2012

Härom dagen när solen lyste sådär klart fick man nästan känslan av att
våren vore på väg. Den gav hopp.

När jag blundade och låtsades kunde jag med solens varma strålar i mitt
ansikte nästan känna känslan av det varma mjuka gräset mot mina bara fötter.
Vi går mot rätt tid, nu kommer allt bara bli bättre, var dag.
Snart kommer jag kunna stå där barfota på min gräsmatta som förvisso
är mer mossa än gräs, men det gör den ju bara mjukare.
Njuta av kaffe på min altan.
Se mina stockrosor knoppas och så småningom brista ut i underbara blommor.
Ta tag i de härliga projekt som innebär att mina fötter kommer vara svåra
att skrubba rena från den sandiga jord jag kommer arbeta i med att lägga stenar,
fylla mina såbäddar med ny fin jord och så småningom kunna sätta potatis,
plantera ut jordgubbsplantor, så sallads och kryddfrön.
Slitgöra och ren njutning.

När vi svettiga och dana far mot stranden för att svalka oss i vattnet.
Kastar macka.
Packar in picknick i bilen och kör vilse både 2 och 3 gånger innan vi hamnar
på något främmande ställe som vi tänkt utforska.

Vi går mot rätt tid.
Det mörka ligger bakom oss.

2012 också, både det som har varit mörkt och det ljusa fina.
När man ser tillbaka så hann vi med en hel del.

Den första natten på året kom vi hem vi hem och såg ut som vi vridit klockan
tillbaka istället för att klivit in i ett helt nytt år.
Vilken kväll!
Det är fortfarande en av mina favoritbilder:)

Vi grillade vid en sjö mitt i kallaste vintern.
Med fina vänner som värmde och ett bastubad på det blev dagen en av de
finaste.

Storgulls tand rotfylldes till slut.

Mamman hann med en del underbara festligheter.

Vi har tagit många lugna morgnar.

Våren kom till vår trädgård!
Vad är mer livsgivande än att se krokusen där i solljuset!

Vi kunde vara ute och njuta av vårkvällarna.

Jag fick hem en byggsats som skulle bli ett kök.

En del mindre lätta dagar men till slut och med en del hjälp från mina
kära och nära kom det på plats.
Finare än jag någonsin kunde drömma om!

Sommaren närmade sig och vi fångade den tidigt.
Vi njöt av all hoppfullhet som närmade sig!

Det var mycket som hände den sommaren.
Fortfarande precis som när de är små kan jag stå och se på dem när de sover.
Andas in den lycka över att jag får ha dem i mitt liv.
En hög med kärlek. Där, helst i min säng.

Vi fick tillökning.
Ett gäng med busiga små kycklingar gjorde vårt hem ändå mer livligt.
Ester, Henrik och Eskil.

Storhjärtat min råkade ut för en ny hjärnskakning.
Stackars stackars gullet, att han ska drabbas av så mkt.
Ack vad det värkte i hjärtat.

Sommaren kom och jag blev åter igen påmind om vilken ynnest det är
att få bo just här i min del av paradiset med allt detta runt hörnet.

Killarna fyllde år.
Tänk, redan 11 och 9 år. Makalöst.

Med maj och sommaren kom även kärleken.
Varm och underbar som sommarnatten var den och jag svävade försiktigt
på moln, snuddade vid ngt så fint.
Jag njöt.

Henrik flyttade hemifrån och Rut fick till sin glädje en egen liten katt.

Mormor pysslade om sina barnbarn och de har så kul tillsammans.

Vi susade upp mot Småland för att hälsa på min far och det är ju så, det är
inte målet som är det viktigaste, lika betydelsefull är resan dit och så härligt
det är att få åka på äventyr med de där underbara personerna som jag har
äran att få ha som söner!

Vi plockade svamp.
Inte många men få.

Tog tag i allt det där som en trädgård innebär.

Njöt ändå mer och i fulla drag av de härliga sommarkvällarna hand i hand.

Kvällsdopp - så där som sommaren ska vara när den är som bäst.

Jag for till London med kärleken, vilken lyx, vilken lycka, vilka underbara dagar.

Inte så många grillkvällar blev det men de som var var härliga:)

Vi tog oss till Ale stenar med kära vänner. Iskallt vatten, varm sol, fantastiska
skogar och stränder, en sagolik dag!
Äventyr när det är som bäst.

Lillhjärtat gör ofta lite som han vill han, han är ju sån - underbar.
Så många skratt han ger mig:)

Det tältades i trädgården.
Sällan är väl sommarlovet så mysigt som när man får fylla sitt hem med skratt
från sina och andras glada barn.

Vi lyssnade på fin musik i Malmö och fångade även kvällen.

Vi badade och badade på vår underbara strand.

Med hjälp av kära vänner styrde jag upp en liten fest, jag blev visst 35.
Vilken kväll, så roligt jag hade:)

Vi tog oss åter till Nimis, som jag älskar det stället.
Extra speciellt blev det denna gången.

Skolan började och hösten närmade sig.
Vardag, skjutsande och rutiner.
Stressiga morgnar när jag inte var den mamma jag önskade, men när
sönerna påminde mig om vad som var viktigt.

Syster yster tyckte det var dags att göra Ida till storasyster.
Sicket mys det skall bli, det är inte lång tid kvar nu.

Sommaren gjorde comeback och vi fick en magisk dag!

Storgulls rum blev renoverat och kan nu användas till det killar i den åldern vill.

Jag har vaknat tidigt och bara legat och väntat bredvid på att de ska vakna
så att jag kan få njuta av deras sällskap.

Vi fick snö i mängder!!
Ack så kul vi hade.
Vi åkte pulka och drack varm choklad.
För trots att vi bor i Skåne har vi även turen att ha fantastiska pulkabackar!

Kärleken gav upp.

Jag blev rödhårig.

Lillgulls årskull höll i Luciafirandet och med mammahjärtat så stolt och stort
så det knappt fick plats i bröstet fick jag bevittna det han övat och längtat
till i veckor.


Tavlan av min favoritkonstnär fick mustach.
Lillgull fnissar lyckligt. Jag låter den vara så, det gör den inte vackrare men
jag ler var gång jag går förbi den och minns glädjen i hans blick:)

Det blev jul.
Lillgull fick både ALL den mat han ville ha på julbordet och till sin stora
förtjusning bla en egen tejprulle som gick att måla på.

Med tid som blev över tog jag åter tag i träningen och promenader.
Den hade ju uteblivit sedan i våras då jag fick trokanterit och det har redan
till min glädje gett resultat.

Morfar kom och vi har spelat spel och roat oss med att köra radiostyrd
bil inomhus då det regnat vilt utanför. Mattor är ändå onödiga kan tyckas.

Och återigen blev det den sista kvällen på året.
Jag firade den utan mina kärlekar men med de jag också älskar.
En härlig kväll.

Nu i ledighetstider har vi även försökt komma ifatt med lyckan.

För den har på ngt sätt inte riktigt hunnits med ändå.
Inte funnits så närvarande detta året som den borde och brukar.
Vi försöker hitta dit igen.
Det har varit mkt som gnagt i år.
I kaoset och all stress har vi lite tappat den och ägnar oss nu åt att hitta den
igen, för den finns alltid där om man kan se den.
Man måste bara påminna sig.
Lycka föder lycka.

Ett nytt år väntar och jag tänker göra det bästa av det.
Se till att det blir bra, riktigt härligt faktiskt.
Inte glömma igen.
Se det lilla, njuta av det och fånga det. Jag kan ju det där.
Inte låta allt det jobbiga äta mig för mkt, negativt föder negativt.
Allt är en spiral och man måste bara välja åt vilket håll det ska snurra.
Man får påminna sig om vad som är viktigt.
Vad som gör en lycklig.
Vem som gör en lycklig.
Umgås med de man älskar.
Älska.
Se allt fint man faktiskt har.
Inte se saker som för svåra utan vad de kan ge.
Våga. Annars vinner man ju ej.
Det är ju bara jag som kan fixa det här.
Och det ska jag.
Jag har ju så mycket att vara lycklig för!

2013 ska bli en underbart år!!:)

...så kom kylan

Jag hade glömt bort hur de där höga kullarna även har djupa hålor.

Man ser kullarna på långt håll. Skåne är platt.
Det finns inte många sådana platser.
Just denna är perfekt för pulkaåkning!
För att komma dit måste man parkera bilen vid en kyrka, pulsa över en åker
med förväntan i var steg, det är härligt!
Väl uppe kan man bara kasta sig ut, känna vinden fladdra i håret som alltid
måste flätas när jag skall ut i snön för att ej tova ihop sig totalt men där ändå
massa blöta slingor alltid letar sig ut.

Vi var ej ensamma.
Flera familjer hade letat sig dit, till de där perfekta höjderna.
Jag var nog före barnen tom när jag hoppade i en pulka och kastade mig iväg!
Jag kände kylan svepa mina kinder och i magen pirrade förtjusningen som om
jag vore lika liten som mina barn, det där vill jag aldrig växa ifrån!
...årets jungfrutur tog dock ett hastigt slut när pulkan for ner i en av groparna
som inte hade täckts helt ännu av snön och jag kastades ur.
Vips togs jag tillbaks till ännu ett barndomsminne när jag kände den kalla snön
innanför mina kläder smälta och svidande rinna ner på ryggen.

Men ack så underbart att snön är här!!

Vi hade en härlig helg trots att hjärtat sved.

Lördagen ägnades både åt innebandymatch, fika hos fina vänner, lussekattsbak

och på kvällen susade vi in mot Malmö och bäddade in oss i biosalongens varma,

popcornsdoftande mörker och flydde världen för en stund.

In i magin som finns när man som barn är mitt emellan liten och halvstor, när man

börjar inse det faktiska i världen och tappar sina drömmar.

De fem legenderna, där barnen lär sig hur viktigt det är att behålla det som de lärt

sig som små och ej växa upp för fort.

Drömmar blir sanna om du bara tror på dem.
Allt är möjligt, om du bara vill.

När vi gick ut från bion föll de första gnistrande snöflingorna från himlen.

Magin följde oss hem och när vi vaknade på söndagen var det ingen av oss som

kunde tro sina ögon, vilken lycka, vilka snömängder!!

Ja, vi tog till vara på den, man vet ju aldrig hur länge vintern stannar här i Skåne!

Flickan skyndade genom regnet under paraplyet hon lånat av sin mor, 

sen för att träffa honom hon aldrig mött.

Kinderna var rosiga av nervositet.

Hennes blå tygskor var blöta av regnet, det stänkte upp på hennes jeans 

och hennes blå kappa var prickig av de droppar som envist föll och gjorde 

världen grå.

Hon såg honom på långt håll, höjde en hand och vinkade lätt.

Han stod där lika blöt och prickig i sina blå tygskor, sina jeans och sin blå 

jacka och molnen skingrade sig och världen blev rosa.

Han var underbar.

Hon föll då, den kvällen. 

Djupare och djupare.

Sommaren var underbar.

de envisa fjärilarna som höll hennes mage i ett fast grepp och gjorde att hon 

log så fort hon tänkte på att han fanns i hennes värld blev bara fler och fler.

Inte minns hon att det regnat en enda dag den sommaren sedan den kvällen 

då de möttes i regnet.

Hon var lycklig.

Kanske lyckligast den kväll de vandrade genom staden mot havet,

tog en glass och såg paren dansa tango i solnedgången.

Eller den morgon hon vaknade med honom i ett annat land där det bara 

existerade de två och deras äventyr.

Kanske när hon satt med hans lilla dotter alldeles nära och läste saga och

tänkte på den gången dottern sa att hon älskade henne.

Eller när de for ner till havet med barnen och det fortfarande var varmt trots 

att det nästan blåste till storm och solen nästan gått ner.
När var tanke på honom gav henne ett stort leende och var gång han hörde
av sig bubblade det i henne av längtan.

Den sommaren.

Hon minns att det var en måndag allting ändrades.

När fjärilarna en efter en började lämna hennes mage då hans sätt förändrades.
Han försvann på en dag. Allting ändrades över en natt och blev till ett långt adjö.

Vad hade hänt den helgen?

Hade någon ersatt henne?

Hade något hänt?

Vad?

Hennes frågor fick aldrig några svar.

Drömmarna skingrades sakta, världen blev grå och plötsligt var det snö där 

hon stod och inget mer fanns.

Hon förstod inte.

Får aldrig veta.

Hon låste dörren och gick utan att veta varför.

Det blev kallt.

Tomt.

Saknar.

Längtan

I lördags var jag på en trevlig tillställning.
Härligt folk, god mat och omtänksamma värdar som trots att vi var väldigt många
gäster får en att trivas så bra.
De flesta ansikten var nya.
Det är alltid lika spännande att få lära känna nya människor, har de vänner man
tycker om just dessa som vänner så bör de ju vara små skatter.

En av kvinnorna jag träffat tidigare vid ett speciellt tillfälle då jag åt min allra första
surströmming sa, dig har jag träffat förr! Det var du som hade de där 2 fina killarna
med dig, så härliga de var!
Hon mindes mig för mina fantastiska barn.
Jag älskar henne!

För jag vet ju det, att de är de mest fantastiska killar som finns.

Var vecka väntar jag på att tiden ska börja snurra saktare, att det skall bli lite
lugnare och att bitarna skall falla på plats.
Men de gör inte det.

Kaoset här hemma har iaf packats ner i lådor och ut i förrådet.
Inne i vårt lilla röda hus råder åter stillhet, renoveringsdammet har lagt sig och vi
har tid att njuta och gör det.
Ibland.
När inte träningar, möten, grubblerier eller ngt trevligt äter upp våra dagar.
Jag hinner inte med.
Orkar inte. Men även där räddas jag av envisheten:)
Och av just kommentarer som ovan, "det var ju du som hade de där fina killarna".
Jag hoppas att just den kvinnan får vara med om ngt riktigt underbart imorgon!
Att ngt hon behöver och drömmer om slår in!
Det önskar jag henne.

Det kämpas mkt på alla sätt här för att få saker och ting på plats.
För att det som är bra ska få vara det, synas.
För att mina barn ska få vara lyckliga små barn.
Intensivt. Hårt.
Att det där ska vända. Någon gång måste det göra det faktiskt.
Än så länge går det inte riktigt åt rätt håll. Det har blivit annorlunda, hopp och
medvetenhet har väckts men vägen är fortfarande inte rak utan svänger för mkt
och går ofta åt fel håll, med hjälp från dem som inte vill inse vad som måste göras.

Detta är en så vanlig syn här hemma.
Så HÄR är det hos oss.
Storgull hjälper lillgull med läxan, nyduschad efter sin träning medans jag lagar
maten och därefter kan överta läxeriet.
Det där hörnet jag byggde i köket fyller sin funktion.

Och om man inte kan få hjälp med läxan och ska hinna två saker samtidigt, kan
man iaf få hjälp med maten av lillkusinen.
För det är ju så viktigt, att hjälpa dem man älskar och bryr sig om när de behöver.

Hos oss är det sport 4-5 dgr i veckan som gäller.
Spännande matcher, pyssel och fix.
Storgull kämpar på medans lillhjärtat och jag sitter på läktaren och hejar på och
äter chokladbollar och dricker kaffe.

Storgulls rum blev klart till slut.
Med hjälp från våra kära, vad vore man utan dem?

Det får dock dröja innan renoveringen av lillgulls rum startar.
Det behövs lite lugn och ro, komma ifatt.
Hinna andas ngt.
Få rätt på alla sjukdomar som avlöser varandra innan vi hinner bli friska från den första.
Envisa höst, låt det bli vinter, låt bacillerna gräva ner sig under ett tjockt lager snö
och döden dö.
Vi måste ju orka.
Jag har aldrig varit så här trött i hela mitt liv.
Lillgulls rör fick tyvärr plockas ut. Bittert.

Alla är inte helt missnöjda med att jag varit sjuk så mkt i höst.
Och de behöver ju också få sina doser med kärlek och närhet som alla andra.

Och ja, kycklingarna har det bra.
De adopterades av en ny kärleksfull mamma som älskar dem som sina egna.

Livet vore så mkt enklare om det var lite rakare.
Om folk kunde vara lite tydligare, säga vad de tycker tänker.
Inte undanhålla och ludda in.
Vad jag skulle uppskatta det.
Slippa fundera, lägga energi på att undra.
Energi som jag väl behöver till annat.
Vad är det som är så svårt med att vara uppriktig?
Det hade ju blivit så mkt enklare på alla plan.
Oavsett.
Det är ruskigt svårt att läsa tankar och inget blir bättre av att tro att andra kan
just det, veta vad du vill och förstår om du ej säger ngt.
Hur skall man kunna veta och förstå om man ej får veta?
Funkar inte.
Tycker du ngt, säg det. Visa det.

Tills allt blir lite klarare, tydligare, enklare får vi bara kämpa på.
Man kan inte välja att skaffa barn utan att ta ansvaret som medföljer.
Det är värt det.
Alltid.

Imorgon kommer de hem, de som får mitt hjärta att göra volter.
De där fina, de som är så härliga så folk minns mig:)
Min glädje och stolthet.
Älskade älskade.
Går jag och lägger mig nu är de snart här:)