Stillheten

En dag gick luften ur mig.
Inte allt på en gång, utan sakta som en punktering och en dag var den slut.

Jag blev ingenting.
Utan behov, utan värde och mening.
Med sysslor som krävdes och förväntades att jag tog hand om.


Jag vaknar ibland och tänker att jag kommer klara det, kan vända det, för jag måste ju göra det själv.
Om jag kan ta mig tillbaka, göra saker som ger mig tillfredsställelse och lycka, börja träna.
Göra saker som gör mina barn glada och där de inte känner att jag bara bor på soffan så kan det gå.
Jag gör upp långa härliga listor, bockar tom av ett par saker.
Tänker att dagen ska bli bra. Men så faller jag så lätt, det krävs så lite.

Oftast är det han, mitt stora hjärta som sårar mig så att jag ej orkar mer.
Inte känner att något har någon mening, att jag inte har något värde.
Han är så stor, så stark.
Jag saknar helt styrka nu.
Orkar inget.
Vill inget.
Kan inte ta itu med något.

Det finns inget ljus nu.

Jag tar mig till jobb för där betyder jag något, där kämpar jag på och där funkar det.
Så snart arbetsdagen är över är jag värdelös.

Jag vill inte umgås med folk.
Jag är för trött.
Vill bara ligga här på min soffa och ta mig igenom serier och dagen och hoppas att jag en dag
vaknar upp och är mitt vanliga jag.
Jag är ensam.

Jag vill vara med någon, ha en familj.
Inte behöva kämpa med pengar jämt, kunna slappna av.
Ha ett fint hus och flera barn, en man som älskar mig så som mina vänner är älskade.
Men det är ej något som bara händer och det händer ej mig.

Jag måste vara en skam för mina barn.
Jag försöker när de har vänner här, men jag är ju inte som deras vänners föräldrar.
De med pengar, fina hem och en trygg familj.


Nej, det finns ingen glädje nu.

Mitt hjärtas ljus och glädje

Jag är glad över att i många år, inte alltid, haft förmågan att stanna upp och vara
så genuint lycklig över vad jag har.
Känt mig rik.
Många minnen har samlats här. Främst då barnen var mindre då det märkligt nog
fanns mer tid då, den känns som att den försvunnit nästan helt de senaste åren.

Då kämpade man på med de små bekymren, nu med större.
Sedvanligt.

Att bläddra bland dessa minnen som finns dokumenterade här sedan barnen var
små är för mig fantastiskt. Att ha en lättåtkomlig dagbok över många av de stunder
man annars inte hade kunnat minnas.

Nu finns inte tiden riktigt till.
Dagarna fylls av läxor, diskussioner, försök att lugna, stilla, bearbeta.
Dygnet runt. Ständigt.
Lillgull fick sin diagnos autism (asperger) för snart 1,5 år sedan.
Inte så överraskande och heller inte omvälvande. Vi har alltid vetat.
Alltid vetat att han lever i en annan värld, en rosa och jag är så tacksam för att
få dela hans bild av världen. Höra hans tankar. Få se allt genom hans ögon.
Han är fantastisk, har alltid varit.
Min glädje.
Han som alltid skrattar, vänder på orden och alltid måste pussas och kramas.
Fortfarande.

Storgull är min hjärtesorg.
Han som alltid burit världen på sina axlar och haft den emot sig.
Inget går riktigt hans väg.
Han som talade tydligt vid 1,5 års ålder, alltid var den snällaste, lärde sig läsa
och räkna när han var 3,5år.
Det vände.
Det hände tråkiga saker och det har liksom fortsatt på den vägen.
Han som är så mån om mig och alla andra, som skickar mig hjärtan i alla sina
sms som jag så ofta får, som berättar om sina känslor och vad som händer och
inte förstår varför världen skall hata just honom så mkt.
Han visar det i ilska. Förlåter sällan.
De murar han byggde upp omkring sig som liten finns kvar, nu är han tonåring.
En tonåring som nyligen fått diagnosen adhd, ångest, tics och en z diagnos pga
hur han blev behandlad som liten.

Hade jag kunnat se det tidigare... Hade han kunnat få bättre hjälp då?
Hade mindre tråkiga saker skett i hans värld?
Han sa det själv, mamma jag har adhd.
Jag sa nej.
Vad var oddsen för att man skulle ha två barn med olika diagnoser?
Det är ju diagnoser till höger och vänster...
På Lysmasken där vi gått i alla år sa de också nej, det beror på vad han har
varit med om, han gör mot andra såsom han själv blivit behandlad och smart
är han ju.
Ärftligt visade det sig.
Det visade sig också att han hade rätt.

Han har inget hyperaktivt i sig. Men han kan inte koncentrera sig, han klarar inte
skolan. Han som enligt hans psykolog tom är smartare än henne i mycket får
inte ut det där i den miljö som skall vara för alla barn.
Den miljö där alla skall följa en mall och vara lika.
Han klarar det inte.
Han kommer inte ens få betyg. Kommer han få en framtid?
Om jag fortsätter stånga mitt huvud blodigt. Kommer jag fortsätta?
Ja alltid, han är den mest underbara kille som finns, omtänksam, rolig, smart, snäll.

Adhd betyder att förutom att han inte kan koncentrera sig på lektionerna som de
andra barnen, inte förstår konsekvenstänkande, men han är för den skull inte något
dumt eller elakt barn, han handlar bara utan att tänka när det gäller.
Det gör också att han i vissa situationer är 30% yngre än sina jämnåriga.
Det gör att han inte sover om nätterna och kan vara buttrare än andra för att han
ej fått ro.

Han känner sig missförstådd, ledsen och misslyckad.
Vem hade inte varit det om man behövde ta sådana fajter var eviga dag.
Var dag veta att man skulle misslyckas.

Tonåren gör inte saken lättare.
Vilken missförstådd tonåring gör inte uppror.
Punkare, gothare, skinheads. De som slås ner hårdast dras oftast till de som
också vill trycka ner andra för att iaf på ngt sätt få känna sig bättre.
Min son har fått fel syn på andra, smått rasistisk.
För att jag lärt honom det? Inte, så mkt tvärtom det bara går.
Men för att andra förebilder saknar kunskap, för att han inte klarar av orättvisa
och just rasistiska inlägg oftast propageras som just detta.
De är ofta så dumma så bara de med okunskap går på det.
Men hans tankar börjar lyckligtvis vända. In med kunskap och fakta.
Min son är yngre i mycket.
Han kommer göra fler fel än andra.
Han har en längre och svårare väg att gå.

Men hur ska jag kunna lära honom att ej döma andra utan fakta när han själv
blir dömd på samma grunder?
När vuxna människor snackar skit om min son och sprider ut lögner att han skulle
ha tänt eld på en paintballbana?
HUR ska då han kunna möta detta och själv förstå att man ej beter sig så illa, att
man sätter sig över sånt och tar reda på fakta innan man förstör för andra.

Ja min son kommer hamna i fler galna situationer än andra.
Hans klasskamrat betedde sig illa och bråkade med en kille, provocerade och blev
själv omkullputtad.
Storgull blev då rädd och ville försvara sin vän och sig själv och tog upp en metallbit
från marken för att försöka skydda sig.
Det andra barnet slog då till mot storgull och fick en rispa på armen.
Ett "vanligt" barn hade förstått att man ej tar upp en metallbit.
Min son blev istället polisanmäld.
Föräldrarna till barnet han försvarade tackar honom med att vara några av de som
smutskastar min son och säger att han är pyroman.
Min son blev rädd. Men nej, HAN är inte dum.
Han är heller ej elak och skulle aldrig planera att gå och göra ngt dumt.
Hur ska jag kunna få min son att tänka rätt i en värld som denna?!
När de som är vuxna ej gör rätt.

Vi lever i vår lilla bubbla. Ganska trötta på världen utanför.
Vi har ej heller tid med den. All tid går ju till läxor. Att iaf försöka få betyg.
Det är som i all vård, du måste själv ha alla medel och lösningar och presentera
dessa färdigpaketerade för att komma någonstans, så även i skolan.
Min son kommer inte ens få betyg i vissa ämnen.
Skolan misslyckas.
Vi repeterar vissa böcker från åk6 hemma, nu går han i åk8.
Tid för socialisering? Ork. Knappast.
All energi går ju åt att försöka på alla sätt att ge barnet hopp om ett liv.
Alla dessa kamper som min 14 åring måste ta var dag hade knappast många vuxna klarat.

Vi kämpar på.
Mitt sorgebarn.
Min stolthet och min bästa vän.
Han som alltid stått mitt hjärta närmast.
Som jag är så stolt över att mot många andra tonårsföräldrar, får ha så fin kontakt med.
Alltid, var sekund så högt älskad.

Imorgon kommer han hem, bara han.
Lillgull får egentid med sin far och jag med stora hjärtat.
Då är det bara vi. Favoritmat, samtal, stillhet.
Inga läxor, bara starta veckan med att ladda batterierna tillsammans.
Som jag längtar efter honom!
Mitt hjärtas ljus och glädje.

Vi har fått tillökning i familjen under det gångna året. Både med en kärlek...

Och en Charlie.

Sommarkvällar

Kvällen luktade av en smygande fuktig kyla, där dofterna från gräset, bladen, och blommorna
blandades och kändes så starkt så att man nästan kunde ta på det.

Gräset var svalt och luften fortfarande varm.
Mörkret hade börjat falla och höll mig sällskap.

Ingen annan var ute.

Där det tidigare funnits ljud, skratt och stoj på håll fanns nu bara ingentinget.

Och jag.

Jag gick genom den stillsamma världen, som i en bubbla där inget annat fanns.

Hade det varit vinter hade jag kunnat stå utanför och se in genom de upplysta fönstren,
se de andra skratta och prata tillsammans.

Utan att de visste om att jag existerade.

Världen är underligt tom när de inte är här.

Fortfarande lika fylld av måsten och en lista som inte krymper utan istället växer, där
mycket bockats av och hunnit göras men som rinner över av saker medans tiden så
snabbt susar iväg.

Jag går genom den mörka trädgården och ser på det som är vår skatt.

Vår värld.

Det jag skapar för att ge dem ro, för att jag tänker att de liksom jag behöver det vackra
för att själen skall kunna vila och samla sig.

Där de inte skall sakna något.

Där vardagen snart inte kommer ge utrymme för att skapa, där de måsten som finns
kvar är de återkommande och de stora åter får skjutas fram ett år, eller till nästa gång de
är ifrån mig fler än 2-3 dagar i sträck, vilket ej sker så ofta,ett par gånger om året sådär,
och jag kan fylla min tomhet som har skapats av att jag aldrig hinner, aldrig räcker till,
inte orkar, är inlåst i min bubbla där endast de finns och inget annat hinns med,
med de skapande projekt som ger mig ro...
Kanske, när de är klara.

Moment 22.

Ensamheten har aldrig varit så påtaglig.
Jag orkar inte.
Timmarna fylls av det jag måste fokusera på att inget annat får plats.
Finns det en paus i måstena vill jag bara andas, bara vara, det är en lyx.
Och när man ändå inte är en självklar gäst längre, som den ensamvarg man är så sitter
man ändå där med tankarna fulla av måsten om man skulle bli hembjuden.
Tråkig.
Jag saknar mitt sociala glada jag.
Undrar vart jag tappat det.
Älskar de jag omges av och finner mig ändå så lycklig när jag väl är där.


Sommaren kom.
Även denna var sådär som en sommar ska vara, varm, solig, fin, men ack var snabbt
den där så efterlängtade ledigheten passerade.
Som om man väntade och så tordes man inte fånga den.
Nu är sommaren så varm så den knappt är verklig men vacker är den.
Min själ har ingen ro och kan inte njuta.
Som om den längtar till höstens stillhet och rutiner.
Väntar på vad som skall ske.
Aldrig stannar upp.
Jagad.

Vackrast var våren. Den hoppingivande med sina många underbara middagar.

Bara, där man alltid är hemma.

Och så kom sommarlovet. Tänk att de där två vackra är mina.

Storgull slutade här för sista gången, till hösten väntar högstadiet och nya äventyr.

Att fira en dag närmre vuxenlivet på en lekplats, i finshortsen, skjorta och fluga blev så rätt. 

Vi firade midsommar.

Den lyckliga killen som äntligen fått sin dröm utvecklas enormt.

Han gav mig gåshud och magont när han lärde sig hoppa.

Älskade pappan min så uppklädd och fin.

Jordgubbarna, som de gjorde vår semester när de dignande kunde plockas till frukost.

Tomaterna frodas.

De älskade stockrosorna fick rost och blev mindre vackra.

Fingerborgsblommorna gjorde entré och piprankan växer.

Så kom semestern. Vår strand sommarkläddes välkomnande och användes flitigt.

...dag som kväll har vi häckat där.

Vi har utforskat nya sjöar.

Blivit bortskämda av mormor.

Njutit av vår härliga park.

Rest till Vik för en drömhelg.

Där det kastades pinnar vid var bro...

...vandrades i underbar natur.

Badades på vackra stränder med kallt vatten.

Storgull dansade med sin mor, inte de moves han var van vid.

Det åktes ånglokståg.

Och när det underbara äventyret var över gav lillhjärtat mig en sten han hade plockat på stranden, jag
hade också plockat en samma dag, så lika, olika och tillsammans blev de samma hjärta.

Det regnade i tre dagar. Då njöt vi och såg film. Han och jag.

Nu fattas de. Katterna och jag väntar och saknar.

Gröna små äpplen

I vårt samtal vid matbordet så seglar han plötsligt iväg i tankarna
sådär som han gör ibland, man vet att han är någon helt annan stans.
Han ler stort och bara sitter så en stund.
Jag betraktar den där lilla vackra underbara ett tag men frågar sedan
nyfiket, vad han tänker på som gör honom så glad.
Jag är glad att jag har det där... asperger svarar han.
Varför det undrar jag.
För det känns skönt är hans svar.
Känner du dig annorlunda frågar jag på nytt.
Jaa, lite egen sådär, pyttelite egoistisk ibland.
Tänker lite mer på mig själv.
För att du ej förstår de andra frågar jag.
Ja, typ.
Det är häftigt att vara som han coola killen vi känner, som
att vi är speciella och alla andra är vanliga.
Vi är lite egna säger han, den lilla fantastiska och det där leendet
som fyller hela hans ansikte och ögon är det finaste jag har sett.


Ibland när man står där och bara känner sig förvirrad, med en hel
storm inuti av tankar som bara snurrar och allt bara är så mycket
så man inte vet vad man ska göra, vart man ska gå eller tänka
så är det plötsligt som om det bara finns där.
Om man låter det.
Ett möte, ett samtal, man trillar över det man behövt.
Och man ser det man ska se.
Fylls av energi.


Det ÄR mycket nu.
Att stanna upp och tänka på hur dagarna ser ut känns som om det
skulle göra dem alldeles för påtagliga, som om jag kände efter skulle
göra att det blev övermäktigt och det jag kämpar så hårt för skulle
falla över mig och ej orkas med längre.

Vardagen med en son som bara vill äta mat med en viss konsistens,
en viss färg, ej vill prova något nytt, gillar en sak ena dagen och när
jag handlat hem det ogillar det. Som inte kan ha kläder som sitter åt,
inte kan ha strumpor på sig för det känns konstigt och varmt. Som
tycker att duscha och borsta tänderna är plågsamt. Vars hela värld
faller om han ej äter mellis för blodsockret blir för lågt.
Som inte har någon förståelse för andra eller för den stora sonen som vill
synas, få uppmärksamhet, vars dåliga självkänsla gör att han klagar på
andra, vars högljudda tics stör den lilla tysthetskrävande, som ger bråk,
missförstånd, svårigheter att träna läxorna med dem båda, det efter att
man under veckan åkt på diverse möten med olika instanser för att
få den hjälp de där älskade behöver och tröttats ut av hur mkt detta tär
på ork och plånbok är inte alltid lättsamt.
Att i det hinna med alla vardagliga måsten.
Att göra det i motvind från den person som säger sig älska dem lika
mycket men inte accepterar att något är fel med dem och således
ej hjälper till utan istället stjälper på alla plan som går är halvkul.
Den person som gör att det går två steg fram och ett bak hela tiden
och jag blir allt mer uppgiven då jag inte kan förstå hur man inte kan
vilja dessa fantastiska barns bästa utan istället göra mängder av saker
som straffar dem.
Det är overkligt.
Att stanna upp och känna efter går inte nu, det är så nära ett av de
stora målen, dit jag kämpat för att komma i 8 år nu.
Snart.
Då kan jag andas.
Stressen ligger i att få hjälp till den stora kärleken, han som vilken dag
som helst inte längre nås, som snart kommer tycka att den person vars
arm han alltid vill somna på, vars hand han vill hålla i soffan när vi ser
på tv, inte är mycket värd att lyssna på.
Vilken dag som helst är han tonåring och då är jag så rädd att han
kommer bli förlorad, detta måste lösas innan. Nu.
De mail och samtal som kommer från skolan med tråkigheter, svårigheter,
bakslag är som ett slag i magen var gång.
Det äter upp mig.


Dagarna med de där två är också fantastiska.
Jag längtar hem till dem var dag, vill höra deras fantastiska skratt, vill
höra hur de har haft det i skolan och fyllas av stolthet när vi gör läxorna
just för att de är så himla smarta, vill visa dem världen och allt underbart.
De där som jag fått som gåva att vårda.
Och gör.
Innerligt och utan en tanke på att sluta.
De där två är det bästa sällskapet man kan ha.
Jag älskar deras tankar.
Deras kreativitet och utveckling.

Att se världen genom deras ögon, så olika, gör att man ser allt för
för första gången.
Får en chans att se allt från en annan vinkel.
Att de är och ser saker så annorlunda är spännande.

Tack för att ni är ni och helt fantastiska, just som ni är.
Jag är så glad över att jag är er mamma.

Att sista kvällen de är hemma bli överraskad av lillgull som utvecklat ett nytt recept och bakat åt oss.

Att få en kväll själv med han den stora, underbara.

Att få vara HÄR den kvällen.

Att få bo med dessa utanför ytterdörren.

Att få vänta på årets nykomlingar i stockrosrabatten.

Att se piprankan växa.

Att se honom, den lilla så högt älskade, omgiven av högtalare-hans passion. Ren lycka.

Självklarhet.

När jag stängde ytterdörren och klev in från trädgården följde inte
bara den där trygga fjärilslätta känslan av tillfredsställelse med mig
in utan även doften.
Doften av gräs, jord och teakolja.
Vackert.
Vilka dagar. 6 hela lediga underbara, soliga dagar.
Dagar fyllda av lättja, nöjen, sovmorgnar, njutningsfullt slit, fina möten,
tankar, äventyr, husmanskost och skratt.
Sällan har väl en ledighet varit så skön.

"We garden to make poetry and beauty and to ease our troubled souls".


Det är min lisa för själen, att få vara där ute och göra det vackert.
Samtalen och tankarna har plingat i min mobil och med smutsiga
fingrar och med ett leende på läpparna har jag knappat vidare
mellan trädgårdslanden och snickrandet.
Det ligger i vår natur att få tillhöra, finnas för någon, att bli tänkt på.
Att vara en viktig del i någons liv.

Det måste inte vara en symbios, en person. Vänskap och att dela
tankarna med någon man respekterar och som ger ens egna tankar
andra vinklar och bränsle är av vikt.
Som ibland tänker de där tankarna man själv ej vill sätta ord på.
Någon som förstår och finns, som man är självklar för så som man är.
Accepterad. Betydelsefull.

Närhet.

Man har så ofta en bild och en dröm om hur ens liv skall vara.
Att avvika från eller ge upp den som varit en målpunkt genom livet
är svårt.
Skulle något vara annorlunda mot vad man tänkt vill man stänga
dörren och ej se klart vad som finns bakom, man har ju en annan
väg för att nå vad man vill.
Men hur ofta når man det perfekta målet genom att följa den perfekt
vägen? Vad är perfekt?
Att ha en klart lysande dröm eller att njuta på vägen?
Att man kanske trillat över det man önskar på ett annat sätt än man
tänkt kanske inte alltid är så lätt att se.
Att se saker annorlunda kan förändra allt.

Tillåt saker att hända.

Våga.

Inget sker om du ej helhjärtat låter det.

Ibland fylls ens bild av svarta moln och man ser ej att solen lyser bakom.
Skapa ej problem innan de finns där.
Sörj ej innan det faktiskt har hänt.
Det kanske inte sker. Och OM det sker, är det då hela världen?
Man förlorar mer om man ej törs.
Vinner om man faktiskt vågar prova det som är annorlunda mot vad
man först hade tänkt.
Det kanske till och med är bättre, vem har alla svaren på förhand?


Aja.
Jag har vaknat timmar före de där som snart är tonåringar och tassat
lätt rastlös på tå innan de vaknat.
Jag har klippt gräset för första gången detta år.

Alla fönster har äntligen blivit putsade och solljuset når nu åter även in i huset.

Tomat och gurkor har fått ett uppgraderat bo i form av en stor drivbänk.
Jag har njutit av sällskap och natur med en dröm. En dröm jag bara
snuddat vid och önskat få tillträde till men vaknat upp från.
Rabatter är rensade, utemöblerna inoljade, kantstenen lagd och de små
stockrosplantorna har fördelats om.
Vi har varit på galej både här och där.
Vi har gjort långkok och förfinat recept.

En ledighet som slår det mesta i tillfredsställelse, ack vilka dagar.

Stillhet.

Vila.

Långhet. 2cm sedan växer han om mig. Ouff.

Njutning.

Påskpynt. Det räckte med kyllingen tyckte vi.

Kalas. VAD jag skulle önska att det där Magnoliaträdet bodde i min trädgård.

Rotmos och fläsklägg. Lätt värt 3 timmar på spisen.

Drivbänk. I år kommer gurkorna och tomaterna få rejält med utrymme.

Rabarber. Alltså, de där är redan stora, vilket tjong det kommer bli där i sommar!

Wanås. Underbart.

Drömmen.

Magi.