Väntan

Det känns som om världen viskar, väntar.
Vart träd, bakom var husknut. Över var sjö och skog susar orden fram.
Där ute i den mörka kylan, likaså här inne i mitt lilla varma hus.
Det är inte stormen vi väntar på, även om den också är på väg.
Något byggs upp där ute.
Imorgon kommer världen vara annorlunda.
Den kommer att vara fylld med lite mer kärlek. Den kommer vara vackrare.
Imorgon sker ett mirakel.
Jag längtar och gläds, med fjärilar i magen och utan en tanke på att kunna sova inatt.


I min värld kommer hjärtat åter att bli lugnt.
Kärleken, skrattet och stöket kommer åter vara på plats.

Varannan söndag går jag här och pysslar längtansfullt.
Deras rum städas, deras kläder viks in och någon liten extra överraskning inför
de saknades hemkomst förbereds.
Var gång de skall komma hem. Alltid är längtan lika stor.
I alla år.
Tänk att två små personer kan ge så mycket glädje, så mycket längtan, så
många fjärilar i magen och en så stor önskan om att glädja dem så som de
glädjer mig. Alltid.
DE är mirakel.

Livet är spännande.
Jag är så tacksam.
Lycklig.

Jag kan inte påstå att mitt liv är bättre än många andras.
Inte sämre heller för den delen.
Men jag är glad att jag ser det fina jag har.
Att det är fyllt av fantastiska människor.
Att jag får lära känna nya bekantskaper, får nya vinklingar av livet.
Får lyssna och lära.


Livet blir så sällan som man tänkt sig.
Och tänka sig livet på ett visst sätt är i min värld mer en begränsning
än ett verkligt mål. Jag vill ej gå miste om något för att jag bara ser
åt ett håll.
Möjligheter. Kärlek. Respekt.
Det som tar en till månen och tillbaks.
Om jag tror på något så är det ödet.
Att våga luta sig tillbaks och tro på att saker löser sig fast man ej har hopp.
Inte som man tänkt sig, men ofta så mkt bättre och så som det
mest behövs, även om man ej själv ser det direkt.


Denna veckan har förärats med en flera underbara möten.
Oväntade och riktigt härliga händelser.
En torsdag med vänner jag älskat länge och nya fina.
Makalös musik man ej kunde stå still inför.


En spontan fredag som fylldes av äventyr. Det trevliga ville aldrig ta slut
och inte heller de härliga nattliga samtalen. Balsam för själen.
Mörkt och ljust.
Sorg och kärlek, en ynnest att få ta del av även om tankarna ej lämnar
det svåra och hjärtat ej kan släppa oron.

En lördag då själen och batterierna kändes så fulladdade att det var helt
ok att bara ligga på soffan och ladda resten.
Pyssla här hemma, se film och ta det lugnt.
Dricka årets första kaffe i solen på altanen, full njutning.
Göra ingenting.
Förrens natten kom och jag tyckte det var läge att spika upp lister istället
för att gå och lägga mig och göra det först när jag slagit ner en kruka och
istället för att plocka iordning bara ignorera det och gå till sängs.

Och så kom söndagen.
Innan jag for till Malmö för att möta en vän
och därefter landa sent i soffan tyckte jag
det var dags att lillasyster skulle få vila lite också.
Och inte klagar jag när jag får några extra gull i mitt hem...
Fisen och jag bakade och minihjärtat fick haka på.
Tur man har gjort allt det där samtidigt förr.
Mamman deras skickades på shopping.
Och moster målade Fisens naglar orange på hennes önskan.

Pirret i magen vill inte lägga sig. Inte min kropp heller.
Det kommer bli en lång natt av längtan.

Imorgon väntar en storm.
Ett mirakel.
Och mina eviga kärlekar.

Verklighet

När jag var liten låg jag på berget i vår trädgård när min far körde med snöslungan
om kvällarna för att få bort de mängder av snö som alltid föll i Småland.
Ett evighetsgöra.
Jag låg i min overall, platt med armar och ben utsträckta och såg upp mot stjärnorna.
Det svarta välvda med vita klara stjärnor som omgav oss i oändlighet.
Funderade.
Drömde om vad jag skulle göra när jag blev stor.
Hur min framtid skulle vara.
Det självklara som de då var när man var liten.

Jag drömde inte om de människor jag skulle möta.
Jag kunde aldrig föreställa mig.
De skatter som skulle komma och gå ur mitt liv, för en sekund, eller för att stanna.
Gåvor.
De som berikar ditt liv och ger det guldkant, får dig att öppna både dina ögon och
ditt hjärta.

De och att det var dag blir ljusare, varmare, fyller mitt själ med sån glädje!
Våren är här!
Att det är kallare ibland och att jag fortfarande får skrapa rutorna på min bil är
oväsentligheter, det ÄR vår.
I mitt hjärta, ljuset är ju faktiskt här.
Min kropp är redan omställd.

I vårt liv sker ej så många förändringar.
Det är härligt som det är. Stillsamt, kärleksfull, rofyllt.

De största förändringarna har skett i vårt lilla hus, lillhjärtat har flyttat till skogs och
detaljerna i storgulls rum har tagit plats.

Barnen har varit iväg och jag fick tid att pyssla om det där.

Vi pysslar i vardagen, löser de saker som måste lösas, numera utan större bekymmer.

Jag har varit på äventyr jag också.
Besökt en magisk värld för en natt, full av fantastiska människor, drömmar, skratt, äventyr!
Sagolikt, som om det ej skett fast det etsat sig fast i mitt hjärta och fortfarande får mig att le
vid bara tanken på allt som skedde, alla jag mötte, upplevde, fick ta del av för några timmar.

För att åter vakna upp i min egen värld dagen efter, i en verklighet jag älskar.

Livet är underbart.
Även om min själ ibland är rastlös, svämmar den ofta över av lycka.
Jag njuter.

Föränderlighet

När man tror att hjärtat gått i ide och man inte vill känna efter på grund

av den där tomma platsen och saknaden efter någon som inte vill finnas

där mer, då blir det en smärre lyckochock när det plötsligt fylls igen

och nästan svämmar över av glädje.

Från första stunden jag såg honom. Från första mötet.

Måndagen den 28:e januari ringde min syster och sa att det var dags.

Jag packade väskan, inväntade min mor som givetvis lyckades vara

på rymmen i några timmar och susade in för att få vara med om

ett mirakel.

Det var dags för Isak att födas.

Efter en fin förlossning på 4 timmar föddes han kl 21:57, vägde 

3226g och var 50cm lång.

Älskade Isak, du är så välkommen in i vår värld!

Mitt mostershjärta bara bubblar av kärlek:)

Bara några minuter gammal...

Lillasyster och hennes lillpyre

Så liten och redan så smart, nappen kan ju trilla ur
och då är det jobbigt.

Med den stolta storasystern.

Jag bara älskar den där rynkiga lena huden på halsen, när de ligger sådär
och ser ut som en blandning mellan en liten farbror och en sköldpadda

Och så den där lilla lilla jätteskrynkliga foten!! 

HUR söt är han inte när han gäspar?!

När man är så liten så allt är för stort och strumporna
bara trillar av...

Det var inte igår min förstfödda var så liten.

Världens underbaraste killar

I övrigt är vårt liv också ganska fantastiskt.

Det märks så stor skillnad på barnen.

Lugn och harmoni.

Att kämpa för det som är viktigt ger resultat.

Idag fick jag ett mail från storgulls klassföreståndare som berättade

att det ej är något mer bråk, inga problem med attityden och det

är en helt annan kille än den som var där i somras/höstas.

Ett och ett halvt år har jag kämpat hårt tillsammans med min älskling.

Han har tagit det på allvar, försökt så mycket.

Lyssnat, förstått.

Vändpunkten kom efter det nya året. När vi fått några dagars vila

av batterierna och landat i de nya rutinerna, fått beskedet att vi 

kommer vara vi tre nästan på heltid ett tag framöver så kunde de

slappna av. 

Trygghet.

Jag kan säga att vi nått målet.

Visst har vi saker kvar att ta itu med men det går ej att jämföra

med vad som varit.

DET är en alldeles underbar känsla!

Vi lever lyckligt här i vår lilla värld.

Fyller dagarna med äventyr.

Vissa bra, vissa helt annorlunda...

Den där nyckeln till förrådet som skulle dyka upp om den ej 

hade hamnat i Afrika...

Den gjorde också det, såklart.

Det var en kväll vi som vi gav upp. Eller jag.

Storgull skulle på utflykt och i förrådet fanns ryggsäck och alles.

Utrustad med en kraftig hammare slog jag mig igenom gipsväggen

i garagedelen, bankade ett hål i den tjocka spånskivan som jag inte

helt positivt överraskades av där innanför och när jag fått upp ett

litet hål som iaf var tillräckligt för att få igenom den lilla sonen så

knallade han in för att öppna.

Det var ju ingen svårighet för honom då dörren var olåst och 

nyckeln låg på en låda innanför.

Men jo...

Vi har hunnit med att besöka Måkläppen för att leta efter sälar.

Med fantastisk natur och underbart sällskap gjorde vi ett försök

att nå ända fram. Matsäcken och den varma chokladen var packad.

Vädret var dock inte helt på vår sida, med den lilla sonen hängandes

bakom oss som en drake i vinden hade vi kanske nått ända ut om

jag tagit ett fast tag om hans halsduk och traskat på i den bitande

kylan och kraftiga vinden.

Men icke.

Vi gav upp.

Vi såg sälar, satte oss på den frusna, hårda, vackra stranden och

försökte hälla upp choklad i våra muggar för att värma oss.

När den blåste ur muggarna tyckte vi att det var läge att vända om.

Vi ger inte upp ett äventyr. Men detta var ej lämpat för just denna

dagen tyvärr, vi gör ett nytt försök en annan dag för dit vill jag!

SÅ vackert där var!

Väl hemma framför kaminens värmande brasa fick vi besök av

älskade saknade, det finns personer i ens liv som alltid har en 

speciell plats i ens hjärta och som när man väl ses enbart ger

en sån där fantastiskt självklar glädje och en undran om varför

man egentligen ej ses oftare. Men de finns ju där, oavsett tid och rum.

Självklart är inte vädret.

Världen vet inte vart den är på väg.

Ena dagen droppar det från träden av solens värmande strålar.

Andra dagen fryser det och snön faller åter.

Men vi är inte där än.

Var tid har sin sak.

Vänta dock inte med dina drömmar, du vet inte vad livet bär med sig.

Lycka, föränderlighet, sorg.

Det som du tog för givet kan ändras på en dag.

Gör det du vill, ring dem du saknar, var ej rädd för att såras.

Låt inget hindra dig.

Imorgon kan vara för sent.

Sabina, du påminner mig om att leva livet levande.

Fånga dagen innan det är för sent.

Du är fantastisk.

Du fixar detta! Du har så mycket fint som väntar.

Sover bort livet gör jag inte heller.

Även om jag borde ägna sömnen lite mer tid, jag har dock blivit bättre.

Min kelsjuke väckarklocka väcker mig ju även när jag är ledig.

Sämre kan man ha det.

Denna förväntansfulla tid, när var dag är ett steg närmare våren är

ju också extra trevlig om man ser till de där må fantastiska skapelserna

som har sin tid nu.

Jag bara älskar dom.

Alla har vi våra svagheter, semlor är min.

Jag hittade ett väldigt dåligt recept som gav löjligt små semlor och florsockret hade
den bakande lillsonen hittat före mig...

Efter en barnledig men härlig helg fick jag i måndags till min stora 

förtjusning sällskap av solen på väg hem.

Det tjocka svarta mörkret är på väg bort.

Väl hemma...

Hur mycket kärlek rymmer ett hjärta tillhörande en stor son som

kommer på att ta en tejpbit, skriva ett meddelande till sin mor och

klistra fast det på utsidan av ytterdörren så det är det första jag ser

när jag kommer hem?

JAG är bortskämd med kärlek!!

Kreativitet

Så kom den efterlängtade måndagen.
Precis så underbar och tom bättre, än jag önskat.

Snuviga, gosiga, hostiga är de nu hemma igen och jag sitter här fortfarande med
ett stort leende på läpparna och de där lyckliga fjärilarna i magen fastän de sover
sött sedan länge.

Det är magiskt hur mkt man kan älska och längta efter dem fastän de bara varit
borta några dagar, fastän de är mina och har varit i många år.
Så fina.
Så olika.

Den trygga lilla mannen som kvittrande som en kanariefågel berättade om allt
de gjort under dagen i skolan, helgens kalas och promenaden hem med kamraterna
och vad han hade hittat på själv när han kom hem i lugnet alldeles ensam.
Så som han vill ha det.
Han gör det ofta, går hem före sin storebror och njuter av tystnaden.
Plockar fram skålar och ingredienser och från sina egna tankar och idéer svänger
han ihop de godaste muffinsen.
Chokladmuffins.
Alltid.
Alltid olika. Han testar sig fram till perfektion.
När han väl vispat ihop det där han hade tänkt ut så häller han upp dem i små formar.
Plockar undan allt han tagit fram och lämnar bara en bunke i vasken.
Det är storebror som sedan längtansfullt ringer mig när han kommit hem och ber
om instruktionerna för spisen då han gärna vill smaka på lillebrors små mästerverk.

Finns det något underbarare än barns idéer och drömmar?
Att de vågar, testar, provar sig fram och att de tillåts.
Man måste kunna misslyckas för att lyckas.
Tordas försöka och inte ge upp, kämpa för det där perfekta receptet som är precis
så som de har föreställt sig.
Ingenting är enkelt.
Drömmar slår in för de som vågar och vill försöka.

Underbara 2013

Det nya året har verkligen börjat underbart.
Även om pusselbitar saknas så finns det viktigaste där och det är så skönt
att ha den där härliga lyckokänslan i magen och kunna njuta av allt
det fina runt omkring.

Efter en turbulent höst där avsaknad av kommunikation förstörde både
det ena och det andra, råder åter lugnet i vårt lilla hus.

Vi har landat i vardag och läxläsning och allt det där som hör till och även
de sakerna har blivit lite roligare.

Vår älskade trädgård gnistrar fortfarande vackert av den vita snön.

...även om vi längtar tills det är dags att plantera ut våra frön, få nya
stockrosor och acklejor, lägga såbäddarna på plats och fylla dem med
potatis, jordgubbar och kryddor.
Gå barfota.
Tills dess njuter vi av den tid vi har nu. Var dag.

Vissa dagar kanske tom lite extra.
Även om det är så simpelt som korv och makaroner, så blir det en fest
med broccolisoppa till förrätt och en pannacotta med hallonsås därefter.
En helt vanlig tisdag, bara lite extra underbar.

Lillgull tycker även att panacotta ätes bäst med sugrör.

För vi är där igen, vår spiral snurrar inte neråt längre utan allt det härliga
föder bara mer sådant, vi skulle bara stanna upp och se det först.

Onsdagen blev en av de finaste i mitt liv.
Redan på tisdagen hade storgull berättade att han skulle överraska mig
dagen efter.
Mmmmm, det gjorde han.
Tinat kyckling, stekt och kryddat den. Hackat grönsaker och gjort en
alldeles egen dressing till.
11 år.
Underbar.
Att se hans stolta blick när jag kom hem och han hade dukat fram fint,
tänt ljus och bara strålade hela han gör mig fortfarande tårögd.
Vilken tur jag har:)

På torsdagen åkte de till sin far och jag tillbringade kvällen med en annan
händig kille som hjälpte till att måla lillasysters rum rosa.

Fredagen tillbringade jag i en sällan besökt stad, med mysigt sällskap.

Helgen skulle man kunna tro skulle gå till långa sovmorgonar och vila,
men de små lurviga delar inte den tanken.
De väcker mig tidigt med sitt spinnande och gosande och jag klagar inte.

Söndagen startades tidigt i mitt kära Malmö med fint sällskap och god
brunch, en dag som gick åt till fika, skratt och promenader i det kalla
solskenet.

Och det är ju så, att även om allt inte är optimalt så skall man ej ge upp.
Den optimistiske mannen på skidor mitt i staden kanske inte har det bästa
förhållandet just för sina drömmar men han gör det bästa av det.
Och han fick mig att le ändå mer:)

Nu ligger jag nerbäddad på soffan och skall njuta av "The Intouchables"
under min filt och ladda batterierna till en vecka jag längtar till.
Jag vet redan nu att den kommer bli hur härlig som helst:)

Dock finns det ett par saker jag inte förstår:
1, Hur en del tror att problem försvinner om man flyr från dem.
Hur det skall kunna bli bättre om man bara blundar, tillfredställelsen ligger
ju i att lösa dem, lära sig och därefter leva med det fantastiska resultat som
blivit av att man kämpat för något som var viktigt.
DET är lycka. Inget faller ner perfekt, det kommer alltid krävas lite oavsett
vilket val man gör och saker som ser för svåra ut är inte alltid det, man
måste bara stanna upp och se det man först såg och ville ha, det är ju det
som är målet och är så väl värt det till slut.

2, Hur min värmepump fungerar. Hur kan den plötsligt ha helt ändrat
inställningar och förra årets smidighet i att kunna ställa det gradantal man
önskade bara ha försvunnit och ersatts med 3 fåniga lägen jag inte begriper
mig på och där inget blir riktigt varmt? Mysterier.

3, Vart min förrådsnyckel har tagit vägen. Afrika eller Estland?
Följde den med klädinsamlingen till något nytt och spännande land efter att
den tröttnat på att hänga här i hallen eller ligger den där jag minst anar och
när skall den då tröttna på det och komma fram istället?
JAG har tröttnat på att leta.
Skorna i hallen är allesammans tömda. Jag har kollat i frysen. Bilen.
Handväskan är genomsökt mer än 12 ggr.
NU skulle jag säga vore ett fantastiskt trevligt tillfälle för den att dyka upp igen.
Barnen behöver sina pulkor.
Jag behöver silikona en ny skruv i badrummet.

 4, Att inte säga saker rent ut.
Jag är ruskigt dålig på tankeläsning.
Jag kan bara läsa min stora sons och min lillasysters. Där går min gräns.
Hur kan man tro att saker blir enklare och mindre smärtsamma om man
undanhåller fakta istället och låter ens fantasi istället lida av alla problem man
kan komma på?
Ärlighet. Uppriktighet. Tack. Jag älskar det.
Det kan ju bli så himla rörigt i onödan annars.