Föränderlighet

När man tror att hjärtat gått i ide och man inte vill känna efter på grund

av den där tomma platsen och saknaden efter någon som inte vill finnas

där mer, då blir det en smärre lyckochock när det plötsligt fylls igen

och nästan svämmar över av glädje.

Från första stunden jag såg honom. Från första mötet.

Måndagen den 28:e januari ringde min syster och sa att det var dags.

Jag packade väskan, inväntade min mor som givetvis lyckades vara

på rymmen i några timmar och susade in för att få vara med om

ett mirakel.

Det var dags för Isak att födas.

Efter en fin förlossning på 4 timmar föddes han kl 21:57, vägde 

3226g och var 50cm lång.

Älskade Isak, du är så välkommen in i vår värld!

Mitt mostershjärta bara bubblar av kärlek:)

Bara några minuter gammal...

Lillasyster och hennes lillpyre

Så liten och redan så smart, nappen kan ju trilla ur
och då är det jobbigt.

Med den stolta storasystern.

Jag bara älskar den där rynkiga lena huden på halsen, när de ligger sådär
och ser ut som en blandning mellan en liten farbror och en sköldpadda

Och så den där lilla lilla jätteskrynkliga foten!! 

HUR söt är han inte när han gäspar?!

När man är så liten så allt är för stort och strumporna
bara trillar av...

Det var inte igår min förstfödda var så liten.

Världens underbaraste killar

I övrigt är vårt liv också ganska fantastiskt.

Det märks så stor skillnad på barnen.

Lugn och harmoni.

Att kämpa för det som är viktigt ger resultat.

Idag fick jag ett mail från storgulls klassföreståndare som berättade

att det ej är något mer bråk, inga problem med attityden och det

är en helt annan kille än den som var där i somras/höstas.

Ett och ett halvt år har jag kämpat hårt tillsammans med min älskling.

Han har tagit det på allvar, försökt så mycket.

Lyssnat, förstått.

Vändpunkten kom efter det nya året. När vi fått några dagars vila

av batterierna och landat i de nya rutinerna, fått beskedet att vi 

kommer vara vi tre nästan på heltid ett tag framöver så kunde de

slappna av. 

Trygghet.

Jag kan säga att vi nått målet.

Visst har vi saker kvar att ta itu med men det går ej att jämföra

med vad som varit.

DET är en alldeles underbar känsla!

Vi lever lyckligt här i vår lilla värld.

Fyller dagarna med äventyr.

Vissa bra, vissa helt annorlunda...

Den där nyckeln till förrådet som skulle dyka upp om den ej 

hade hamnat i Afrika...

Den gjorde också det, såklart.

Det var en kväll vi som vi gav upp. Eller jag.

Storgull skulle på utflykt och i förrådet fanns ryggsäck och alles.

Utrustad med en kraftig hammare slog jag mig igenom gipsväggen

i garagedelen, bankade ett hål i den tjocka spånskivan som jag inte

helt positivt överraskades av där innanför och när jag fått upp ett

litet hål som iaf var tillräckligt för att få igenom den lilla sonen så

knallade han in för att öppna.

Det var ju ingen svårighet för honom då dörren var olåst och 

nyckeln låg på en låda innanför.

Men jo...

Vi har hunnit med att besöka Måkläppen för att leta efter sälar.

Med fantastisk natur och underbart sällskap gjorde vi ett försök

att nå ända fram. Matsäcken och den varma chokladen var packad.

Vädret var dock inte helt på vår sida, med den lilla sonen hängandes

bakom oss som en drake i vinden hade vi kanske nått ända ut om

jag tagit ett fast tag om hans halsduk och traskat på i den bitande

kylan och kraftiga vinden.

Men icke.

Vi gav upp.

Vi såg sälar, satte oss på den frusna, hårda, vackra stranden och

försökte hälla upp choklad i våra muggar för att värma oss.

När den blåste ur muggarna tyckte vi att det var läge att vända om.

Vi ger inte upp ett äventyr. Men detta var ej lämpat för just denna

dagen tyvärr, vi gör ett nytt försök en annan dag för dit vill jag!

SÅ vackert där var!

Väl hemma framför kaminens värmande brasa fick vi besök av

älskade saknade, det finns personer i ens liv som alltid har en 

speciell plats i ens hjärta och som när man väl ses enbart ger

en sån där fantastiskt självklar glädje och en undran om varför

man egentligen ej ses oftare. Men de finns ju där, oavsett tid och rum.

Självklart är inte vädret.

Världen vet inte vart den är på väg.

Ena dagen droppar det från träden av solens värmande strålar.

Andra dagen fryser det och snön faller åter.

Men vi är inte där än.

Var tid har sin sak.

Vänta dock inte med dina drömmar, du vet inte vad livet bär med sig.

Lycka, föränderlighet, sorg.

Det som du tog för givet kan ändras på en dag.

Gör det du vill, ring dem du saknar, var ej rädd för att såras.

Låt inget hindra dig.

Imorgon kan vara för sent.

Sabina, du påminner mig om att leva livet levande.

Fånga dagen innan det är för sent.

Du är fantastisk.

Du fixar detta! Du har så mycket fint som väntar.

Sover bort livet gör jag inte heller.

Även om jag borde ägna sömnen lite mer tid, jag har dock blivit bättre.

Min kelsjuke väckarklocka väcker mig ju även när jag är ledig.

Sämre kan man ha det.

Denna förväntansfulla tid, när var dag är ett steg närmare våren är

ju också extra trevlig om man ser till de där må fantastiska skapelserna

som har sin tid nu.

Jag bara älskar dom.

Alla har vi våra svagheter, semlor är min.

Jag hittade ett väldigt dåligt recept som gav löjligt små semlor och florsockret hade
den bakande lillsonen hittat före mig...

Efter en barnledig men härlig helg fick jag i måndags till min stora 

förtjusning sällskap av solen på väg hem.

Det tjocka svarta mörkret är på väg bort.

Väl hemma...

Hur mycket kärlek rymmer ett hjärta tillhörande en stor son som

kommer på att ta en tejpbit, skriva ett meddelande till sin mor och

klistra fast det på utsidan av ytterdörren så det är det första jag ser

när jag kommer hem?

JAG är bortskämd med kärlek!!

Kreativitet

Så kom den efterlängtade måndagen.
Precis så underbar och tom bättre, än jag önskat.

Snuviga, gosiga, hostiga är de nu hemma igen och jag sitter här fortfarande med
ett stort leende på läpparna och de där lyckliga fjärilarna i magen fastän de sover
sött sedan länge.

Det är magiskt hur mkt man kan älska och längta efter dem fastän de bara varit
borta några dagar, fastän de är mina och har varit i många år.
Så fina.
Så olika.

Den trygga lilla mannen som kvittrande som en kanariefågel berättade om allt
de gjort under dagen i skolan, helgens kalas och promenaden hem med kamraterna
och vad han hade hittat på själv när han kom hem i lugnet alldeles ensam.
Så som han vill ha det.
Han gör det ofta, går hem före sin storebror och njuter av tystnaden.
Plockar fram skålar och ingredienser och från sina egna tankar och idéer svänger
han ihop de godaste muffinsen.
Chokladmuffins.
Alltid.
Alltid olika. Han testar sig fram till perfektion.
När han väl vispat ihop det där han hade tänkt ut så häller han upp dem i små formar.
Plockar undan allt han tagit fram och lämnar bara en bunke i vasken.
Det är storebror som sedan längtansfullt ringer mig när han kommit hem och ber
om instruktionerna för spisen då han gärna vill smaka på lillebrors små mästerverk.

Finns det något underbarare än barns idéer och drömmar?
Att de vågar, testar, provar sig fram och att de tillåts.
Man måste kunna misslyckas för att lyckas.
Tordas försöka och inte ge upp, kämpa för det där perfekta receptet som är precis
så som de har föreställt sig.
Ingenting är enkelt.
Drömmar slår in för de som vågar och vill försöka.

Underbara 2013

Det nya året har verkligen börjat underbart.
Även om pusselbitar saknas så finns det viktigaste där och det är så skönt
att ha den där härliga lyckokänslan i magen och kunna njuta av allt
det fina runt omkring.

Efter en turbulent höst där avsaknad av kommunikation förstörde både
det ena och det andra, råder åter lugnet i vårt lilla hus.

Vi har landat i vardag och läxläsning och allt det där som hör till och även
de sakerna har blivit lite roligare.

Vår älskade trädgård gnistrar fortfarande vackert av den vita snön.

...även om vi längtar tills det är dags att plantera ut våra frön, få nya
stockrosor och acklejor, lägga såbäddarna på plats och fylla dem med
potatis, jordgubbar och kryddor.
Gå barfota.
Tills dess njuter vi av den tid vi har nu. Var dag.

Vissa dagar kanske tom lite extra.
Även om det är så simpelt som korv och makaroner, så blir det en fest
med broccolisoppa till förrätt och en pannacotta med hallonsås därefter.
En helt vanlig tisdag, bara lite extra underbar.

Lillgull tycker även att panacotta ätes bäst med sugrör.

För vi är där igen, vår spiral snurrar inte neråt längre utan allt det härliga
föder bara mer sådant, vi skulle bara stanna upp och se det först.

Onsdagen blev en av de finaste i mitt liv.
Redan på tisdagen hade storgull berättade att han skulle överraska mig
dagen efter.
Mmmmm, det gjorde han.
Tinat kyckling, stekt och kryddat den. Hackat grönsaker och gjort en
alldeles egen dressing till.
11 år.
Underbar.
Att se hans stolta blick när jag kom hem och han hade dukat fram fint,
tänt ljus och bara strålade hela han gör mig fortfarande tårögd.
Vilken tur jag har:)

På torsdagen åkte de till sin far och jag tillbringade kvällen med en annan
händig kille som hjälpte till att måla lillasysters rum rosa.

Fredagen tillbringade jag i en sällan besökt stad, med mysigt sällskap.

Helgen skulle man kunna tro skulle gå till långa sovmorgonar och vila,
men de små lurviga delar inte den tanken.
De väcker mig tidigt med sitt spinnande och gosande och jag klagar inte.

Söndagen startades tidigt i mitt kära Malmö med fint sällskap och god
brunch, en dag som gick åt till fika, skratt och promenader i det kalla
solskenet.

Och det är ju så, att även om allt inte är optimalt så skall man ej ge upp.
Den optimistiske mannen på skidor mitt i staden kanske inte har det bästa
förhållandet just för sina drömmar men han gör det bästa av det.
Och han fick mig att le ändå mer:)

Nu ligger jag nerbäddad på soffan och skall njuta av "The Intouchables"
under min filt och ladda batterierna till en vecka jag längtar till.
Jag vet redan nu att den kommer bli hur härlig som helst:)

Dock finns det ett par saker jag inte förstår:
1, Hur en del tror att problem försvinner om man flyr från dem.
Hur det skall kunna bli bättre om man bara blundar, tillfredställelsen ligger
ju i att lösa dem, lära sig och därefter leva med det fantastiska resultat som
blivit av att man kämpat för något som var viktigt.
DET är lycka. Inget faller ner perfekt, det kommer alltid krävas lite oavsett
vilket val man gör och saker som ser för svåra ut är inte alltid det, man
måste bara stanna upp och se det man först såg och ville ha, det är ju det
som är målet och är så väl värt det till slut.

2, Hur min värmepump fungerar. Hur kan den plötsligt ha helt ändrat
inställningar och förra årets smidighet i att kunna ställa det gradantal man
önskade bara ha försvunnit och ersatts med 3 fåniga lägen jag inte begriper
mig på och där inget blir riktigt varmt? Mysterier.

3, Vart min förrådsnyckel har tagit vägen. Afrika eller Estland?
Följde den med klädinsamlingen till något nytt och spännande land efter att
den tröttnat på att hänga här i hallen eller ligger den där jag minst anar och
när skall den då tröttna på det och komma fram istället?
JAG har tröttnat på att leta.
Skorna i hallen är allesammans tömda. Jag har kollat i frysen. Bilen.
Handväskan är genomsökt mer än 12 ggr.
NU skulle jag säga vore ett fantastiskt trevligt tillfälle för den att dyka upp igen.
Barnen behöver sina pulkor.
Jag behöver silikona en ny skruv i badrummet.

 4, Att inte säga saker rent ut.
Jag är ruskigt dålig på tankeläsning.
Jag kan bara läsa min stora sons och min lillasysters. Där går min gräns.
Hur kan man tro att saker blir enklare och mindre smärtsamma om man
undanhåller fakta istället och låter ens fantasi istället lida av alla problem man
kan komma på?
Ärlighet. Uppriktighet. Tack. Jag älskar det.
Det kan ju bli så himla rörigt i onödan annars.

Ro och stilla

De små vita flingorna har kämpat hela helgen men aldrig helt lyckats
täcka marken.
Små små har de singlat genom den kalla luften, sakta så att man i alla fall
har fått glädjas lite åt att se dem.

Veckan och helgen har varit underbar.
Stilla, lugn och bara fylld av ro och njutning.
Torsdagen tillbringade gullen hos sin far och jag blev bjuden på middag
och tillsammans med kvällens fina sällskap trotsade vi snöyran och traskade
genom Malmös gator tills vi kom till en av de finaste vinterdekorationerna
där är, denna gör mig alltid glad.

På fredagen kom åter gullen och med dem en kär väninna, att man sedan
stupade allt för tidigt i säng och knappt kunde komma upp på lördagen
kunde man unna sig.

Väl uppe var det innebandymatch för stora hjärtat mitt.
Han försvann dock efter matchen och kom ej åter förrens ikväll.
Det är väl sånt de ska ägna sig åt i den åldern, jag får försöka vänja mig vid
att jag ej är viktigast längre;)

Lillgull fick äntligen bakat det recept han själv skrivit.
Han styrde upp och fixade och om några år kan han lätt platsa på vilket
konditori som helst.

På kvällen gosade vi ihop oss i soffan bara han och jag, Socker med förstås
och log oss igenom den vackra "Det levande slottet".
Så skönt när kärlek och lycka kan få vinna om den är tillräckligt envis.

Söndagen startade jag med promenad med återfunna vänner.
Det är så vackert här där jag bor!

Väl hemma ville lillgull ha varm choklad, sådär med knorr på sitt eget vis.

Nyckeln till förrådet är fortf borta.
Idéerna för hur det ska lösas är många.
Stora hjärtat mitt frågade mig när han kom hem idag om jag gjort inbrott där än?
-nää... Det hade jag ju ej.
-varför undrade han?
Jo, jag hoppas väl fortf att den skall dyka upp när jag minst anar, problem brukar ju ofta lösa sig av sig själv, om man bara tror, hoppas och vill.
Och jag är ju inte den som ger upp.
...även om det nu är så att den hamnat i Afrika vilket är det troligaste alternativet.

Vips försvann en vecka till och med solens löften i helgen går vi snart
mot våren. Inte längtar jag? Mmmmm, det kommer bli underbart!
Snart har även nästa vecka gått mot helg och den ser jag mkt fram emot.
Den som kommer vara barnledig och äventyrsfull!:)



Min mormor var så rädd för fyllgubbar.
Om vi var ute och promenerade och en fyllgubbe kom fram och 
tiggde om en slant så grep hon min hand så hårt och väste-stå alldeles 
stilla och blunda så tror han kanske att vi är döda. Och jag stod där och 
gjorde som hon sa. Men jag tänkte, det här fungerar nog inte, han tror 
nog int vi är döda, han tror nog bara vi är en galen kärring och ett 
bizarrt barn.
Åren har gått och mormor har slutit ögonen för evigt , men jag blundar inte.
Jag tittar rakt på fyllegubben och tänker han är full och runt honom slår 
parken ut i blom. 
Jag tänker inte låtsas vara död, livet är för vackert.
Så börjar Mark Levengoods bok "Hjärtat får inga rynkor" som fått mig
att skratta så mkt i veckan då jag lyssnat på den till och från jobb.




Nu råder stillheten i mitt lilla hus och även kylan och vindarna får det
att knaka är här varmt och lugnt.
Dags att bädda ner sig och ladda inför en ny spännande vecka!

Blått, orange och vitt

Sällan har väl min stora säng varit så skön som denna måndagsmorgon.
Sväva mellan sömn och vakenhet, halvslumra och njuta av att få
omslutas av den sköna trygga drömmen.
Sträcka ut sin varma kropp under täcket och känna de lena lakanen
och bara somna om lite till, klockan kommer ju snart ringa på nytt.
Den vita lilla katten på min arm som sträckte ut sin tass och sakta fick
tag i en slinga av mitt hår och sedan också somnade på nytt.
Klockan hann bli alldeles för mkt innan jag till slut slog upp mina blå.

Det var åter vardag efter ledigheten.
En ledighet som ägnats åt begrundan och återhämtning.
Ett oskrivet blad låg framför mig, mitt att fylla med vad jag ville.

Arbetsdagen blev även den en nystart.
Omgiven av de jag tycker om och som alltid får mina tankar på allt
möjligt dumt och ger mig många många skratt var dag.

Kvällen blev underbar.
Veckan har smygstartat för mina gull.
Ännu inga läxor och bara en del av aktiviteterna.

Vi ägnade kvällen åt att njuta.
Barnen i badet och jag på den mjuka badrumsmattan läsandes en
bok högt för dem.
Levande ljus och stillhet.

Efter badet valde lillhjärtat att krypa ihop under en filt i fåtöljen
och mysa medans storgullet och jag yogade.
Så skönt det är att sträcka ut kroppen, väcka alla muskler till liv
och samtidigt ge den avslappning inför en god natts sömn.

Om man inte vänt på dygnet...
Den biten är kvar, att lära sig somna i vettig tid.
SÅ avslappnad var jag inte där åter ensam i min säng.

Om möjligt blev tisdagen ändå mer stillsam.
Lillhjärtat hjälpte mig i köket.
Smet in i badrummet och tvättade händer och klädde halvt av
sig, redo för att laga mat.
Lämpligt klädd för att slippa kladd kan tyckas, vidhåller dock
att både barn och kläder är tvättbara och svepte in honom i ett
förkläde för att minska olycksrisken.

Handlingskraftig som min lilla son är startade han efter maten upp
en brasa i kaminen och grillade marsmallows med sin bror.
Gyllenbruna med krispigt yttre och mjukt varmt fluffigt inre.
De har gjort det där förr, en kamin har man ju inte bara för
att värma huset med.

Åter är timmen sen och jag sitter här nerbäddad och bakåtlutad
och knappar, räknas det inte om man iaf kommit i säng, även
om det som vanligt kommer dröja innan jag somnar?
När jag skriver ser jag hela tiden armbandet som storgull gjort
åt mig, just i de färger han vet att jag tycker om att bära.
Omtänksamt. Uppmärksamt. Kärleksfullt.
Så som min stora älskling är.

Jag gläds åt det fina jag har och tänker ej så mkt på det andra.
En av de underbara vänner jag omger mig med vänder ofta mina tankar.
Vid våra samtal får hon mig att fnissa åt det eländiga och hennes
klingande skratt suddar bort det tramsiga mörka, tack!
Hennes humor är underbar och även om jag är trött lyssnar hon,
jag kanske inte alltid hör henne då hennes lille glade son också
gärna är med i samtalet, men att ha de telefonstunderna med de
där två fina betyder mkt.
Det är de pärlorna som påminner en om det viktiga, all glädje
man har och allt underbart omkring.


Att välja att se det som är fint är inte att blunda för det som inte
är det. Utan att med saklighet välja vad som skall få ta energi och
framför allt ge energi för att just orka med den andra sidan också.

Man har alltid val.
Fånga det som är bra, låt det ej glida dig ur händerna och försvinna.
Allt är möjligt om du bara väljer att låta det ske och inte bara se de
hinder som finns på vägen.