Mod

Ibland är de så verkliga att man nästan kan ta på dem.
Som att endast en immig glasruta fanns emellan, drar man fingrarna över den
kunde man se lite klara strimmor, tydligare.
Så nära är drömmarna att bli sanna.
Men det stannar där, de blir aldrig verklighet.

Nerbäddade i min säng ligger två pojkar som i storleken redan är alldeles
för stora för att sova där.
Den lille fortfarande som en propeller och den andra som väcks av drömmar,
som pratar i sömnen och ropar.
Jag vill ha dem där, hålla om dem, vaka över dem och viska till dem hela
natten att allt ska bli bra, att inget ont ska ske.
Men när mörkret lättar och dagen åter knackar på så är vardagen och dagen där igen.

Det finns två människor jag är avundsjuk på. Eller snarare önskade att jag kunde få
ta del av deras knep.
Det är föräldrarna till den 17 årige deltagare i såpan Idol. Den pojken har vid sin
unga ålder både skapat en musikstil och en klädstil som är sin egen. Han har
även kommit ut som homosexuell.
Vilken uppfostran han måste ha fått, vilka starka föräldrar som stått bakom och
uppmuntrat och peppat honom att bli så stark så ung. Att våga.

Hur gör man för att skapa en så stark människa? Ett så modigt barn.

Mitt hjärta är tung ikväll. Vart ord jag sagt känns som ett manus.
Hur kan så mycket bekymmer få finnas i en så liten kropp?
Hur kan han tvivla så på att han är värdefull att han blivit en skugga?

Jag andades ut efter sommaren. Inga bråk, han hade lärt sig.
Skolan gick bra och han tog tag i det, han vill så gärna göra mig glad.
...som om jag inte alltid är det bara över vetskapen att jag har dem i mitt liv.
Den sista tiden har han förändrats.
Den kaxiga utsidan, jag känner den så väl, ser rakt igenom.
En spegelbild av någon annan.
Hans inre, inte trodde jag att det var så grått. I min glädje över förändring
har jag nog blundat för tecknen, det är ju så mycket ändå.
Jag förstår inte hur jag ska få ihop dagen ens ibland. Jag visste nog ändå.
När jag frågade fick jag äntligen veta.
Det som tidigare tog sig uttryck utåt har han nu tagit med sig inom sig.
Att aldrig duga, aldrig vara bra nog. Att inget hjälper.
Utfryst, osäker, uppgiven.
Alltid orolig.

Det hjälper inte hur många ggr per dag jag talar om att jag älskar honom.
Att jag efter mer än 12 år fortfarande inte kan sluta tänka på hur lycklig jag är
som har honom, var dag.
Att jag kan sitta och snegla på telefonen och önska skicka honom ett litet sms
där det står att jag älskar honom, fler ggr per dag men låta bli för det hade ju
varit lite för fånigt kanske.
Att jag är så tacksam för att de finns hos mig.

Att ha barn är att få älska gränslöst.
Att ha små personer man bara får ösa sin glädje över, göra små saker var
dag för man vet att det skulle göra den personen så lycklig.
Alltid, utan slut.
Att alltid sträva efter bli en bättre människa för deras skull, göra det rätta,
vara en förebild.
Att få lära känna sig själv genom deras ögon.
En ynnest.

Att människor kan kasta bort en sådan gåva är oförståeligt.
Trampa på den.
Att förklara för ett litet barn som kommer hem och frågar om den andre
personen de älskar mest i världen, alls älskar dem, det smärtar.
Att det så tydligt görs skillnad, fast det innerst inne ej är så men ej kan visas.
Att han känner sig oälskad, osedd alltid försöker sträva efter att få den kärleken
han tror inte finns där och bara blir missförstådd.
Skapar den där muren av kaxighet för att inte gråta, för att försöka vara den
han tror han måste vara i den andres ögon.
Hur fel det ändå blir.
Båda är bara människor. Den ena har dock ett ansvar.

Mina drömmar får vänta.
Bäddas ner i en ask tillsammans med en suck och ligga där, kanske för alltid.
Tänk om de ändå gick att göra verklighet av.
Om det fanns ett sätt.

Jag vill fylla mitt lilla hus med glädje. Kärlek växer och blir stark om den delas.
Jag har så mycket.
Gud vad jag är rik.

Fokus måste ligga på det som redan finns, allt annat får fortsätta vara drömmar.
Imorgon väntar en ny kamp.
Det ska bli bra.


Tacksamhet....

En lapp från min lilla när jag mår dåligt.

Att få ligga på en kulle och lyssna på högläsning ur en bok och ladda batterierna.

En regnig kväll få njuta av den vackra värld vi lever i och låta barnen hoppa i vattenpölar.

Att se sina små älskade stolta över sina skapelser.

Att min lilla son är nöjd med livet och sig själv, precis så som det är.

Att du är du min älskade förstfödda.

Över att jag får äran att älska dig var sekund, var dag, till månen och tillbaks, alltid. Jag är stolt över dig.

Den sommaren

När regnet faller på min altan doftar det fortfarande nytt trä.
Det får mig att le och gör mig varm inombords.
Får mig att tänka på alla de soliga dagar jag sågat och sågat, njutit av ledighet
och att skapa allt detta, vårt hem, för dem jag älskar.
Regnet har fått ytterligare en nyans.
Ännu en sak som gör mig lycklig.

Regn är min stora sons passion.
Få saker gör honom så rofylld.
Nu har han fått en ny plats, hans när det regnar, min när jag har slitit hårt.

Jag gråter alltid på barnens skolavslutningar.
Lite i smyg men inombords svämmar det över.
Att se dem bli större för var år, hur de förändras och vad de lär sig.
Den oförstörda barndomen, ovetandes om vad som väntar.
Denna dagen firade vi med minigolf som vi brukar, denna gången med en
glad pensionär och en mammaledig moster.
Lycka är att omge sig med de där galna, vår familj.

Skolavslutningsmorgonen 2013, kan man vara annat än stolt?:)

Alla fick vara med.

Semestern kom med projektstart och regn.
Vi flydde.
Packade in oss i bilen som mammas 76 årige pojkvän kört ner mitt staket med och
sönerna tejpar ihop och körde mot Öland och min far.
En vecka av regn, stillhet, kortspel och vila.
Bara vi 5 i stugan, några katter, en hund och lugnet.

Bengans buckla.

Över Ölandsbron.

Kubb med morfar, lillgull klassade ut oss alla.

Jag och 3 golfspelare, gick sådär.

Hem efter bara några dagar, rastlös, förväntansfull och skräckslagen inför det stora
som skulle starta.

Hemma är alltid bäst.

...det målades.
Hela familjen drog sitt strå till stacken.
Vilken sommar det har varit.
Underbar.
Sol, värme och kärlek från de jag alltid har omkring mig.

Tom i födelsedagspresent fick jag brädor!:)

Men vi hann med mer än så.
Äventyren var få men vi njöt av att bara vara. Här i vårt lilla paradis.

Vårt trädgårdsland tog sig.

Fläder plockades.

...och ställdes in i kylen i förrådet där det var aningens aningens för kallt.

Hos mor min blomstrar kärleken.

Frukost som vi ville ha den, när vi ville ha den.

Ofta med sötaste sällskapet som övernattade titt som tätt.

Kärlek i mängder.

Lite sjukdom hanns med.

Men botas bäst på lillgulls vis, av mackor med lagom med lajbas.....

En hel hög med kärlek.

Jag drömde mig bort en helg. Nästan.
Det var verkligt fastän som i en saga.
Vik, bara sådär perfekt det kan vara i en dröm.
Eller med fantastiskt sällskap i en sagolik miljö.
Ack vad jag njöt.

Och huset blev klart.
Finare än jag någonsin kunde tro.
Jag blir varm i själen var gång jag kommer hem.
Balsam.

Tänk att det gått från detta...

...till detta. Mer perfekt än jag någonsin kunnat drömma om.

Sedan kom åter vardagen.
Det trista kom tillbaks för mina älskade.
Och jag saknar.
Den känslan fyller mig. Extra mycket ikväll.
Föses åt sidan med arbete, att gå här och pyssla och vänta på höst och till nästa sommar
är min terapi, mitt sätt att bädda in och läka själen.
För tränga vad som fattas där.
Få mina tankar att åter vara nöjd med allt det fantastiska jag har.
För fantastiskt, det är min del av världen!





Imorgon fortsätter jag med sista etappen.
Grinden. Det som avbröts av regnet idag och tvingade in mig.
Där finns ännu bara ett hål, precis som i mitt hjärta.
Snart fylls även det.

Så mycket som blir helt annorlunda än man tänkt.
Underbara överraskningar som blir ngt helt annat.
Saknad.
Oväntat.

Men sommaren har varit underbar, alldeles alldeles underbar.

Så mkt att minnas och vara glad över när vintern viner utanför.

Minnen, glädje, värme.

Ack den sommaren!!