Det nya vita

Det är den där drömmen man drömmer halvvaken, man vill vakna men kan
inte förmå sig.
Som att springa ett lopp och tro att runt nästa hörn börjar man närma sig,
men bara för att finna att målet är långt, långt ur sikte.

Vad finns annat än att fortsätta, fortsätta, inga alternativ existerar.

Att stå ensam i ett rum och slå huvudet mot en vägg utan att ngt sker.
Gång på gång.

Trött.
Maktlös.
Ensam.
Älskande.


En vecka återigen fylld med både äventyr och åtaganden.
Måsten varvat med nöjen då barnen varit på skidresor.

Den stora tunga tråkiga grejen med att köpa bil är nu avklarad.
Det svåra låg i att välja mellan Saab eller Volvo, hitta en bil som
skulle hålla, som jag kunde lita på och trivas i.
Och hem kom jag med denna söta sak:

Ännu en bock på listan är satt bredvid punkten "köpa kök".
Nytt underbart kök är beställt och jag bara längtar efter att få börja
skruva och fixa, det kommer bli så vansinnigt fint!!

Helgen blev aktiv.
Nöjen i mängder och en magisk kväll där det bubblades, dansades, skrattades
och allt var lite sådär extra fantastiskt.
Vilket såklart kändes i ryggen dagen efter då man ju inte är ung längre.
Men ack, vad är en bal på slottet;)

De saknade kom hem.
Oh vad jag älskar deras humor!;)

Och ikväll har jag gosat med ett litet underverk.
Pillat tåludd mellan de där allra minsta små tårna, klappat de lenaste
lockarna och mjukaste kinderna.
Han är alldeles alldeles underbar.
Välkommen till världen efterlängtade Julian!

En tillfällig vårdag

När jag vaknade imorse var det till en sån där strålande dag då man visste
att solen skulle finnas som sällskap och göra dagen riktigt härlig.
Trots att ögonlocken var ovanligt tunga när jag kämpade och kämpade för
att få upp det byttes de strax ut mot de vanliga glada blå när jag kommit
upp och sett ut över min solbelysta trädgård.

Vår.

Mmmmm tänkte jag, jag skulle kunna skippa detta med vinter nu, trots att
den gett alldeles för lite snö och inte ett enda åk i pulkabacken.
Jag kan vänja mig vid detta.

En rask promenad på lunchen med 2 kollegor och ett leende över hela ansiktet av att
vara ute i det underbara vädret.
Glädjen över den kommande värmen varade ända tills för en liten stund
sedan då min far ringde och skrattande informerade mig om att ack nej,
inte är det vår inte, inatt kl 12 kommer det ny snö till er.
Jahopp, snabba äro livets vändningar och ofta, så ofta överraskar de.


För så är ju livet, sällan blir det som man tror och ofta är det så mkt
mer spännande än man kunde föreställa sig:)
Bara man inte lever i ngn box med för klara mål och drömmar och blir
allt för besviken när de ej infrias eller visa sig stämma, säg den dag
som blir som man tänkt sig.

Ofta dyker nya bekantskaper upp i mitt liv.
Tillfälliga eller för att stanna.
Det är underbart.
Dock har jag lagt mig till med en ovana, sådär sedan augusti-oktober
ngn gång har jag börjat fundera allt mer på hur andra ser mig.
Blivit lite avvaktande, tystare. Tar in intryck istället för att skapa.
Och de som känner mig vet att jag varken är tyst eller rädd för att säga
vad jag tycker och tänker.
...och det är ju det där första intrycket som gör det,
som är av så stor vikt.
Och där är jag plötsligt en tyst osäker person som varken gör eller
säger det jag tänker.
Udda.

Det måste jag sluta med, sån är jag ju inte.

Det är väldigt intressant hur andra ser på en.
Lugn är nog ett ord som många använder, trots att jag också kan vara
en lite lätt hispig fjolla. Men jo, lugn är jag.
Impulsiv är nog ett ord som jag själv skulle använda.
Glad. Det vill jag vara och är jag, tycker att det ej är lönt att lägga
energi på tråkigheter man ej kan styra över eller göra ngt åt när man
istället kan njuta av det som är härligt.
Lojal.
Lycklig.

Jag vet vem jag är och vad jag vill, vad jag tycker om och ogillar.
Om jag ser till de vänner jag har omkring mig så är de fantastiska.
Underbara, genomgoda, energivande och roliga.
De vet också vem de är och är bekväma med sina liv.
Och de där härliga typerna hade nog inte orkat umgås med mig om jag
varit för tråkig:)

Men det hade varit intressant att få veta HUR andra egentligen ser mig?
Snälla, berätta:)

Jag tror ju att jag måste hitta balansen i mig själv för att kunna hjälpa
den där store osäkre sonen jag har... Då måste ju jag vara trygg.
Den där nya underliga ovanan får mig att vackla lite i mig själv, den
måste ju genast arbetas bort, gillar den inte alls.
Jag vet ju vem jag är:)
Jag har landat i den jag är och är rätt nöjd.
Vet man om sina brister så kan man lösa dem.
Jag är ju en problemlösare, gillar ej för enkla saker.
Det tröttnar jag på.

Suck, det var kvällssvamlet... Sortering av allt för snurrande tankar
som jag vill få rätsida på.

Och den där våren lär väl dröja.
Inte för att jag ej är optimistisk men det vatten som var en sjö av
smältvatten i min trädgård och som jag och barnen skrattande hoppade
över förra veckan utan att lyckas särskilt väl, är nu en isgata.
Jaja, den kommer snart, det är jag säker på:)

Denna bild fick jag idag från storgull som befinner sig i ändå mer vinter:

Givetvis med sina snygga skidor med på bild;)

Huset är lite tyst utan dem.
När man kliver in genom dörren och endast möts av pip från den lilla vita, då saknas
de extra mycket.
Men jag trivs i stillheten också.
Dock önskar jag att jag iaf kunde få njuta lite av att kunna bre ut mig som jag vill i
sängen nu när det ej dundrar in fler där.
Men, vissa tycker annorlunda.

Varför utnyttja att det är gott om plats när man kan ligga på varandra? Kärlek.

Väntar och längtar...

Min favoritplats i mitt lilla hus är i min röda soffa framför kaminen.
Där står tiden stilla.
Jag fastnar ofta där i lugnet och värmen och det är så svårt att slita sig.

De där röda sammetsmöblerna var det vackraste jag visste när jag var liten.
Jag kunde gå och känna på dem, smeka min lilla hand över det lena tyget och
pilla på de virkade dukarna som prydde dess armstöd.
Då stod de hos min älskade lilla farmor.
Hon som är den godaste, som jag alltid tänker på med ett leende och beundrar
för att hon aldrig klagade, varken över smärtor eller orättvisor.
Hon var bara den där lilla lilla skrockande tanten som älskade oss.
Som vi älskade och saknar än idag.

Farfar och farmor

Nu står möblerna i mitt hem.
Hämtade från Småland till mitt Skåneland och vårdas som skatter.
Som om en del av min fina farmor alltid finns här.
Ger ro. Lugn. Glädje.


Fullmånen kom åter.
Den rubbar balansen och bjuder ofta på oväntade händelser, äventyr.
När min trädgård inte är mörk om nätterna utan lyses upp av dess vita ljus
kan jag ana mig till att något är på gång.

De rusande veckorna har sansat sig lite.
Jag har låst in mig i karantän och kommit ifatt.
Andats.
Sorterat och pysslat.


Fått ordning på mitt fina nya vardagsrum



Sanerat barnens rum och insett att sonen lever lite efter "den som spar han" har filosofin

Ätit semla till frukost bara för att jag kan och för att det är sanslöst gott

Hunnit med äventyr som sig bör.
En fantastisk afton!

Vi har äntligen fått snö!

Den kom med välbehövliga plusgrader då vi haft det ruskigt kallt inne och
barn och djur har fått värma sig framför kaminen.
Nu har vi dock fått den nya värmepumpen på plats och jag förundras var
morgon när jag går upp hur skönt det är att ej frysa och vilken lyx det är
att komma hem till ett uppvärmt hus:)

I mig bubblar oron.
Imorgon susar kottarna mot Björnrike med sin far.
Varningar angående både väglag och lavinfaror har utfärdats.
Jag är en hönsmamma och kommer så antagligen förbli.
Ouff.

Nu sitter jag vaken och väntar...
Pirrig till tusen.
Inte kan jag sova.
Världen kommer förändras snart, föralltid och jag längtar:)


Liv tänds.
Och släcks.

Kärlighet

Det finns dagar då man även som vuxen allra helst bara vill stänga in sig
i ett rum, skrika det högsta man kan, kasta saker omkring sig och bara
uppgivet ge uttryck åt den maktlöshet som överväldigar.
Inte bättre än ett litet barn.
Men man hejdar sig lite.
Kanske öser ur sig gallan hos en vän tills det känns bättre igen och mer
åt det pinsamma hållet för att man beklagat sig, alla har ju sitt.

Idag fick min egen älskade pappa ta mina tårar i bilen på väg hem från jobb.
Han som alltid finns där, mer än någonsin och som jag alltid tillsammans med min mor kommer behöva.
Älskar som de är och för vad de är, precis som de gör med mig.


Konflikthantering.

Den dag man väljer att bli förälder så gör man det för resten av sitt liv.
Man väljer att alltid finnas där.
Alltid älska oavsett fel och brister.
Stötta.
Uppmuntra.
Intressera och engagera sig.
Visa vad som är rätt och fel för det är inget som ett barn föds med utan
som den tar efter sina föräldrar och sin omgivning.
Lösa de problem som uppstår och inte bara vänta på att de ordnar sig själv,
de är ditt ansvar.

Det är ett jobb du aldrig lämnar.
Aldrig ger upp.
Som tar ditt hjärta och ditt sinnes alla timmar, du är förälder.

Av vikt är att man tar sig tid att också enbart vara människa, att ladda
batterierna och rensa huvudet för att uppskatta den vardag som ofta är
en kamp men också värd var sekund av den.

Men även de handlingar och beslut du tar för egen del ger konsekvenser
som kan påverka de där små du har ansvar för.
Små beslut kan ge stora förändringar.


Den där dagen min stora son lades på mitt bröst för första gången
stannade världen.
Jag förstod inte hur något utanför det lilla rummet där vi befann oss
kunde fortsätta i sin vanliga takt, världen hade för evigt förändrats.
Jag hade förändrats.
Jag var mamma.
Åt världens underbaraste lilla varelse som behövde mig och som alltid
skulle fortsätta göra det.

Jag kunde se på honom i timmar.
Oförstående över att det där lilla miraklet var min son.
Han som var det vackraste jag någonsin sett.


Och precis lika underbar är han idag.
När han slutat skolan för dagen ringer jag ofta bara för att höra hans
röst, höra så allt är ok.
Med fjärilar i magen längtar jag hem till dem varje dag.

De där två ÄR världens underbaraste.
Oavsett.
Dock är inte alltid deras handlingar det.
Men som för alla har de en bakgrund och anledning.
Precis som för vuxna är det vad de gör som kan vara dumt, inte det de är.


Jag klubbades vid fotknölarna i förmiddags.
Besked om att storgull fortsätter bete sig illa.
Han kamp, hans ilska.
Hans försök att bli förstådd och att lära sig reglerna.
Han har inte svaret i en medfödd handbok, vi måste lära dem.
Han kan inte veta om vi inte visar.

Han har kämpat så länge.
Hans murar är så höga, långt högre än de borde än på många många år.
Ett barnasinne skall vara öppet, oförstört.
Hans stängdes delvis lite för tidigt.
Det knäcker mig.

Men man ger alrig aldrig aldrig upp.
När jag låg bredvid hnm i hans säng ikväll vid sovdags så talade jag om
för honom som så många ggr för att jag ALLTID kommer älska hnm.
Vad som än händer, vad han än gör så finns jag alltid här med gränslös kärlek.

Men jag räcker inte till.
Det är för mycket nu.
Skolan kan inte ge all den hjälp han behöver heller.
Jag har vänt mig utåt för hjälp.
Jag hoppas de kan nå hnm.
Låt dem hjälpa mitt stackars lilla arga hjärtegull.
Låt dem förstå att han duger och är fantastisk som han är.
Låt dem hjälpa mig att stärka hans självkänsla, att skaka av sig
bekymmer och inte alltid stoppa allt i sin egen ryggsäck.

Nu skall jag sova på saken.
Imorgon kommer vara en bättre dag.
Efter att jag har sorterat mina tankar och fått hopp kommer jag att
ha mer ork att finnas där.
Tålamod.
Kärlek.
Envishet.
Kärlek.
Styrka.
Kärlek.

Hoppfull.
Kanske ett steg mot en lösning och hjälp för mitt stora hjärta.

...ännu en punkt som bockades av på den tunga listan idag var att jag
köpte en värmepump!
Vuxenpoäng på det;)
Som lagen är så skall ju alltid de jobbiga sakerna komma i flock.
Nu är iaf denna avklarad.

Olika delar av verkligheten

Vilken ynnest det är att få sitta här i soffan med värkande kinder efter
att ha suttit med ett stort leende på läpparna konstant hela dagen:)
Sicken dag...
Tillbaks på jobb bland de där underbara som överraskar mig på så många
sätt var dag och får mig att skratta så mycket.

Hemlängtan för att få låna gullen under pappa veckan, fjärilar i magen
efter att få ha dem omkring mig, luras av storgulls finurliga hyss, känna
den där lille sonens lilla hand i min, hans lyckliga blick när han ser
på mig och utan ord berättar hur mkt han älskar mig:)

Lycka!!


Tiden som borde stanna upp här efter jul fortsätter att snurra snabbt.
Hektiska veckor utan att hinna så mkt av det jag borde, men med dagar
fyllda av härlighet.
Jag kan inte klaga.
Men jag kan heller inte riktigt andas ut.
Jag är alldeles för bra på att njuta;)


Vi är ofta och hälsar på min mor, har barnen chansen så frågar de om vi
inte kan åka dit och sova över och har vi tur gör även lillfisen och
hennes mamma det:)

Barnen pysslar och myser, det allra bästa den där envisa lilla trollungen
vet är spindlar!
Fler än en gång har jag undrat om vi är släkt...

Hunden som tror hon är en katt håller oss sällskap långt in på småtimmarna
då jag och storgull ser på film och har egentid, vi nattugglor.

De 3 barnbarnen fyller mormoderns kylskåp med poetiska texter...
Eller texter iaf.

Vi fångar vintern och lär den lilla fröken hur man står på skridskor.
Men hon som är envisare än envisast utforskar hellre lekparken med
mormor och Rut och vi andra kasar istället runt i försök att återvinna
barndomens glansdagar då järvheten övervann rädslan för att dråsa i med
de ädlare delarna och farten var betydligt högre.

Lilla fröken "jag vill gärna bli ett tomtebloss" trotsar lågor och förnuft
och skyr kylan framför kaminens värme till min stora fasa.

Jag har fått en ny hobby i att varannan onsdag tillbringa 2 timmar i
en idrottshall där jag peppar mitt stora försiktiga gull och tittar på
en modig ung herre som lär barnen hur man hoppar upp för väggar, kastar
sig över hinder och får allt att se ut som om man flyger.

Linus Lundberg Larsen är hans namn och detta är vad han pysslar med:

Kan ju vara bra som stora sonen min inte lyckas så bra med studierna
som man skulle önska...
Eller för att träna för tjo som de studsar fram, vansinnigt underhållande!:)



Middagar med kära nära, den där lilla extrakusinen de tycker så mkt om:)

Mamman blandar mys med mingel och for iväg och möhippade!
Ack vad man kan lära sig mkt!
Framför allt om vilka muskler man inte har och hur man borde ha gjort
för att undvika blåmärken på innanlåren.

Hur man fångar en mördare...

Och vilka skor man egentligen borde ha valt att dansa i under några timmar.
Värdsliga ting i så trevligt sällskap och efter ngr drinkar;)

Att dagen efter få ta på sig vinterkängorna och mötas av att vintern
har nått till Skåne tillsammans med fantastiska människor är drömlikt
och verkligt på samma gång:)

Som sagt, i Skåne gäller det att man FÅNGAR snön;)

Imorgon åter en annan värld då barnen åker till sin far igen och jag får
vara utan dem ytterliggare några dagar innan det är min vecka.
Tills dess stannar jag lite i nuet och njuter av det tysta huset där bara
stilla lugna andetag hörs från mina sovande älsklingar och det lilla
snarkande vita fröet ihop kurat i soffan bredvid mig.

...och av den där skatten jag funnit och därav inspirerats till att göra
om hela mitt mörka vardagsrum till en liten oas, där minnen blandas med
framtid och min saknade lilla farmors saker åter får skänka glädje i sin
perfektion.

Mitt äppleskåp som blev målat vitt och vackert

Mmmmmm, man hinner mkt trots att världen snurrar snabbt.
Det är kanske mest vilja det handlar om?

Och den lilla skylten jag hittade med texten:
"Livet är inte lätt, bara fantastiskt!"

Lycka = Vattenkrig mitt i vintern

Jag svängde trött in på parkeringen vid mitt lilla hus.
Ännu en sen kväll, en härlig sådan och allt jag längtade efter var att bädda
ner mig mellan de svala lakanen och sova, sova.

Jag klev ur bilen och såg upp mot min lilla stuga där det lyste ur alla fönster.
När jag hade åkt hemifrån hade det varit mörkt...
Adrenalinet började pumpa så smått och när Sickan kom studsande vit i mörkret
för att möta mig när jag kom hem hoppade jag till.
Strax kom storebror också farande, min lilla välkomst kommitté:)
Vi gick sakta upp för gången mot huset tillsammans.
Tysta i mörkret.

Jag låste upp och gick in.
Kaos.
Inget dramatiskt utan det där vanliga när ngt av mina barn varit hemma och
letat efter något de bara måste ha med sig till sin far.
De är ju så stora så de har egna nycklar.
Puh!:)
Ensam i ett litet hus i skogen är man inte alltid för tuff.


Dagarna susar fortfarande på lite för snabbt.
Jag fyller dem med äventyr och alldeles för lite vila.
Men jag njuter:)

En balans för att de lyckliga dagarna ska ge energi åt att ta itu med de
svåra val som finns, de problem som pockar och är svårlösta.
Storgull som är en annan än den lugna lilla snälla pojk han alltid varit.
Stormarna rusar inuti honom, världens underbaraste mot sin mamma men andra
säger annorlunda. Det skär som knivar i mitt hjärta.
Han måste få ett lugn att inse hur fantastisk han verkligen är, att han inte
behöver hävda sig, kämpa för att finnas, han duger.
Möten med skola, familj, en gemensam plan för att hjälpa hnm, stärka hnm.

Det är många tunga val just nu.
Hade varit skönt att få luta sig tillbaks. Mot ngn.
Och mest av allt längtar jag bara till sommaren;)
Drömmer mig bort. Vill ligga på de varma brädorna på min altan och se upp
mot den blå himlen och känna hur solen biter i mina kinder.
Höra susandet av trädtopparna och barnens skratt där de spelar fotboll.
Njutning.

Istället har vi tagit vara på den lilla vinter som faktiskt finns.
Vi arbetar på skridskotekniken och hoppas att sjöarna i våra skogar snart
fryser till så vi kan bege oss dit.

Vi umgås med kära vänner, quizzar och boar in oss i värmen.
Dansar och skrattar:)

Flera nätter har vi haft populära nattgäster här:)

Några flingor av snö har fallit! Åh vilken lycka och ack så snabbt de försvann.

Och så åkte barnen till sin far.
Idag är veckans första vilodag, de har varit fyllda av trevligheter.
Jag har ett härligt liv:)

Jag älskar mitt Malmö, att vandra genom gatorna på väg hem i natten, aldrig
ensam, alltid en tyst rörelse.

Vi flexar friskt.
Nyss kom de där 2 inrusande, fnissande, blöta och med hela sina små söta
ansikten i stora leenden.
Vattenkrig. Mitt i vintern.
Jaja, barn torkar och det som gör livet levande och lyckligt är inget som
ska hindras av regler:)
Nu sitter de uppkrupna i soffan framför kaminen i nya torra kläder och
ler fortfarande:)



Det är svårt att på förhand veta vad eller vilka som kommer fastna i ens liv
och hjärta, det är inget man kan styra över och det är det som är det härliga.
Att få de där skatterna, ta vara på dem:)
Försöka uppfylla sinna drömmar.