av den där tomma platsen och saknaden efter någon som inte vill finnas
där mer, då blir det en smärre lyckochock när det plötsligt fylls igen
och nästan svämmar över av glädje.
Från första stunden jag såg honom. Från första mötet.
Måndagen den 28:e januari ringde min syster och sa att det var dags.
Jag packade väskan, inväntade min mor som givetvis lyckades vara
på rymmen i några timmar och susade in för att få vara med om
ett mirakel.
Det var dags för Isak att födas.
Efter en fin förlossning på 4 timmar föddes han kl 21:57, vägde
3226g och var 50cm lång.
Älskade Isak, du är så välkommen in i vår värld!
Mitt mostershjärta bara bubblar av kärlek:)
 |
| Bara några minuter gammal... |
 |
| Lillasyster och hennes lillpyre |
 |
| Så liten och redan så smart, nappen kan ju trilla ur och då är det jobbigt. |
 |
| Med den stolta storasystern. |
 |
| Jag bara älskar den där rynkiga lena huden på halsen, när de ligger sådär och ser ut som en blandning mellan en liten farbror och en sköldpadda |
 |
| Och så den där lilla lilla jätteskrynkliga foten!! |
 |
| HUR söt är han inte när han gäspar?! |
 |
| När man är så liten så allt är för stort och strumporna bara trillar av... |
 |
| Det var inte igår min förstfödda var så liten. |
 |
| Världens underbaraste killar |
I övrigt är vårt liv också ganska fantastiskt.
Det märks så stor skillnad på barnen.
Lugn och harmoni.
Att kämpa för det som är viktigt ger resultat.
Idag fick jag ett mail från storgulls klassföreståndare som berättade
att det ej är något mer bråk, inga problem med attityden och det
är en helt annan kille än den som var där i somras/höstas.
Ett och ett halvt år har jag kämpat hårt tillsammans med min älskling.
Han har tagit det på allvar, försökt så mycket.
Lyssnat, förstått.
Vändpunkten kom efter det nya året. När vi fått några dagars vila
av batterierna och landat i de nya rutinerna, fått beskedet att vi
kommer vara vi tre nästan på heltid ett tag framöver så kunde de
slappna av.
Trygghet.
Jag kan säga att vi nått målet.
Visst har vi saker kvar att ta itu med men det går ej att jämföra
med vad som varit.
DET är en alldeles underbar känsla!
Vi lever lyckligt här i vår lilla värld.
Fyller dagarna med äventyr.
Vissa bra, vissa helt annorlunda...
Den där nyckeln till förrådet som skulle dyka upp om den ej
hade hamnat i Afrika...
Den gjorde också det, såklart.
Det var en kväll vi som vi gav upp. Eller jag.
Storgull skulle på utflykt och i förrådet fanns ryggsäck och alles.
Utrustad med en kraftig hammare slog jag mig igenom gipsväggen
i garagedelen, bankade ett hål i den tjocka spånskivan som jag inte
helt positivt överraskades av där innanför och när jag fått upp ett
litet hål som iaf var tillräckligt för att få igenom den lilla sonen så
knallade han in för att öppna.
Det var ju ingen svårighet för honom då dörren var olåst och
nyckeln låg på en låda innanför.
Men jo...
Vi har hunnit med att besöka Måkläppen för att leta efter sälar.
Med fantastisk natur och underbart sällskap gjorde vi ett försök
att nå ända fram. Matsäcken och den varma chokladen var packad.
Vädret var dock inte helt på vår sida, med den lilla sonen hängandes
bakom oss som en drake i vinden hade vi kanske nått ända ut om
jag tagit ett fast tag om hans halsduk och traskat på i den bitande
kylan och kraftiga vinden.
Men icke.
Vi gav upp.
Vi såg sälar, satte oss på den frusna, hårda, vackra stranden och
försökte hälla upp choklad i våra muggar för att värma oss.
När den blåste ur muggarna tyckte vi att det var läge att vända om.
Vi ger inte upp ett äventyr. Men detta var ej lämpat för just denna
dagen tyvärr, vi gör ett nytt försök en annan dag för dit vill jag!
SÅ vackert där var!
Väl hemma framför kaminens värmande brasa fick vi besök av
älskade saknade, det finns personer i ens liv som alltid har en
speciell plats i ens hjärta och som när man väl ses enbart ger
en sån där fantastiskt självklar glädje och en undran om varför
man egentligen ej ses oftare. Men de finns ju där, oavsett tid och rum.
Självklart är inte vädret.
Världen vet inte vart den är på väg.
Ena dagen droppar det från träden av solens värmande strålar.
Andra dagen fryser det och snön faller åter.
Men vi är inte där än.
Var tid har sin sak.
Vänta dock inte med dina drömmar, du vet inte vad livet bär med sig.
Lycka, föränderlighet, sorg.
Det som du tog för givet kan ändras på en dag.
Gör det du vill, ring dem du saknar, var ej rädd för att såras.
Låt inget hindra dig.
Imorgon kan vara för sent.
Sabina, du påminner mig om att leva livet levande.
Fånga dagen innan det är för sent.
Du är fantastisk.
Du fixar detta! Du har så mycket fint som väntar.
Sover bort livet gör jag inte heller.
Även om jag borde ägna sömnen lite mer tid, jag har dock blivit bättre.
Min kelsjuke väckarklocka väcker mig ju även när jag är ledig.
Sämre kan man ha det.
Denna förväntansfulla tid, när var dag är ett steg närmare våren är
ju också extra trevlig om man ser till de där må fantastiska skapelserna
som har sin tid nu.
Jag bara älskar dom.
Alla har vi våra svagheter, semlor är min.
 |
| Jag hittade ett väldigt dåligt recept som gav löjligt små semlor och florsockret hade den bakande lillsonen hittat före mig... |
Efter en barnledig men härlig helg fick jag i måndags till min stora
förtjusning sällskap av solen på väg hem.
Det tjocka svarta mörkret är på väg bort.
Väl hemma...
Hur mycket kärlek rymmer ett hjärta tillhörande en stor son som
kommer på att ta en tejpbit, skriva ett meddelande till sin mor och
klistra fast det på utsidan av ytterdörren så det är det första jag ser
när jag kommer hem?
JAG är bortskämd med kärlek!!
