När trastarna vaknar i stan

Att vandra hem genom natten som mer är morgon än natt, se dagens första
ljusstrålar glimma mellan träden, sådär starka som de bara är den allra
tidigaste våren då de finns där för att envist skingra alla tankar på att det
någonsin funnits kyla.
Den långa vägen som man trots vansinnigt värkande fötter, ej vill ska
ta slut. Med de högklackade skorna i ena handen, den andra arm i arm
med en stilig gentleman.
Leendes, så lycklig och med hjärtat så fyllt av glädje efter en hel kväll/natt
med underbara människor, dans och härligheter.

Vi ville inte lämna detta ögonblick.

Vi gick sakta hem, åt Janssons, lyssnade på jazz pratade tills morgonen knackade på och påminde om verkligheten.

Den morgonen var så vacker.

Två dagar senare slutade mina fötter värka.
Men det var det värt. Ack så väl värt det var!

)


Tänk att en helg i lycka kan sudda bort allt det svarta så effektivt.
Att få omge sig med de kära, med värme och solljus och där var andetag
är fridfullt och njutningsfullt, trots att större delen av den tillbringades med
en kratta i handen och arbetshandskar på.
Undantaget för en kväll/natt/morgon i en dröm.

Var vår slås jag av hur mkt jag har längtat efter just detta och hur underbart
det är, hur lyckosam jag är som har min plats mitt i detta.

Hur härligt är det inte att få gräva ur sålådor, göra färdigt för en ny sommar
och finna små övervintrare.
Det är Skåne det, varför vill man ha flera månaders kortare sommar?
Det kan jag inte förstå.

Storgull och kompis stack och fiskade, jag mötte upp med picnic. Det är ju ändå vår.

Lägg till bildtext

Att fyllas så till max av sinnesro, förberedas omedvetet inför ngt omvälvande.
Ibland styrs det rätt.


Efter att 7 år ha kämpat för svar fick jag det till slut.
Vad jag vetat hela tiden.
Svart på vitt.
Det är ju så tydligt, såklart det är så.
Vad händer nu? En vändpunkt i mitt liv.
Älskade lilla barn, jag är så fantastiskt glad att du är du.
Du är perfekt precis som du är och jag är så tacksam för att du trillade
ner just hos mig.
Så tacksam för att se dig lycklig, för det är du. Trygg.

Vilket annat barn kan bygga en fungerande högtalare av några sönderklippta
sladdar, ett kretskort från en ellåda och lite saker du hittat och sparat?
Jag är så stolt.

Vilket annat barn lägger handdukarna så här istället, för att det är enklare
(varför skall något vara svårt) och gör sin mamma så glad för att det påminner
mig om hur speciell och fantastisk du är, så jag måste fnissa till i smyg var gång
jag ser någon av dina små specialare?

Vilket annat barn öser så mycket kärlek, komplimanger och pussar över sin
mor och får mig att känna mig som den viktigaste människan i världen?

Jag frågade er vad ni var bra på, stora hjärtat svarade språk, estetiska saker
som kläder och att rita och laga att mat.
Lillhjärtat svarade, att pussas, högtalare och att ge komplimanger.

Jag är rik, så oerhört rik.


På onsdagar har lillgull mormorsdag. De gör matteläxan, fikar, stökar till och gör
sånt som passar de två.
Det är så härligt att se dem. Mormor svärande, lillgull fnissande för att han vet
att sådant språk ju inte är ok. De där två har en pakt. Jag älskar det.

Stora hjärtat och jag firade av kvällen och våren med varsin semla.
Bara för att det är onsdag.
För att jag är näst bäst på att baka dem. För att vi har frysen full av små perfekta
bullar och grädde och mandelmassa har man ju alltid i skafferiet.
För att vi kan.

)

Det lilla som gör det så stort

Vissa dagar gör alla andra dagar som inte är lika bra, obetydliga.
Även om det inte händer ngt särskilt, inget stort alls så fyller de ens hjärta med en
varm lycka och ett enormt hopp och ens ansikte med det största av leenden.

Jag behövde den här dagen. Kommer leva på den länge och minnas den när
det jobbiga åter poppar upp, DENNA dagen är vad som betyder ngt.


Det där med att ha söner som fortfarande, ibland, gärna sover i min säng, den
där sängen som numera har dubbla sköna täcken och ett överkast över, gör det
ganska trångt och varmt och får mig att sova ganska ytligt.
Även om det är lycka att krypa ner mellan de där varma älskade så vaknar man
fortfarande för minsta lilla, pillar ut en numera ganska stor tå ur örat och försöker
veckla ihop barnen så att deras armbågar och ben iaf lämnar en liten yta för mig
att sova på.
Så att jag vaknade med rungande migrän till en dag jag visste skulle bli galet stressig
var inte oväntat.
Pallra sig iväg, hinka kaffe, bubbelvatten och migränpiller och starta dagen.

Efter en stund skickade en rar vän ett sms och frågade hur min dag var.
Jag svarade att jag hade bestämt att det skulle bli en bra dag.

Det blev det.
En ruskigt skön och härlig dag.
Stressig? Ngt vansinnigt.
Underbar? MYCKET.

Så många små saker.
Glada besked från skolan om storgulls skolresultat.
Fina kollegor, en vän som berättade ngt som gjorde mig tårögd av lycka.
Det finns så mkt glädje.

Väl hemma möttes jag av en liten son som var på sitt allra mest strålande humör,
han hade bunkrat upp framför tvn, startat en bra film och knaprade kex.
Maten var klar sedan dagen innan och vi slog oss bara ner i soffan och myste.
Såg ännu en film.
Kramades och kramades. Han öste pussar och fnitter över mig.
Storgull var glad och hos kompis, så som det skulle vara.

Vi satt bara där i soffan hela kvällen.
Var.
Stilla.
En son på var sida, nära, med sina händer inflätade i mina.
Skratt, prat, kärlek. Så mkt kärlek.

Så lite av det där behövs för att påminna mig om hur sablans fint jag har det.
Det svarta som fyllde gårdagen bara blåses bort och ersätts av den där sköna
känslan som jag nästan glömt bort, det är dags för den att stanna.

Imorgon är det fredag.
Helgen bär på så mkt härligheter, trädgårdsarbete med min älskade familj.
Galej med förförfest, förfest och dans tills det ljusnar.
En förmodligen vansinnigt seg söndag som ändå skall tillbringas med mina
kära i vårsolen.

Tack!

Att tanka lilla mammans bil som jag numera har lånat då min dog i Markaryd var även det
en positiv upplevelse, barnen må tycka att mormors Aygo är lite pinsam och go-cart känslan
är också stor, men vad gör det när detta är priset för två veckor ToR till jobb i Malmö.

Han den lilla av de två omtänksamma, hämtar alltid glas och vatten till oss ifall vi är
törstiga, jag blir så tacksam för den gesten även om den ej är så stor, han blir så
glad för att jag är glad.

Stora hjärtat mitt kom på mitt i tandborstningen att han tröttnat på det där handtaget
till badrummet som glappar och gick och hämtade en skruvmejsel och fixade det.

Smolket i bägaren, men ack så litet kom när stora barnet chockerat skriker och kommer
uthoppande på ett ben från sitt rum, hysteriskt mumlar, "gud vad äckligt, guuuuud vad
äckligt, aaaah, äckligt" och vi konstaterar att det våta han klivit i på sitt rum är ngt som ej
trivts i ngn av katternas mage utan kommit upp lite väl fort igen.
Den skyldige satt sedan bakom gardinen och skämdes i hopp om att vara osynlig en stund.

Nu sover de älskade sött.
Lillgull i sin "skog" förmodligen med drömmar om morgondagens Talangtävling i skolan
och jag skall gå ut och svänga ihop några pannacottor till morgondagens mys, det som
är de bästa de vet, de där som gör mitt liv så underbart.


Det blev ett sovrum till slut.
Ett som passar in till övriga huset och där jag ligger och tittar mig omkring lite var kväll innan
jag ska sova och njuter trots den lätt romantiska touchen.

Joo det blev semlor.
Såklart.
Mängder av dem, de godaste jag någonsin bakat, tillsammans med kära vänner.

Lycka är ett hem i ordning

I min väntan och längtan städade jag hela huset, i var vrå.

Garderoberna var sorterade och deras rum städade.

Allt det där som jag på sista tiden varit för trött för att göra.

Ett hem i ordning ger mig ro i själen.

Ger mig andrum att sitta still utan att stressas av måsten.

I väntan på mina gull och i saknad av dem ger det mig sysselsättning och ngt att 
fokusera på så jag kan hålla de där bångstyriga fjärilarna i min mage i styr så de 
ej äter upp mig och jag blir alldeles kollrig av saknad.

På fredagsmorgonen gick jag upp lite extra tidigt för att få de sista saker på 
plats innan min far skulle anlända på kvällen för en helg i Skåne.

Min far och hans två hundar.

Barnen skulle komma hem först på söndagen.

Fredagen blev stillsam och gemytlig.

Knytblus av, mjukisbrallan på och pizza och öl inmundigades framför hockeyn.

Lördagen njöt vi stilla takt.

Sovmorgon, långfrukost, långpromenad i det underbara vädret och ledigheten 
togs tillvara på.

8:12 hade min lillasyster skickat första smset och frågat när vi skulle komma.

Kvällen innan hade hon bestämt sig för att vår plan med att komma vid 14 tiden 
så vi skulle hinna måla mitt sovrum innan vi åkte till henne för elkoppling och lunch 
var på tok för sent.

Hon ville ha oss hos sig tidigt och hon ville följa med hem hit till lilla gröna och sova över.

8:12 sov jag fortf sött.

Eftermiddagen förflöt i lätt kaos hos systran och mattheten smög sig på.

Kl 17 landade vi åter i mitt lilla hus, nu i sällskap av syster+2 barn.

Hundarna hade klarat att vara ensamma och endast haft sönder en porslinsskål.

Hennes charmiga förstfödda och jag hade en underbar kväll.

I en annan miljö är den tösen så underbar så det kniper i hjärtat.

Vi lagade maten, fixade och donade.

Men så ser jag det i ögonvrån.

Ngt som ej stämmer.

Över hela mitt vita köksgolv är det fläckar av blod.

Jag kastar mig ner på knä och lyfter upp barnet som kryper och kallar på min 
syster och tillsammans undersöker vi hans kropp, flera ggr utan att hitta ngt.

Det måste ju finnas ett stort sår, där är så mkt blod.

Men hur mkt vi än letar finner vi inte en skråma.

Jag ber den glada, spralliga systerdottern sätta sig ner och drar av henne de svarta strumporna.

Hennes ena fot är täckt av blod.

Morfadern som vid det laget inser att ngt är på tok har då kommit ut i köket och då 
han tidigare i sitt liv utbildat andra i omplåstring, livräddning osv tar han barnet in i 
badkaret för att lokalisera och rengöra skadan.

Den visar sig vara knappnålsstor men förmodligen precis på en liten åder.

Batmanplåster på och alla andas ut.

In med nerblodade handdukar och mattor i tvätten.

Strax efter middagen fick jag ett samtal som fick mitt hjärta att slå dubbla slag och 
hjärnan att sluta fungera.

De var hemma!!

Mina kärlekar var hemma tidigare än planerat och skulle snart komma hit.

Vilken glädje!!!

Trötta och lyckliga landade de här och jag höll dem nära nära hela kvällen.

Talade om för dem att de inte får bli större nu då jag aldrig vill att denna tiden 
ska ta slut, räds för den dagen då kramarna sinar.

Fast jag ser fram emot att få följa dem, se deras framsteg och lycka, stå vid deras 
sida i motgångar och alltid hålla deras hand i min, om än enbart mentalt.

Vårt hem har 3 sängar. Min 180, storgulls 140 och lillhjärtats 90.

Här finns även en bred bäddsoffa och två andra sovbara soffor. Den tredje soffan 
är mest till för att vara snygg och för att man skall kunna krypa upp i den framför 
kaminen och njuta, utan att för den delen slockna och aldrig kunna resa sig.

I dessa fick nu alla dessa människor fördelas ut. 

Sönerna i sina sängar.

I min säng fick systran och hennes barn bäddas ner och i bäddsoffan min far och 
hans hundar.

Kvar till mig blev soffan under lilla sonens säng.

När alla kommit till ro insåg jag att jag saknade lakan, täcke och kudde.

Det senare fick jag ta ett ur min egen säng där det fanns två då jag tycker om värme.

Lilleman och jag hjälps åt att bädda soffan i halvmörker och kryper sedan ner där för 
att kramas lite till då han saknat mig så mkt. 

Jag hör lillasyster stöka med ngt i badrummet och inser att det jag hör är kräkningar.

Samtidigt sträcker jag ut mig under täcket och känner hur ngt kallt, blött och kladdigt 
nu täcker mina ben.

Himmel.

Upp och dra av det nerspydda lakanet och in och dränka kroppen i handsprit samtidigt 
som systrans lilla som vaknar och skriker. 

Min far, stora sonen och hundarna sover sött.

Vi turas om en stund med att hålla upp håret på det barn som kräks, trösta det lilla 
vakna barnet och dränka oss i handsprit.

Jag är ju inte typen som åker på många halsinfektioner ex utan typen som åker på 
många maginfluensor.

Jag vet det och ångesten kryllar mina tår samtidigt jag vet att det inte är ngt att göra 
utan ta sig, eller systran, igenom detta.

Samtidigt ser jag de där planerna på ett ommålat sovrum i helgen blekna allt mer i takt 
med att tvätthögarna och bacillhärdarna växer då lillfröken inte riktigt kan kontrollera att 
hosta och kräkas samtidigt.

Bannar mig själv för att jag fortf ej handlat ngn ny Fernet, om den inte hjälper magen 
som jag inbillar mig att den gör så hade det varit gott nog ändå för sinnet. 

Lugnet har äntligen lagt sig.

Huset sover.

På soffan under en liten filt ligger jag ngt uppvarvad och känner efter om inte magen 
kör lite extra, dubbelvikt då två katter som heller inte hittat ngnstans att sova i detta 
kaoset tagit sin tillflykt till den ena änden av soffan.

3 vuxna. 4 barn. 2 hundar. 2 katter.

Ett litet grönt hus och en röra utan dess like.

Det är kärlek det.

Det kommer ta mig dagar att få ordning på detta igen, fler om vi nu inte kommer 
undan bacillerna.

Men jag älskar dem.

Syster yster som jag är så olik och helst umgås med i små doser då jag annars blir 
alldeles utpumpad, men som är den snällaste som finns på denna jord och vars humor 
jag älskar då den ju är en spegelbild av min.

Hennes yrväder till lilla dotter som kommer bli den starkaste lilla tös och som jag längtar 
efter att få se växa upp.

Systersonen vars näsa jag lyckades fylla flera ggr med barnmat, då det var så länge 
sedan jag var van vid att mata, men som alltid skiner som en sol.

Min far, min klippa som jag idag berättade om sin barndom, eller avsaknad av den.

Och mina kärlekar, mitt hjärtas ljus och glädje, de som får mig att var morgon vilja göra 
deras dag bättre än gårdagen.

Vilket kaos.

Så tacksam jag är för att ha dessa i mitt liv!!:)

...vi fick målat.
Lilleman och jag.
När lugnet äntligen lagt sig hjälptes vi åt.
Inte gjorde det huset mer i ordning.
Det är totalt uppochnervänt.
Men det är en lisa för själen att byta ut ngt gammalt.
Och här krävs förändring.

Vi fick en söndag tillsammans bara han och jag då storhjärtat var hos en vän.
Försöka komma ikapp med kramarna.
Försöka göra ngt åt det där bygget han fick i present för några år sedan och
som ger mig gråa hår. Vi fastnade. Igen.
Men ändå, så ruskigt härligt att bara ha dem hemma.

Och vi tvättade. Tvättade och tvättade.
Och njöt av att kunna hänga ut den på tork i vårsolen.

Imorgon har jag semester.
En dag att ägna åt att styra upp yttre och inre kaos, komma i fatt med det som
missades i helgen och kanske fånga våren.
Bara vara.

DET behövs.

Mina tulpaner letar sig fram.

Struktur

Den är här nu.
Jag känner doften av den när jag går genom trädgården på morgonen.
I vart andetag.
En annan doft, lite varmare.
Den fyller mig med hopp, längtan, drömmar.

Jag vill inte gå in.
Jag vill stå där ute och se allt förändras omkring mig.

Den sveper med sina varma mjuka händer över det som är mitt.

Även om vintern kommer åter så vet jag ju att detta kommer vinna,
att det bara är tillfälligt.
Jag njuter nu, den är här.

Jag har tappat orden.
De snurrar för snabbt.
Eller så hinner jag ej stanna upp och fånga dem.
Även om jag låst in mig här i mitt lilla hus, försökt att landa, ej fylla huvudet med
annat så vill tankarna ej stilla sig.
Jag vet ej hur jag ska hjälpa honom.
Jag vet inte.
Når inte.
Men jag kommer finna vägen, försöka tills vi är där.

Att inte ha en plan och vetskap är nytt för mig.
För mig är ett projekt noga planerat, var sak införskaffat innan start, sedan poff
så löser det som skall göras och slutför. Snabbt.
Nu går jag i dimma utan att veta vart jag ska.
När jag inte når mina tankar, svaren, så har jag kastat mig över saker jag kan lösa.
Jag förnyar mitt lilla hus istället, det är saker jag är bra på, saker jag kan fixa.
Men jag kan inte fixa honom.
Har inte de rätta verktygen.
Och jag börjar få slut på rum att renovera.
Tur det är vår så jag kan gå ut...

Jag har dragit mig inom mig själv, envist försökt att finna hur jag ska göra.
Vill inte umgås, kan inte skriva.
Kan inte se människorna för mina egna tankar som står i vägen.
Jag kan inte prata, bara tyst lyssna.
De sakerna som alltid gett mig svar och energi, de finns ej där.
Jag har tappat orden.

Jag behöver detta, ta tag i tankarna, samla dem och få ut dem så de
slutar snurra hej vilt i mitt huvud.
Skriva ner dem så jag förstår det jag ej sett klart innan.
Men hans problem skymmer dem.

Idag är en dag av hopp. Löften. Förnyelse.
Idag fick jag för första gången på länge en glimt av ljus och en tanke om
hur och vilken väg vi ska gå.
För första gången på 4 år kan jag säga att det kommer bli bra och kanske veta hur.
Det ska lösa sig.


Våren kommer nu, allt kommer att bli bra.
Vi har en plan.

De stockrosor jag har försått här inne är redan 5-6cm höga.
Den första lilla humlegrönskan såg idag ljuset.
Min trädgård kommer bli så vacker denna sommaren. Så löjligt fin.
Jag längtar!

Mod

Ibland är de så verkliga att man nästan kan ta på dem.
Som att endast en immig glasruta fanns emellan, drar man fingrarna över den
kunde man se lite klara strimmor, tydligare.
Så nära är drömmarna att bli sanna.
Men det stannar där, de blir aldrig verklighet.

Nerbäddade i min säng ligger två pojkar som i storleken redan är alldeles
för stora för att sova där.
Den lille fortfarande som en propeller och den andra som väcks av drömmar,
som pratar i sömnen och ropar.
Jag vill ha dem där, hålla om dem, vaka över dem och viska till dem hela
natten att allt ska bli bra, att inget ont ska ske.
Men när mörkret lättar och dagen åter knackar på så är vardagen och dagen där igen.

Det finns två människor jag är avundsjuk på. Eller snarare önskade att jag kunde få
ta del av deras knep.
Det är föräldrarna till den 17 årige deltagare i såpan Idol. Den pojken har vid sin
unga ålder både skapat en musikstil och en klädstil som är sin egen. Han har
även kommit ut som homosexuell.
Vilken uppfostran han måste ha fått, vilka starka föräldrar som stått bakom och
uppmuntrat och peppat honom att bli så stark så ung. Att våga.

Hur gör man för att skapa en så stark människa? Ett så modigt barn.

Mitt hjärta är tung ikväll. Vart ord jag sagt känns som ett manus.
Hur kan så mycket bekymmer få finnas i en så liten kropp?
Hur kan han tvivla så på att han är värdefull att han blivit en skugga?

Jag andades ut efter sommaren. Inga bråk, han hade lärt sig.
Skolan gick bra och han tog tag i det, han vill så gärna göra mig glad.
...som om jag inte alltid är det bara över vetskapen att jag har dem i mitt liv.
Den sista tiden har han förändrats.
Den kaxiga utsidan, jag känner den så väl, ser rakt igenom.
En spegelbild av någon annan.
Hans inre, inte trodde jag att det var så grått. I min glädje över förändring
har jag nog blundat för tecknen, det är ju så mycket ändå.
Jag förstår inte hur jag ska få ihop dagen ens ibland. Jag visste nog ändå.
När jag frågade fick jag äntligen veta.
Det som tidigare tog sig uttryck utåt har han nu tagit med sig inom sig.
Att aldrig duga, aldrig vara bra nog. Att inget hjälper.
Utfryst, osäker, uppgiven.
Alltid orolig.

Det hjälper inte hur många ggr per dag jag talar om att jag älskar honom.
Att jag efter mer än 12 år fortfarande inte kan sluta tänka på hur lycklig jag är
som har honom, var dag.
Att jag kan sitta och snegla på telefonen och önska skicka honom ett litet sms
där det står att jag älskar honom, fler ggr per dag men låta bli för det hade ju
varit lite för fånigt kanske.
Att jag är så tacksam för att de finns hos mig.

Att ha barn är att få älska gränslöst.
Att ha små personer man bara får ösa sin glädje över, göra små saker var
dag för man vet att det skulle göra den personen så lycklig.
Alltid, utan slut.
Att alltid sträva efter bli en bättre människa för deras skull, göra det rätta,
vara en förebild.
Att få lära känna sig själv genom deras ögon.
En ynnest.

Att människor kan kasta bort en sådan gåva är oförståeligt.
Trampa på den.
Att förklara för ett litet barn som kommer hem och frågar om den andre
personen de älskar mest i världen, alls älskar dem, det smärtar.
Att det så tydligt görs skillnad, fast det innerst inne ej är så men ej kan visas.
Att han känner sig oälskad, osedd alltid försöker sträva efter att få den kärleken
han tror inte finns där och bara blir missförstådd.
Skapar den där muren av kaxighet för att inte gråta, för att försöka vara den
han tror han måste vara i den andres ögon.
Hur fel det ändå blir.
Båda är bara människor. Den ena har dock ett ansvar.

Mina drömmar får vänta.
Bäddas ner i en ask tillsammans med en suck och ligga där, kanske för alltid.
Tänk om de ändå gick att göra verklighet av.
Om det fanns ett sätt.

Jag vill fylla mitt lilla hus med glädje. Kärlek växer och blir stark om den delas.
Jag har så mycket.
Gud vad jag är rik.

Fokus måste ligga på det som redan finns, allt annat får fortsätta vara drömmar.
Imorgon väntar en ny kamp.
Det ska bli bra.


Tacksamhet....

En lapp från min lilla när jag mår dåligt.

Att få ligga på en kulle och lyssna på högläsning ur en bok och ladda batterierna.

En regnig kväll få njuta av den vackra värld vi lever i och låta barnen hoppa i vattenpölar.

Att se sina små älskade stolta över sina skapelser.

Att min lilla son är nöjd med livet och sig själv, precis så som det är.

Att du är du min älskade förstfödda.

Över att jag får äran att älska dig var sekund, var dag, till månen och tillbaks, alltid. Jag är stolt över dig.

Den sommaren

När regnet faller på min altan doftar det fortfarande nytt trä.
Det får mig att le och gör mig varm inombords.
Får mig att tänka på alla de soliga dagar jag sågat och sågat, njutit av ledighet
och att skapa allt detta, vårt hem, för dem jag älskar.
Regnet har fått ytterligare en nyans.
Ännu en sak som gör mig lycklig.

Regn är min stora sons passion.
Få saker gör honom så rofylld.
Nu har han fått en ny plats, hans när det regnar, min när jag har slitit hårt.

Jag gråter alltid på barnens skolavslutningar.
Lite i smyg men inombords svämmar det över.
Att se dem bli större för var år, hur de förändras och vad de lär sig.
Den oförstörda barndomen, ovetandes om vad som väntar.
Denna dagen firade vi med minigolf som vi brukar, denna gången med en
glad pensionär och en mammaledig moster.
Lycka är att omge sig med de där galna, vår familj.

Skolavslutningsmorgonen 2013, kan man vara annat än stolt?:)

Alla fick vara med.

Semestern kom med projektstart och regn.
Vi flydde.
Packade in oss i bilen som mammas 76 årige pojkvän kört ner mitt staket med och
sönerna tejpar ihop och körde mot Öland och min far.
En vecka av regn, stillhet, kortspel och vila.
Bara vi 5 i stugan, några katter, en hund och lugnet.

Bengans buckla.

Över Ölandsbron.

Kubb med morfar, lillgull klassade ut oss alla.

Jag och 3 golfspelare, gick sådär.

Hem efter bara några dagar, rastlös, förväntansfull och skräckslagen inför det stora
som skulle starta.

Hemma är alltid bäst.

...det målades.
Hela familjen drog sitt strå till stacken.
Vilken sommar det har varit.
Underbar.
Sol, värme och kärlek från de jag alltid har omkring mig.

Tom i födelsedagspresent fick jag brädor!:)

Men vi hann med mer än så.
Äventyren var få men vi njöt av att bara vara. Här i vårt lilla paradis.

Vårt trädgårdsland tog sig.

Fläder plockades.

...och ställdes in i kylen i förrådet där det var aningens aningens för kallt.

Hos mor min blomstrar kärleken.

Frukost som vi ville ha den, när vi ville ha den.

Ofta med sötaste sällskapet som övernattade titt som tätt.

Kärlek i mängder.

Lite sjukdom hanns med.

Men botas bäst på lillgulls vis, av mackor med lagom med lajbas.....

En hel hög med kärlek.

Jag drömde mig bort en helg. Nästan.
Det var verkligt fastän som i en saga.
Vik, bara sådär perfekt det kan vara i en dröm.
Eller med fantastiskt sällskap i en sagolik miljö.
Ack vad jag njöt.

Och huset blev klart.
Finare än jag någonsin kunde tro.
Jag blir varm i själen var gång jag kommer hem.
Balsam.

Tänk att det gått från detta...

...till detta. Mer perfekt än jag någonsin kunnat drömma om.

Sedan kom åter vardagen.
Det trista kom tillbaks för mina älskade.
Och jag saknar.
Den känslan fyller mig. Extra mycket ikväll.
Föses åt sidan med arbete, att gå här och pyssla och vänta på höst och till nästa sommar
är min terapi, mitt sätt att bädda in och läka själen.
För tränga vad som fattas där.
Få mina tankar att åter vara nöjd med allt det fantastiska jag har.
För fantastiskt, det är min del av världen!





Imorgon fortsätter jag med sista etappen.
Grinden. Det som avbröts av regnet idag och tvingade in mig.
Där finns ännu bara ett hål, precis som i mitt hjärta.
Snart fylls även det.

Så mycket som blir helt annorlunda än man tänkt.
Underbara överraskningar som blir ngt helt annat.
Saknad.
Oväntat.

Men sommaren har varit underbar, alldeles alldeles underbar.

Så mkt att minnas och vara glad över när vintern viner utanför.

Minnen, glädje, värme.

Ack den sommaren!!