...så kom kylan

Jag hade glömt bort hur de där höga kullarna även har djupa hålor.

Man ser kullarna på långt håll. Skåne är platt.
Det finns inte många sådana platser.
Just denna är perfekt för pulkaåkning!
För att komma dit måste man parkera bilen vid en kyrka, pulsa över en åker
med förväntan i var steg, det är härligt!
Väl uppe kan man bara kasta sig ut, känna vinden fladdra i håret som alltid
måste flätas när jag skall ut i snön för att ej tova ihop sig totalt men där ändå
massa blöta slingor alltid letar sig ut.

Vi var ej ensamma.
Flera familjer hade letat sig dit, till de där perfekta höjderna.
Jag var nog före barnen tom när jag hoppade i en pulka och kastade mig iväg!
Jag kände kylan svepa mina kinder och i magen pirrade förtjusningen som om
jag vore lika liten som mina barn, det där vill jag aldrig växa ifrån!
...årets jungfrutur tog dock ett hastigt slut när pulkan for ner i en av groparna
som inte hade täckts helt ännu av snön och jag kastades ur.
Vips togs jag tillbaks till ännu ett barndomsminne när jag kände den kalla snön
innanför mina kläder smälta och svidande rinna ner på ryggen.

Men ack så underbart att snön är här!!

Vi hade en härlig helg trots att hjärtat sved.

Lördagen ägnades både åt innebandymatch, fika hos fina vänner, lussekattsbak

och på kvällen susade vi in mot Malmö och bäddade in oss i biosalongens varma,

popcornsdoftande mörker och flydde världen för en stund.

In i magin som finns när man som barn är mitt emellan liten och halvstor, när man

börjar inse det faktiska i världen och tappar sina drömmar.

De fem legenderna, där barnen lär sig hur viktigt det är att behålla det som de lärt

sig som små och ej växa upp för fort.

Drömmar blir sanna om du bara tror på dem.
Allt är möjligt, om du bara vill.

När vi gick ut från bion föll de första gnistrande snöflingorna från himlen.

Magin följde oss hem och när vi vaknade på söndagen var det ingen av oss som

kunde tro sina ögon, vilken lycka, vilka snömängder!!

Ja, vi tog till vara på den, man vet ju aldrig hur länge vintern stannar här i Skåne!

Flickan skyndade genom regnet under paraplyet hon lånat av sin mor, 

sen för att träffa honom hon aldrig mött.

Kinderna var rosiga av nervositet.

Hennes blå tygskor var blöta av regnet, det stänkte upp på hennes jeans 

och hennes blå kappa var prickig av de droppar som envist föll och gjorde 

världen grå.

Hon såg honom på långt håll, höjde en hand och vinkade lätt.

Han stod där lika blöt och prickig i sina blå tygskor, sina jeans och sin blå 

jacka och molnen skingrade sig och världen blev rosa.

Han var underbar.

Hon föll då, den kvällen. 

Djupare och djupare.

Sommaren var underbar.

de envisa fjärilarna som höll hennes mage i ett fast grepp och gjorde att hon 

log så fort hon tänkte på att han fanns i hennes värld blev bara fler och fler.

Inte minns hon att det regnat en enda dag den sommaren sedan den kvällen 

då de möttes i regnet.

Hon var lycklig.

Kanske lyckligast den kväll de vandrade genom staden mot havet,

tog en glass och såg paren dansa tango i solnedgången.

Eller den morgon hon vaknade med honom i ett annat land där det bara 

existerade de två och deras äventyr.

Kanske när hon satt med hans lilla dotter alldeles nära och läste saga och

tänkte på den gången dottern sa att hon älskade henne.

Eller när de for ner till havet med barnen och det fortfarande var varmt trots 

att det nästan blåste till storm och solen nästan gått ner.
När var tanke på honom gav henne ett stort leende och var gång han hörde
av sig bubblade det i henne av längtan.

Den sommaren.

Hon minns att det var en måndag allting ändrades.

När fjärilarna en efter en började lämna hennes mage då hans sätt förändrades.
Han försvann på en dag. Allting ändrades över en natt och blev till ett långt adjö.

Vad hade hänt den helgen?

Hade någon ersatt henne?

Hade något hänt?

Vad?

Hennes frågor fick aldrig några svar.

Drömmarna skingrades sakta, världen blev grå och plötsligt var det snö där 

hon stod och inget mer fanns.

Hon förstod inte.

Får aldrig veta.

Hon låste dörren och gick utan att veta varför.

Det blev kallt.

Tomt.

Saknar.

Längtan

I lördags var jag på en trevlig tillställning.
Härligt folk, god mat och omtänksamma värdar som trots att vi var väldigt många
gäster får en att trivas så bra.
De flesta ansikten var nya.
Det är alltid lika spännande att få lära känna nya människor, har de vänner man
tycker om just dessa som vänner så bör de ju vara små skatter.

En av kvinnorna jag träffat tidigare vid ett speciellt tillfälle då jag åt min allra första
surströmming sa, dig har jag träffat förr! Det var du som hade de där 2 fina killarna
med dig, så härliga de var!
Hon mindes mig för mina fantastiska barn.
Jag älskar henne!

För jag vet ju det, att de är de mest fantastiska killar som finns.

Var vecka väntar jag på att tiden ska börja snurra saktare, att det skall bli lite
lugnare och att bitarna skall falla på plats.
Men de gör inte det.

Kaoset här hemma har iaf packats ner i lådor och ut i förrådet.
Inne i vårt lilla röda hus råder åter stillhet, renoveringsdammet har lagt sig och vi
har tid att njuta och gör det.
Ibland.
När inte träningar, möten, grubblerier eller ngt trevligt äter upp våra dagar.
Jag hinner inte med.
Orkar inte. Men även där räddas jag av envisheten:)
Och av just kommentarer som ovan, "det var ju du som hade de där fina killarna".
Jag hoppas att just den kvinnan får vara med om ngt riktigt underbart imorgon!
Att ngt hon behöver och drömmer om slår in!
Det önskar jag henne.

Det kämpas mkt på alla sätt här för att få saker och ting på plats.
För att det som är bra ska få vara det, synas.
För att mina barn ska få vara lyckliga små barn.
Intensivt. Hårt.
Att det där ska vända. Någon gång måste det göra det faktiskt.
Än så länge går det inte riktigt åt rätt håll. Det har blivit annorlunda, hopp och
medvetenhet har väckts men vägen är fortfarande inte rak utan svänger för mkt
och går ofta åt fel håll, med hjälp från dem som inte vill inse vad som måste göras.

Detta är en så vanlig syn här hemma.
Så HÄR är det hos oss.
Storgull hjälper lillgull med läxan, nyduschad efter sin träning medans jag lagar
maten och därefter kan överta läxeriet.
Det där hörnet jag byggde i köket fyller sin funktion.

Och om man inte kan få hjälp med läxan och ska hinna två saker samtidigt, kan
man iaf få hjälp med maten av lillkusinen.
För det är ju så viktigt, att hjälpa dem man älskar och bryr sig om när de behöver.

Hos oss är det sport 4-5 dgr i veckan som gäller.
Spännande matcher, pyssel och fix.
Storgull kämpar på medans lillhjärtat och jag sitter på läktaren och hejar på och
äter chokladbollar och dricker kaffe.

Storgulls rum blev klart till slut.
Med hjälp från våra kära, vad vore man utan dem?

Det får dock dröja innan renoveringen av lillgulls rum startar.
Det behövs lite lugn och ro, komma ifatt.
Hinna andas ngt.
Få rätt på alla sjukdomar som avlöser varandra innan vi hinner bli friska från den första.
Envisa höst, låt det bli vinter, låt bacillerna gräva ner sig under ett tjockt lager snö
och döden dö.
Vi måste ju orka.
Jag har aldrig varit så här trött i hela mitt liv.
Lillgulls rör fick tyvärr plockas ut. Bittert.

Alla är inte helt missnöjda med att jag varit sjuk så mkt i höst.
Och de behöver ju också få sina doser med kärlek och närhet som alla andra.

Och ja, kycklingarna har det bra.
De adopterades av en ny kärleksfull mamma som älskar dem som sina egna.

Livet vore så mkt enklare om det var lite rakare.
Om folk kunde vara lite tydligare, säga vad de tycker tänker.
Inte undanhålla och ludda in.
Vad jag skulle uppskatta det.
Slippa fundera, lägga energi på att undra.
Energi som jag väl behöver till annat.
Vad är det som är så svårt med att vara uppriktig?
Det hade ju blivit så mkt enklare på alla plan.
Oavsett.
Det är ruskigt svårt att läsa tankar och inget blir bättre av att tro att andra kan
just det, veta vad du vill och förstår om du ej säger ngt.
Hur skall man kunna veta och förstå om man ej får veta?
Funkar inte.
Tycker du ngt, säg det. Visa det.

Tills allt blir lite klarare, tydligare, enklare får vi bara kämpa på.
Man kan inte välja att skaffa barn utan att ta ansvaret som medföljer.
Det är värt det.
Alltid.

Imorgon kommer de hem, de som får mitt hjärta att göra volter.
De där fina, de som är så härliga så folk minns mig:)
Min glädje och stolthet.
Älskade älskade.
Går jag och lägger mig nu är de snart här:)

Önskan

Hade man valt att skaffa barn om man visste hur mkt sorg det skulle medföra?

Idag möttes jag av en son som kastade sig ut från gården när han såg mig, ropade
mamma, innerligt glad att se mig.
Trots kompisarnas blickar kunde han inte låta bli att krama om mig lite lätt.
Han hade saknat mig.
Längtat efter mig, som jag efter honom.

En lugn och skön fredag har getts oss.
Mat, stillhet, skratt och en film.
Ihopkrupna alla 3 under samma filt nära, i mina händer hade en av var pojkes
numera ganska stora händer smugit sig in.
Min lilla son överöser mig med pussar titt som tätt.
Min stora son masserar mina fötter där den ena har krampat, det är för att jag
går i högklackat berättar han för mig.
När det smärtar till och han frågar om han ska massera dem säger jag nej, de
lär nog inte lukta hallon efter en dag i skor, han svarar bara asch och fortsätter
trycka dem tills det onda försvinner.

Min sköra pojke.
Min omtänksamme lille man.
Varför blir det så fel?

Varför kan det inte sluta?
Jag önskar så att han själv skulle se hur fantastisk han är.
Att orden jag säger till honom flera gånger per dag faktiskt är sanna.
Han är underbar, älskad och jag är så stolt över att få vara hans mamma.

Men i mitt hjärta finns en så stor sorg.
3 gånger bara denna månaden har föräldrar till andra barn ilsket talat om för mig
hur illa min son beter sig, hur taskig han har varit mot deras barn.
Hur dåligt sällskap han är.
Var ord de uttalar är som piskrapp på min såriga rygg.
Var tår min son fäller i timmar efter dessa utskällningar är som knivar i mitt hjärta.
Han vill inte att det ska vara så.
Han vill inte vara arg.
Han vill så gärna ha vänner.

Varför kan inte all hans kamp få märkas?
Varför kan inte han bara få vara ett barn som inte behöver bygga upp murar för
att inte såras när andra går på hnm för att de vet att han blir så arg?
Han vet inte hur han ska hantera sin ilska.
Han måste ha murarna för att inte själv gå under.
Ett barn ska inte behöva känna så...

Hans murar hänger på kroken i hallen tillsammans med jacka och skolväska.
Här hemma behöver han dem ej.
Här vet jag att han är den mest omtänksamma och underbara kille som finns.
Jag talar om det för hnm om och om igen.
När han går ut utanför min dörr kommer han ta på sig den tillsammans med skorna,
mur, cykelhjälm och mobilen i fickan, redo.

Det är inte hans fel.
Han vill inte vara och inte ha det så här.
Han har tagit efter ett sätt som han bemötts med.
Ideligen.
Då är det svårt att fast man inte vill, se att det är fel.
Se vad som är fel.
Inbankat i honom finns att det alltid är han som är skulden till allt.
Alltid är det han som gjort fel.
Jävulsungen som alltid är orsaken till allt även om han inte gjort ngt alls.
Bemött med ilska.
En djup ingrodd rädsla och osäkerhet.

Åh vad jag önskar att han kunde få fina vänner.
Att han kunde se hur man skulle bete sig.
Att man ej behöver vara kaxig, att man älskas när man älskar.
Att en god vän stöttar inte stjälper, förstår när man behöver förstås.
Inte stöter bort när man gör fel för att man redan är stämplad.

Mitt hjärta blöder.

I timtal kunde vi sitta och fika med vänner när han var liten,
han gjorde aldrig något, han var så snäll.
Han som hjälpte sin mamma.
Stolt fanns där för sin lillebror.
4 år var han när han lärde sig räkna och läsa, min hjälte.
Han som får mig att skratta så mycket.

Han kramar mig lugn när jag är arg på hans bror.
Han vet när kärlek mest behövs.
När var magsjuk trotsade han baciller och sin far för att få vara hos
mig och pyssla om mig så att jag inte var ensam.
Han är 11 år.
Den mest omtänksamme, kärleksfulle, humoristiska kille som finns.

Skolans odåga, den som alltid startar alla bråk, även de han som
uppstår när han är någon annan stans, det kunde ju lika gärna varit
han då också, han har ju varit med i så många.
Så lätt att reta upp.
Utan rätt redskap för att hantera sin ilska, gör som han blivit lärd.

Han är inte utan skuld, hans murar har varit uppe för länge för att
han ska veta hur han ska vara utan att vara tuff.
Men det är inte ett val han har gjort för egen hand.
Han går till slut till handgripligheter och det är aldrig aldrig ok.
Jag hade blivit arg jag med om någon gjort så mot mitt barn.
Som den gången när de andra killarna på skolan dunkade hans
huvud i isen gång på gång utan att någon annan reagerade.
Det är inte något han vill vara.
Han kämpar hårt för att försöka tvätta bort det där, kommer det
någonsin gå?
Är det för sent?

Vilken väg ska jag välja för att han ska få det bra?
Fortsätta den kamp så som jag gjort i många år?
Flytta?
Skall jag lyckas få honom att se vad jag ser?
Kan han älska sig själv när han blir nertryckt så mycket?

Se honom, det finns så mycket att tycka om!
Låt honom vara den fina kille han vill vara!
Försöker och kämpar för att vara!
Hjälp mig, snälla, han kan inte stanna innanför mina väggar,
under mina vingar för alltid.

Jag önskar jag önskar jag önskar att jag kunde ta din smärta älskling,
den är inte för ett barn att bära.
Och det är min dröm, att du fick vara ett barn, göra vad ett barn ska.
Leka med dina vänner, skratta, vara utan det där tunga på dina små axlar.

Om man hade vetat hur mkt smärta det kan medföra att älska så mycket,
då ska man vara tacksam, för utan kärlek har man inget.
Och är det något jag har och får mycket av så är det kärlek, gränslös,
så mycket mina fina barn ger mig.

Thimble

Vissa ögonblick önskar man skulle vara för evigt.
En doft.
En känsla.
En person som håller din hand genom en helt annan värld.
Som drar en slinga av ditt hår mellan sina fingrar, med tankarna någon
helt annan stans.
Som finns där var gång du slår upp dina blå ögon.
Vars härliga babblande är det sista du hör innan du lyckligt somnar.
Sken inte alltid solen då?
Jag kan inte minnas något annat.
En tid som känns som en evighet av lycka och ändå alldeles för kort.

Stunder med en son på var sida om dig i soffan.
3 par trollbundna ögon.
Små fötter och händer överallt, som börjar bli stora.
En 11 åring som vänder sig om mot mig och frågar om det går
bra att han älskar mig mest i världen.
Stanna tiden, stanna den just där.


Alla barn växer upp.
Alla utom ett.

Ikväll följde vi med Peter Pan till landet Ingenstans.
Vi flög över London.
Vi slogs mot pirater och såg Wendy ge Peter sin kärlek och sin första kyss.

Snart är det någon annan mina söner ber att få älska mest i världen.

Tiden går för snabbt.
Jag har inte lyckats fånga denna sommaren.
Den har varit någon helt annan stans.
En kväll tog vi den dock med besked!

Men nu har vi 2 veckors semester framför oss.
Låt oss få sol, stillhet, äventyr, skratt!
Imorgon susar vi iväg tidigt, jag borde ha varit i säng för länge sen.
Jag vet dock att dagen kommer bli fantastisk ändå.
Trots att regnet säkert kommer göra oss sällskap.
Det kommer ju även fina vänner göra.
Mot äventyret!!

Först.... inte bara Wendy har flugit genom London med ngn som betyder väldigt mycket.

Söndagskvällsnöje

Är det så, att när man ger en del av sig själv och ett barn blir till, att det är så mkt
större del än den där yttepyttiga lilla delen som är ett ägg?
Det måste vara så.
Hur skulle det annars kunna vara så att man känner sig halv och saknar dem så
mycket nu när de är borta i 2 veckor?

Man skulle kunna tro att de tagit med sig både mina ben och ena armen, så
stor del av mig känns som om den fattas...
Eller, de kanske bara tog mitt hjärta. Redan för 11 år sedan...
Älskade älskade!


Jag fyller dagarna, ägnar tid åt sådant jag vill få undan så jag kan ägna min tid
åt er när ni äntligen kommer hem.
För visst är det så att jag inte hinner ge er så mycket tid och äventyr som jag skulle
önska, det är ju så mkt annat jag måste göra också.
Det är det som är fördelen med att ni är borta ett tag, förutom att ni har fantastiskt
roligt med er pappa så får jag undan de stora måsten och skapar mer tid åt er.

Jag bubblar av längtan efter att få hitta på en hel massa saker med er!
Snart, snart är ni hemma igen!
Snart, snart har vi semester tillsammans och kan bestiga berg, resa till månen,
ALLT vi drömt om!
Kramas.
Spela spel.
Skratta och bara slöa tillsammans.

Så därför fixar jag och trixar lite nu.
Inte bara för att få tiden att gå så att ni fortare kommer hem igen.

Helgen blev annorlunda.
Fredagen med kära vänner.
Lördagen som jag i min envishet ensam tog bil och släp och susade till Malmö för
att kika på ett skåp jag sett på annons.
Inte uppfyllde det mina krav.
Sedan fastnade jag ju på en vändplan med släpet, det är ju inte alltid skicklighet
som driver mig framåt utan oftast mest just den där envisheten...
Mitt i mitt backande kommer dottern i familjen ut och erbjuder mig att kika på
ett annat skåp som de egentligen ej tänkt sälja men då mamman i huset tyckt synd
om mig som rest förgäves, ändå kunde låta mig titta på.
Inte passade det heller.
Det jag önskade skulle vara stort, rymma alla farmors broderade lakan, handdukar,
dukar och vara ett rejält och vackert linneskåp.
Inte riktigt lika stort som ert skåp som står i vardagsrummet och rymmer alla
era många spel, tyger, pärlplattor, målafärger och pyssel men nästan.
Det var ej detta.

Ack.
Men vad gör väl det.
De rara människorna erbjöd mig istället kaffe, tjockt starkt Albanskt kaffe drack
jag som första dryck den dagen kl 11 i en vilt främmande människas kök.
Men de är ju just de där oväntade mötena, att få ta del av en människas liv om så
bara för en stund och få erfarenheter och berättelser så olik sina egna som är som
pärlor, gåvor.

Sedan en snabbis på sjukhuset för att röntga min bråkiga höft.
Ja, en snabbis 8 min från dörr till dörr, Landskrona Lasarett är en upplevelse.
Väl hemma igen kom min kära moster och morbror och hur lycklig blev jag inte
när de kom med 2 röda vinbärsbuskar!!
Underbart!:)
Mitt hem och min trädgård är mitt kungarike, min drömvärld och jag älskar att
pyssla både ute och inne.

Jag lurade ut dem på äventyr också!
Jag hade letat upp ett nytt skåp som passade och packade in dem i min bil och
begav oss ut på den Skånska vackra landsbygden.
I ett stort hus fann vi en ensam gammal kvinna vars man hade gått bort.
En morgon vaknade han inte bredvid henne och nu skulle hon flytta till lägenhet
och behövde göra sig av med väldigt mycket.
Det stora skåpet följde med oss, likaså 3 vackra hemvävda trasmattor.

På kvällen for jag på galej:)

Trött som få var jag när klockan ringde vid 7 imorse.
Dags att lämna er mormors sköna soffa och åka hem och utfodra kycklingarna
innan det var dags att jobba.
Men vad gör väl det.
Dagen gick och när jag väl kom hem kunde jag ju inte låta bli...
De där buskarna kan ju inte stå hur länge som helst utan att planteras.
Och man vet ju aldrig vad som händer, när jag har en ny lucka.
Är det ngt jag har lärt mig så är det iaf att ta vara på tiden... Man vet ju
aldrig vad dagarna fylls med.

9 fulla skottkärror med sand kördes bort och krattades ut på gräsmattan som
nu mera ser ut som ett månlandskap.
Jag skulle kanske ha klippt gräset först för mitt emellan de stora fula kala
fläckarna blommar klövern.
Men asch, vad gör väl det.
Sommaren kanske håller i sig och fortsätter med sitt eviga regnande och då
är ju gräset snart uppe där igen.

Lycklig, nöjd och smutsig som få satt jag en stund och beundrade mitt
söndagskvällsnöje.
Så mycket glädje mitt lilla paradis på jorden ger mig!
Sånt lugn.

Jag tog en lång varm dusch.
Sedan kom jag på att jag glömt så gräs ovanpå.
Och vet du vad lillgull, jag orkade ju inte klä på mig utan gick ut i min
stora röda morgonrock och sådde, då kom en klasskamrat till dig ut och
hälsade glatt på mig.
Jag tror både grannar och vänner för länge sedan slutat förundras över
mina konstigheter.
Och vad gör väl det:)

Nu skall jag ta mig lite kex och ost med lite körsbärsmarmelad på som
jag kokade innan jag gick ut i trädgården.

Eran mamma har det bra, riktigt bra:)
Kom snart hem bara så jag blir hel igen!:)

Eufori

Natten var så varm, luften stod stilla.
Hela staden andades lycka.
Det var som att gå i en bubbla, inte en vindpust som förändrade något.
Äntligen var den här - sommaren.
Människorna gick skrattandes och njutandes på gatorna.
Själv gick jag sakta, utan brådska någonstans, leendes, lycklig.

Hemma i skogen mötte mig en halv måne.
Samma form som mitt hjärta.
Huset var stilla och tyst.
Kontraster.

Det som hela helgen fyllts med skratt, stök och människor.
Kalasande och härligheter.
Kakbak, Melodifestival och trädgårdspyssel.
Glada som bara den blev gullen för alla fina presenter och för tårtan som de själva tryckt
ut alla bokstäver och blommor till.

Tänk, mina älsklingar har hunnit fylla 11 och 9 år.
Det händer så mycket.
Här finns ingen skugga, bara vita härliga moln på en blå himmel, en viss gnagande skuld över
tiden som ej finns dock men snart kanske lugnet har lagt sig och även den känslan har flytt?
Man kan alltid hoppas:)
Och tills dess göra det bästa av det.
Lovorden från skolan är många.
Allt går så bra nu.
Han valde själv att vända det jobbiga och arbeta med sina svårigheter.
Min lilla starka stora kille.
Jag är så stolt över honom!

9 och 11 år... Makalöst.
Lillgulls födelsedag firades med soldyrkan.
Storgulls som var hans bästa födelsedag någonsin, med allt han önskade, firades i
lugnet här hemma.
Jag har fått vara mamma i 11 år, lycka!!
En kärlek som bara växer och växer i takt med att gullen blir äldre.

Några som också växer är de där små kycklingarna.
Alldeles nyss fick jag sällskap upp i soffan av Henrik som klättrat upp och överraskade mig.
Slut på lugnet. Men ack så söta;)

...och det där köket...
Det som blev bättre än jag någonsin kunnat drömma om!
Det som saknar lister, har ett hål i taket där den gamla fläkten suttit och saknar inredning
kring kyl och frys men som i övrigt gör mig lycklig var gång jag går in där:

Lakanen och örngotten som farmor knypplat och broderat blev gardiner.

Ja, tiden går så snabbt.

Min förstfödda, han som är så försiktig har åter igen påminnt mig om att livet inte varar för evigt.
Att se sitt barn så plågat smärtar så djupt i en själv.
En parkour olycka hos hans far, ambulansfärd, sydd, gipsad och omplåstrad och en vaknatt där
jag satt och såg på hnm som när han var liten, för att se om han andades.
Gör inte så mer...

Inte lika skrämmande som olyckan för ett halvår sedan, då var jag så rädd så rädd,
usch så hemskt det var för hnm!

Lillgull bjuder mest på skratt.
Inte kan jag varken bli arg eller gråta för att han tagit saken och saxen i egna händer och
piffat till sin långa lugg lite.
Initiativrik.
Och ruskigt nöjd själv;)

Eller när vi sitter i bilen och väntar och väntar på hans storebror och det bästa han kan roa sig
med är att stretcha...
Att inte jag kom på det först, solklart.

Jag har ett så rikt liv!
Så mycket lycka.
Det enda jag saknar är tid.
Jag får stanna klockan lite.
Försöka njuta mer, bara ta det lugnt.
Men det är ju inte riktigt min grej:)
Och det är ju alla äventyr, alla vänner jag träffar, allt underbart i mitt liv som gör det så
fantastiskt, som ger mig energi och det där stora leendet som vägrar försvinna från mitt ansikte:)

Nu ska jag försöka få kycklingarna att gå och lägga sig.
Jag tänker iaf göra det.
Timmen är sen och imorgon väntar en ny härlig dag:)

Och framför oss väntar även sommaren som vi hunnit få en försmak av,
den som är lite extra underbar här i Skåne:)