Underbara fredag!!

Man vet aldrig vad livet kommer bjuda på av sorg och av glädje.
Båda kommer när du minst anar det.
Visst kan man ana sig till vissa saker och ibland kan tålamodet ta slut.
Vissa saker kan man ha svårt att inse, om man inte ser förbi sina egna
murar kan det vara svårt att se lyckan som finns där, precis framför
ögonen, om man bar vågar fånga den.

Olyckor kan hända när man minst anar det, få en att tänka efter,
reflektera över vad som är viktigt. Man kan möta sin drömprins när
och där man minst anar det, man kan inte styra över allt och allt blir ej
heller som man tänkt. Du kan vinna 10 miljoner på lotto eller så får du
inse att drömmarna du drömt ej kommer uppnås eller bli som du vill,
de kommer bli helt annorlunda och helt perfekta om du gör dem till det.

Livet är inte lätt.
Men oh så skönt det känns när man kämpat och vunnit.
Vissa viktiga saker är värda den där kampen.
Man kan inte få allt på en gång eller serverat på silverfat.

Men saker ska heller inte vara för svåra.
Om allt bara är en kamp är det kanske ej lönt.
Om man inte kan se förbi de där murarna kanske man ska sluta kämpa.

Jag ger sällan upp, men även min gräns kan nås.
Jag tror på lycka, jag ser hellre vitt än svart.
Möjligheter före svårigheter, för det är ju vad du gör det till.
Det behöver ej vara svårt, ibland kan det bara vara alldeles alldeles underbart.
Fånga lyckan när den finns där, du har bara ett liv.


Ikväll är huset alldeles för tyst.
Tankarna för många, tränger sig på, är svåra att mota bort fast jag
ej vill ha dem där.
Jag saknar mina kärlekar.

Vi hann med en del i veckan ändå, trots att den gick så fort så fylldes
den med både vardag och äventyr.
Storgull och jag hann bli saliga i en magisk tygaffär!

Vi hann med att bowla och på sista rundan klassade storgull ut oss andra
totalt, övning ger färdighet;)

Och en vecka efter den hemska olyckan som fortfarande håller mitt hjärta
i ett hårt grepp och är en stor klump i min mage ser storgull ut så här:

Som om det aldrig hänt, jag kan inte fatta hur snabbt han läkt!!:)

Det firades med att hans moster köpte hnm en cykel!:)
...som inte cyklas på utomhus innan ngn med starkare nypor än mamman här
har skruvat ihop den ordentligt, vi vet vad som kan ske med nya cyklar...

På torsdagen skojade storgull till det med att tappa tandställningen och
fredagen tillbringades hos tandläkaren på nytt.

Fredagen...
Den underbara.
Fantastisk, magisk!:)
Lycka!:)

The Baseballs på KB, inte ngt jag lyssnar på var dag men vilken show!!:)



Lördagen tillbringades i Malmös parker.
Mormor och Rutan visade oss deras nya områden och vi tog dem i gengäld med
till Stapelbäddsparken där vi satt i solen och drack kaffe och njöt.
Sommaren checkar in ibland, vägrar lämna oss helt.
Tacksamma fångar vi de sista solstrålarna.

Det är dags att bädda ner min slitna kropp.
Helgen har även bjudit på en del cyklande och det känns;)
Men ack så roligt det är!!:)

Imorgon är en ny dag och nya möjligheter.
Och förmodligen en start på dagen som innebär att jag både får skrapa bilrutorna och köra
väldigt väldigt förstiktigt till jobb...
Men när jag vaknar kommer hela trädgården gnistra vackert av frosten, vilken start på dagen!:)

Kanelbullens dag

S: Mamma, kolla här, spännet på min hjälm trillade av igår när jag skulle
knäppa den.
M: Ta din andra hjälm då älskling?
S: Nää, den är ej så cool! Den har man ju när man cyklar snabbt!
M: Ta den i alla fall, bara för idag så löser vi det ikväll.

Jag är så tacksam att han tog med sig den där hjälmen ändå.
Och framför allt, att han hade den på sig!!

Om ngn som läser här är känslig, sluta läs nu.
Jag kommer att lägga upp en del bilder av verkligheten.


I tisdags fick jag ett samtal som fick magen att vända sig.
Samtalet i sig var ej så farligt, "din son har trillat med cykeln och
skulle nog behöva gå till tandläkaren".
På väg hem bultade hjärtat snabbare och snabbare...
Men inte var jag förberedd på det som skulle möta mig.

Sonen hade lånat en cykel av en vän och skulle stegra med den,
då föll framhjulet av och han tog emot med ansiktet.
Han hade svimmat, hade minnesförlust och var rejält chockad.
En tand hängde löst och snett, flisor borta på 2 andra och läppen var spräckt
och ansiktet skrapat.

Väl på akuten i Lund höll gullet mitt på att svimma igen.
Traumateam, läkare, undersökningar, röntgen, rätta till tanden och få
den fast med tandställning,sy en del av läppen och klippa bort en annan.
Skrubba bort asfalten från ansiktet med tandborste för att den ej
skulle sätta sig permanent.

Ngnstans där vek sig fötterna även för mamman...
Man är så liten, så ensam, så maktlös.
Sitta på en stol med huvudet framåt vid ngr tillfällen, tala lugnt med
sonen och finnas där, informera hnm om allt de gör och varför.
Inte rätt stund att vara svag.
Undersökningarna avlöste varandra och läkarna var fantastiska!!
Proffsiga, snabba och vi blev väl så väl omhändertagna.

Tanden fastlimmad med tandställning




Tanden monterad, sydd, skrubbad och klar.

 

Om hjälmen ser ut så här efter smällen, hur hade hans huvud sett ut
om han inte haft hjälmen på?
Den tanken poppar upp gång på gång i mitt huvud, jag vill inte ens
tänka klart den.

Hjälmens front

Hjälmen baktill

Väl hemma efter en natt under övervakning på sjukhuset blev det stavmixad
mat, vätska med sugrör, kärlek och åter kärlek.
Trots flera dagar hemma har här inte blivit många knop gjorda.
Jag har suttit bredvid hnm och sett på honom när han sovit.
Han har ej orkat göra så mkt, varit så slö och seg.
De kära har avlöst varandra för fika och för att träffa stackaren.

Socker har sympatiserat

Idag, 5 dagar efter olyckan är sonen nästan sig själv igen.
Det sega trötta är borta, han är pigg och som vanligt.
Svullnaden i läppen har lagt sig och skorporna på den har försvunnit.
Kvar är bara 2 stygn i läppen, skrapsår i ansiktet och en tand som gör
att han inte kan äta ordentligt.
Och så rädslan.
Men inte hindrar det hnm från att vilja cykla!:)

Saker händer.
Man kan välja att låta dem ta över ens liv, vinna, eller så kan man ta
lärdom och lära sig ngt. Välja att se det som blev bra, inte låta det
hemska ta över.

Veckan har varit ganska sömnlös.
Man får energi som man inte visste att man hade när ngt händer ens älskade.
I fredags eftermiddag när han kändes så mkt bättre kom tröttheten.
Men oron finns där.
Man kan inte linda in dem i bomull.
De kommer skada sig fler gånger.
Jag är bara så evigt evigt tacksam att han hade den där hjälmen!!!!


Inatt är det andra tankar som hållt mig vaken.
Som knackade på och väckte mig för dagen 05:43.
Vaken i mörkret och stillheten.
Med tankarna på saker som inte riktigt går ihop.
På hur viktig uppriktighet är. Att våga fånga lycka när den finns där
och på hur ont oärlighet kan göra.

Solen och sönerna har vaknat, nu väntar söndag och äventyr.
Man vet aldrig vad som väntar...

En semesterdag allena

Hur skönt är det inte att ligga kvar i sängen när man ej behöver
gå upp och bara ligga där och halvslumra i svala sköna lakan?:)
Jag vaknade upp till en underbar morgon.
En extra bonusdag då kottarnas skola var stängd och vi tänkte ha en
sån där mysig dag, ta det lugnt, hinna med lite på att göra listan.
Ta bort växterna ur det där landet som måste bort innan vintern för
att kunna göra plats åt jordgubbar och potatis till nästa sommar.

Planerna ändrades redan innan frukost.
Med världens bästa bageri några hundra meter från huset traskade jag och
storgull bort för att köpa frukostbullar medans lillhjärtat stannade
hemma och vaktade huset som han uttryckte det, lite morgontrött.
I bageriet smiddes det planer och vips befann jag mig i trikåer, på en
cykel ute i skogen.

Underbara höstdag!!
En stilla vacker dag där trädens färger överröstade alla ljud och det
bara var jag och mitt stora hjärta som existerade.
Då vi båda är ganska orädda för äventyr (eller jag är en kyckling och
är rädd mest hela tiden men bangar gör jag ej och njuter gör jag
var sekund) så bestämde vi oss för att testa en ny väg.
Den fick vi senare veta kallades ubåten...
Vi förstod snabbt varför.

Vad är grejen med att ju smutsigare desto häftigare?!

En del av sträckan heter numera svordomsstigen...

Men vi hittade hem!:) ...till slut.

Som vi har skrattat!
Och så smutsiga vi blev jag och storgull!
En jättehärlig runda!:)
Jag är jättetacksam för att jag blivit utlurad på cykel i skogen och
för de underbara människor som ser till att jag hamnar där!:)


I övrigt har vi mest ägnat dagen åt att plocka ner "lilla fröken som
tror hon är en fågel" från taket.

Ett par gånger...

Och några gånger till.
Hon är som sagt inte den vassaste kniven i lådan men ack så söt.

Storebroren vars plikt det är att uppfostra henne har sussat gott på
bästa platsen hela dagen och ignorerat hennes pipande totalt.

Han ansåg nog att han gjort sitt när han återställt ordningen med att
piffa till min nytvättade bil så att allt var som vanligt igen.

I övrigt så har det varit en händelserik och underbar helg.
Lite himmel blandad med... löv.

Storgull och jag har sett MFF-AIK

...där vi reste från hösten till sommaren igen, om så bara för
några timmar.

Där mitt sällskap ansåg att då motståndarna gjort ett mål och vi inget,
det vore bäst att i den sista minuten för att slippa köer och eventuellt
bråk. Utanför grindarna hör vi det... MFF kvitterar!
Surt!!!!
Men, vi slapp ju köerna:)

...och växterna i landet står kvar.

Äventyrstorsdag

"...innan de vet ordet av står hela granen i lågor!
Prosten far upp ur sin fåtölj och rusar rakt igenom
rummet med granen. Och där ligger deras fina gran i snön!
De trängs chockade i dörröppningen. Och så upptäcker
de det värsta av allt!
ÖGONBRYNEN HAR FÖRSVUNNIT PÅ PROSTEN! PLÖTSLIGT ÄR PROSTENS
BUSKIGA ÖGONBRYN BARA BORTA!
De stirrar förfärat på varann. Och innan någon hinner reagera,
har Anton sprungit ut i snön i bara mockasinerna."

Det är inte lätt att läsa saga när man själv skrattar högt
samtidigt och har en lyckligt fnissande liten son på var sida:)

Vi närmar oss slutet på "Opp och hoppa, morfar Prosten!
Lika rolig som när jag själv läste den som liten.
Vi läser ett stycke var och skrattar lika mycket var kväll:)

Nerbäddade ligger de älskade i min säng.
Dagen har varit härlig och äventyrlig.
Jag fick besök idag av världens sötaste underbaraste minsta
lilla lilla Ellie!
Hjärtegull!
Så sanslöst fin!
Och så liten... Se min jättehand bredvid detta lilla mirakel:

Pirrig susade jag hemåt efter jobb idag.
Fjärilar i magen inför äventyret som jag lovat storgull att
följa med på.
Ut och cykla MTB i skogen...
Jag!
Japp!:)
Jag är rätt säker på att jag varken kommer kunna gå eller
sitta på de närmaste 2-3 dagarna;)

Jag var såklart jättenervös. Som den kyckling jag är.
Och det var allt lite otäckt till en början...
Och innan jag fick rätt på växlar och alles.
Men sen! Jodå, jag hakar nog på fler ggr;)

Framför allt var det jättekul att göra detta tillsammans
med storgull, han älskar verkligen att cykla och det
märktes hur glad han var över att jag var med och delade
detta med hnm.
Inte var det pinsamt när mamma halkade efter, då rullade
han bak till mig och höll mig sällskap.
Lärde mig hur jag skulle stå, resp. sitta. Använda växlar
och en massa annat användbart.
Jättekul!:)

Sen är det ju inte helt fel att det bjuds på fika från
världens bästa bageri efteråt;)

Dags att knoppa även för min del.
Veckan har varit händelserik, minst sagt.
På gott och mindre gott.
Jag kommer slockna som en sten, lycklig och sliten som få.

Men, imorgon fredag!!

Att lägga pussel

Ännu en vecka att lägga bakom sig.
En händelserik sådan som skapat många tankar som fortfarande snurrar och inte
riktigt vill samla sig, landa, enas.

Jag kan inte sortera dem.
Inte komma fram till någon lösning. Inte vad som är rätt eller fel.
Oftast är det allra bästa att bara ta ett steg åt sidan.
Att analysera allt och ta fram dess dåliga sidor gör bara att man ser
problemen, inte möjligheterna.
Låta det som sker ske, utan att fundera sönder det.
De där pusselbitarna har ett nästan magiskt sätt att falla på plats ändå, kanske inte som man tänkt från början, men för det mesta till och med ändå bättre.

Att leva efter drömmar och mål är aldrig fel.
Drömmar är det som gör att man vill vakna upp var dag och kämpa, att tänka
att idag kanske de slår in, idag är jag ett steg närmre det jag vill ha.
Men att enbart leva med en dröm i sikte kan göra att man missar det som
finns runtom utan att vinna 25 miljoner på lotto.
Hur ofta sker det?
Hur ofta uppnås en dröm exakt så som man tänkt sig?
Aldrig?
Visst sker det, men ack vilken kamp.
Att hela tiden sträva kan göra att man missar att leva under tiden, missar
att njuta på vägen.
Man kanske ska luta sig tillbaks och låta ödet styra?
Kanske är inte den perfekta drömmen just det som är perfekt för dig?
Kanske är det ngt annat...
Ett behov som stillas, en pusselbit som fast den inte ser ut som man trodde,
inte är den man letat efter, ändå är den som gör att allt faller på plats?

Jag såg en film om just ödet.
Man kommer alltid leta efter en anledning till varför allt sker.
Gott och ont, och i synnerhet det sista.
Man kommer alltid söka efter svar.

Men vad än livet har lärt mig, så är det att man inte kan styra det.
Att försöka bemästra och tro att det kommer bli precis som man vill fungerar
på film men mycket sällan i verkligheten.
Att luta sig tillbaks och bara njuta av det som passerar i ens väg, se det
och fånga det, det är min metod och det som verkar funka för min del.
Då hinner man nog få ut mer av livet:)


I helgen föll pusselbiten på plats för lilla mamman min.
Detta har nog varit den mest tillfredsställande flytten i mitt liv!
Det har känts så bra!:)

Hon behövde verkligen detta på så många många sätt.
Hon bestämde sig för att hon ville flytta, dagarna gick och inget hände
trots allt hennes kämpande.
Så en dag så där klassiskt från en klarblå himmel så blev hon uppringd
och där var den!
Den perfekta lägenheten!!
Inte där hon ville ha den, inte heller den storlek hon önskade men
alldeles alldeles underbar!
Så många pusselbitar på plats.
Det kommer bli så bra.
Makalöst.
Det känns så skönt att ha henne där:)


Själv flytten gick fantastisk bra.
Och som vi har skrattat och pysslat och fixat idag vi som har hjälpt henne.
Ett udda gäng men lätt världens bästa för en flytt!;)



Förutom flytten har vi i veckan hunnit med att testa hur lillgull skulle
se ut om han ändrade frisyr:

Vi har haft övernattande små vänner mitt i veckan, bara för att se hur
det gick och det gjorde det minsann över förväntan!
Stora killar kastade sig över läxan och trots lite fnitter sussades det
sött i tid, vardagsäventyr gillas!:)

Vi har grattat vår underbara älskade lilla Ida!
Vårt söta lilla frö som blev hela 3 år:

Jag har fått äran att ha en liten liten kille somnande på min arm:

Och slutligen har jag ikväll i lugnet blivit överraskad av vad man kan hitta
när man låter sina barn passa sin mobil när man själv bär kartonger;)
Älskade troll!:)

Nu ska jag avsluta veckan med ett leende på läpparna.
Lägga de där tankarna jag ändå inte kan styra över åt sidan och bara njuta
av det som är bra:)

Att mamman min faktiskt fick sin lägenhet till slut.
På en plats som kommer bli alldeles perfekt:)
Det är precis där hon ska vara!


Allt löser sig hur bra som helst, bara man låter det.

Rusk

Insvept i flera lager av filtar och med en stor kopp te framför mig lyssnar
jag till husets tystnad och vinden utanför som blåser upp allt mer inför
den utlovade stormen.
Äntligen hemma efter en lång lång dag.
Fortfarande frusen.
Kall in i märgen trots stövlar, regnkläder och tjocka tröjor på mig på banan.
Det är tydligen obligatoriskt att även om solen och värmen har förgyllt vår
helg och gjort den alldeles alldeles underbar så MÅSTE det regna varje måndag.

Crossmåndag.

Den där killen som från det han kunde stå har stått med en liten cross i
handen och låtsats, får nu utlopp för sin passion.
Vad är då oron i ett mammahjärta?
Inte kan man bädda in dem och skydda dem från allt ont, de måste få leva också.
Och han älskar det...
Älskar farten. Älskar smutsen.
Och jag älskar att se min underbara son så lycklig.

Och det är ju tur att jag har mina röda gummistövlar!:)

Tillit, frihet, klara budskap och mkt mkt kärlek, i alla lägen.

Where's my baby?

Dörrarna till mitt lilla hus står ännu öppna, in strömmar luft som fortfarande är
sensommarvarm efter en helt fantastisk dag.
Det susar stilla i träden utanför och långt långt bort hörs muller från ett för länge
sedan passerat oväder.

Jag älskar denna plats på jorden, min lilla bubbla av lycklighet.
Efter så många flytter är detta min oas.
Varje blomma, varje buske och grässtrå vårdas ömt.
Ingen perfektionism, min själ är heller ej rakt igenom vit.
Den är inte helt tämjd, på sina ställen fortfarande vild, lever sitt eget liv och träder
fram överraskande vacker i sin naturlighet.
En plats för njutning.

Jag har pysslat och påtat och njutit av den sol som så oväntat hållt
mig sällskap. Både haka och näsa är rosiga och på mina kinder har för årets
(troligtvis) sista gång, fräknar tittat fram.
Gräset är klippt, växter flyttade, rabatter rensade och jag välkomnar hösten
och regnrusket, jag har ju ändå köpt nya fina röda stövlar!:)


Idag är för mig en dag att minnas.
Ett stort steg har tagis mot storgulls vuxenhet.
Ett äventyr, en liten händelse i sin helhet men ack så stor för hnm.
En pusselbit av vikt.

Idag har min stora lilla son åkt buss tillsammans med 2 vänner för att shoppa och
äta hamburgare.
Sonens vän och dennes flickiga kusin hade båda tidigare åkt iväg men för mitt gull var
det ett stort förtroende att på egen hand åka buss, ha ansvar för pengar och sig själv.

Poängen och det som gör det så stort är just det, att han kunde se att han faktiskt
klarade det.
Att jag litar på honom.
Med en fot i litenvärlden och en på väg för tidigt mot vuxenvärlden är mitt stora
hjärta lite vilse.
Hans dåliga självkänsla som lyser igenom i de kamper han tar utan att han
egentligen behöver men ej har styrkan att välja bort.
Att hitta en balans i det ansvar han för tidigt fick, det ok han allt för ung fick bära
och som jag önskar att jag kunnat skydda honom från.
Det är inte lätt att hitta sig själv.
Men att behöva leta så liten när inte alla redskap finns är tufft.
Att få honom att växa på insidan, att hjälpa honom tro på sig själv.
Och idag kom han en bit på väg:)

Han var så stolt när det gick upp för honom att den plan han och vännerna smitt
faktiskt skulle få genomföras.
Han försäkrade mig hela tiden att han hade mobilen med sig, berättade hur de
skulle gå tillväga och kom inom trädgården och kramades och pussades innan
de skulle åka:)
De var borta 2 timmar och när stora hjärtat kom hem visade han så nöjd vad
han hade shoppat - 2 par hängslen!:)

10 år?!!
Jag undrar om jag legat i koma och missat ngt....

Storgull i sina nyainköpta hängslen.