Nedräkning...

Jag vet inte riktigt vem som är mest förväntansfull, jag eller kottarna.
Det är likadant vart år, jag sitter här med fjärilar i magen och längtar
till i morgon när de kommer hem och ska öppna första paketet i den
där adventskalendern... :)

Finns det ngt bättre än att göra de man älskar glada?:)
Nope.


Uppkrupen i soffan med löjligt ont i fötterna efter att plötsligt
kommit på att imorgon... imorgon är det December!
Skönt med framförhållning.
Svisch ut i affärerna för att försöka hitta en present per dag och kotte,
givetvis i mina minst fotriktiga högklackade skor.

Och jag har hunnit få in lite jul i huset utöver kalendern också!
Tom eldat lite i adventsljuset, såhär ngr dgr sent...

Så kom bara Julen, kom kottar, det är December!
Nedräkningen har börjat!:)

Dags för fjärilarna och mig att bädda ner oss.
SÅ härligt det ska bli att se deras miner imorgon:)

Såhär dan före dan, före dan, före dan, före dan, före... :)

En resa till vintergatan

Tänk att livet kan vara så enkelt:)
Och så svårt...
Förvirrande!
Spännande:)

Och i det där enda livet man har ska man hinna med alla sina drömmar.
Ouff vad jag önskar att dygnet hade fler timmar!
Veckan hade fler dagar och helgen inte vore så kort...

Veckan susade på, sådär som den gör när man har gullen hemma.
Helgen, den som skulle fyllas med adventspyntande, julsånger och
lussekattsbak blev lite annorlunda...

Det var ju det där med tvättmaskinen.
Och golvet som var lagt där som inte riktigt platsade i en tvättstuga.
Och så var det jag.
En kofot.
Muskler som borde finnas men som inte gör det när man far omkring
och roar sig hela tiden och ej tar itu med träningen.

Och lite el att koppla. Visst blir det lite mer spännande när det
gnistrar sådär fint och man kommer på där man står i vattnet på golvet
att det nog skulle vara bättre att stänga av strömmen först...
Och lite vatten att koppla, man lär så länge man lever.

Efter en rejäl dos svordomar och andra allt annat än lämpliga ord
var tvättstugan möblerad lite luftigare och köket... Ja, makaroner
med ketchup är också gott tycker killarna vilket jag tackar för.

Och så var det min starke son, vi arbetade och slet med det där blöta
golvet som det rann om när vi lyfte på det, ej kul alls.
Vad skulle jag göra utan hnm?!:)

Vissa gjorde dock helt andra saker än arbetade...

Men jag lyckades!!
Man ska ju aldrig ge upp:)
Torrt och fint golv, allt inkopplat igen och all tvätt som hopat sig, tvättad och hängd.

Och så duschen.
Den som när jag stod där löddrig, trött och mör efter mitt tvättstugeäventyr,
bara bestämmer sig för att idag är dagen duschslangen ska gå i 2 delar.
Jupp.
Sånt som händer.
Jag kunde inte göra annat än skratta och ropa på gullen för att visa;)

Lägenhet? Kanske?
Inte en chans!:)
Har man ngt man vill ha så kämpar man, det är värt det.

När kvällen kom var vi så trötta på allt kaos så vi kastade oss in
i bilen och for till min lilla mor och blev ompysslade i hennes fina
juliga lägenhet, stor kontrast från vår byggröra.
Tomtar och mys.

På lördagsnatten drömde jag sådär spännande.
Överraskande, oväntat.
En återkommande dröm.
Härlig.
Fast helt annorlunda.
Utan det svåra och med vetskapen om att när natten var slut skulle
jag vakna och det skulle bara ha varit-en dröm. Inget mer.
De blir ej verkligare än just där i natten och när man öppnar ögonen
så är drömmen borta.
Men det är trevligt att blunda en stund:)
Jaja...

Idag är en annan dag.

Söndagen bjöds vi på finaste adventsfrukosten hos lilla mamman min,
tända ljus mys på hög nivå och ska det adventfiras så ska det firas
ordentligt tyckte lillgull och råkade även tända eld på en servett.
Man ska inte göra ngt halvdant inte.

Inatt drömde jag inte så mkt utan höll mest om mina små och önskade att
den där elaka stormen skulle lugna sig.
Att den skulle sluta slita i mitt hus, knuffa på mina väggar och blåsa ut
brasan så vi kunde få lite värme.
Oron för de stora tallarna gav mig en lång natt.
Men då vi vaknade var nattens äventyr som bortblåsta även denna gången.
Ute rådde stillhet.
Och mörker...

Det är kompakt svart natt utanför mitt hus.
Det enda som lyser är alla vackra stjärnor i grannarnas fönster.
Som om man vaknat på vintergatan:)
Stormen Berit tog vår gatubelysning.
Men tacksamma är vi att det ej var värre.

Men ack så lite man känner sig här i mörka skogen.
Tur att man ej är mörkrädd... eller?
Oh, påminn mig om att jag måste anmäla mig till ngn kampsportskurs imorgon.
Alternativt skytte... Tja.

Men även om det är svårt, förvirrande och rejält spännande ibland så
har allt en tendens att lösa sig.
Den där brasan som inte gick att elda i igår, som bara blåstes ut
och lämnade huset ganska kallt visade sig ha blivit fylld av barr,
kottar och annat elände men ack, idag hade vi ju en sotare bokad som
skulle komma och kolla till den och vips var dem tömd och huset är
åter varmt och skönt:)
En sån tur!:)

Allt barr och kottar som sotaren lagt i en prydlig hög.

Nu ska jag bädda ner mig, fortfarande lite stel i kinderna av allt
skrattade på kvällens IKEA besök med käraste Daniel och söta kollegan.
En sån måndag!:)

65,45..

Morfar prosten är läst.
Ikväll hade Anton kallat prosten för skitgubbe och blivit jagad genom
huset med mattpiskaren och med nöd och näppe räddat sig in under sängen.
Otäckt avsnitt!

Fnissande låg vi alla i min stora säng och kramades.
De för torsdagen hemlånade gullen och jag har mest ägnat kvällen åt att
öva på kindpussar, ätit ostbågar, pärlat och sett på Mythbusters.
Som vilken torsdag som helst.
Denna dock med ett litet annorlunda inslag...
Idag kom den dagen då det mitt stora barn visade sig vara starkare
än sin mor. Är det tillåtet för en 10åring?
Finns det inte regler för sådant kan man undra?
Han brås visserligen på sin far men mamman känner att allt för lite tid
har tillbringats på gymmet och att det är ngt som bör tas itu med omg!!
Så här kan det ju ej vara.


Jag borde packa.
Imorgon susar jag iväg för en helgs äventyr med mina kära kollegor.
Men jag är fast...
Tankarna snurrar och jag vill egentligen bara vrida fram klockan till
något annat som ska ske.
Längtan.

Även denna vecka har varit underbar.
Så här mitt i den med lika härliga dagar bakom sig som framför:)
Gårdagen skulle tillbringas tillsammans med flickorna, snyftandes,
drömmandes om kärleken och vassa tänder till Breaking Dawn.
Men påhittiga som de är blev det mycket bättre!
En perfekt kväll på Kallis!

Med peeling, bastubad, inpackningar och idel njutning.
Värmen ångade om våra kroppar då vi klev ut från den varma bastun vidare
ut i den 4 gradiga kylan utomhus.
Jag tyckte bara den känslan var spännande nog och stannade på land när
Kajsa coolt nog doppade sig, imponerande!:)
Jag är en kyckling och kommer så förbli.

Tisdagen snyftades det desto mer.
Daniel, middag, kär och galen.
En tidig kväll.
Hur mysigt som helst.

Måndagen... ja måndagen.
Surrealistisk.
Magisk:)


Vad det är spännande att leva!:)
Att livet kan svänga så och att man inte har en aning om dess överraskningar.
Man vill heller inte veta vad som är mening med allt.
Bara försöka njuta så mycket man kan av det som ges.

Om man kan se utanför sina egna murar, släppa sina fördomar och se
möjligheter istället för problem, så mycket mer livet kan erbjuda.
Så underbart det kan bli!

Om man vågar fånga lyckan när den kommer i ens väg.


Tänk om man klev in i ett rum och kände en så stark samhörighet med en
annan person så man bara inte kunde sluta tänka på denne.
Om allt kändes rätt.
Samma tankar, värderingar och prioriteringar.
Någon som säger orden som snurrar inuti ditt eget huvud.
Någon som lugnar din oro genom att stilla dina farhågor innan de
ens har hunnit få fäste, innan de ens har sagts.
Om allt bara var rätt från början.
Som om man känt varandra hela livet men ändå aldrig setts.
Som om det bara skulle vara så.
Och när man väl mötts bara räknade timmarna till nästa gång.

Tänk om...

Om allt inte stämde med de drömmar man haft.
Om det fanns yttre faktorer som stred emot.

Skulle man då fånga chansen eller inte tordas?
Låta den glida en ur händerna...
Eller göra det modiga:)

Man lever bara en gång.
Njut!
Gör det inte så svårt.
Det kan faktiskt vara så enkelt, bara du tillåter det ske.


Men hur ofta sker ngt sånt?!:)
Skulle ngt sådant kunna vara sant?
Skulle du tillåta dig själv att tro på det?
Skulle du tordas falla?

Livet är inte lätt.
Det är sanslöst spännande och alldeles alldeles underbart!:)
Men aldrig mer än vad du väljer att låta det bli.

Stim

Idag är det inte bara den dag min älskade far firas på fars dag,
det är även min lilla syster ysters 32 års dag!!
Grattis hjärtat!
Jag älskar er!!

Det har varit ngr hektiska veckor.
Allt för mkt har skett och det har mest varit en kamp för att få
allt att gå ihop, vilket gång på gång motbevisats.
Olyckor kommer i stim.

Men mitt i kaoset så är det ändå bra.
Problemen är kvar och får lösas, men får ej ta över.

Veckan startade vackert med att jag for till Eslöv för att besöka
lillgulls öronDr för rutinkoll.
Killen i baksättet mår inte helt hundra och klagar över illamående.
Då jag i egna tankar kör som en gudinna, men samtidigt ska hålla koll
på navigeringen i telefonen tänker jag att jag kanske ej kör så rakt...
Väl hos öronDr som ger öronen ok, ber jag hnm även kika på lillhjärtats
fästing som grävt sig in i nacken och blivit inflammerad.
Han hade dock ej rätt verktyg så han bad oss be om akuttid på
vårdcentralen. Mellan de olika läkartiderna börjar så också den lille
mannen i baksätet få svårt att behålla maten inuti kroppen.
Plastpåse i knät och en lätt stressad mamma i framsätet.
ÖronDr sa ju att det var akut...
Jodå, vi prickade Dr2 mellan kaskaderna och fick pencillin utskrivet
mot Borrelia.
Varför bara få en förkylning?

Veckan har fortsatt så...
Tossighet på tossighet på tossighet, tröttsamt.

Men sen kom torsdagen...
Den där galna, då det var fullmåne och natten nästan var ljusare än dagen.
Då allt vände...
Den ena positiva överraskningen efter den andra och jag kunde bara inte
sluta le. Framtiden är spännande...
Svårsmält:)
Det är visst inte bara olyckorna som kommer i stim:)

Och så fredagen... Gosh vad gott det blev, hemmarullat, tillsammans
med goda vänner, svårslaget;)

Idag väntar kalas.
När frosten släppt ska jag och gullen susa till systran min för kalas,
gullen ska därefter vidare och fira far sin, mkt tårta idag.
Och jag... jag kommer också ha en trevlig avslutning på veckan:)

Nästa vecka vrids ju tempot upp... Var dag fylld av äventyr, onsdagens
varvat med både kyla och värme ser jag med skräckblandad förtjusning
särskilt fram emot!;)

Otäckheter

Överallt i huset finns de.
De sitter på väggarna, på golvet, på bordet.
Spindlarna.
Tycker de är lite många nu...
Tacksam för att jag imorgon kan packa ner dem i en liten
låda och glömma bort dem till nästa halloweenhelg.
Och tack för att de bara är av plast.

Helgen har varit fylld av monster, varulvar och zombies.

Det startade redan på fredagsmorgonen när storgull och jag
skulle på återbesök hos tandDr för att se hur det hade gått
med hans tand, levde den eller ej?
Till det ämnet får jag återkomma...
Men det blev ett gott skratt hos hans rara tandDr som inte
tyckte det blev så mkt bättre fast han tog av sig masken;)

Lördagen ägnades åt pumpastyckning tillsammans med
rara vänner.

Det har pysslats och fixat, allt i otäckheternas tecken.

Farliga typer i min hall som gick ut på bus eller godis
runda och kom tillbaks nöjda över förväntan.

En trevlig men sen lördagskväll som känns idag.

Dagen har också tillbringas med fler fina, åter bakning
på samma tema, dock var inte systran och jag riktigt överrens
om högtid, jag tycker att kycklingar hör lite mer till påsk...

Sickan, den lite lätt hysteriskt gosiga har hunnit få sitt
av önskat gos och mer därtill...

Lillgullet mitt också, vi har enats om att han faktiskt ej
får växa mer, snart får han inte plats att somna i mammas knä.

Den dagen de föds förändras livet.
Från att ha varit odödlig blir plötsligt någon annans liv
viktigare än ens eget.
Man kan ge sitt liv för deras liv och lycka.
Man önskar att man kunde ta deras smärta.
Deras sår blir till sår i ens egen själ.
Man bär ett tungt ansvar.
Och en enormt stor ovärderlig och omätbar lycka.

Hos tandläkaren i fredags fick vi beskedet om att storgulls
skadade framtand nog ej gick att rädda.
Den skulle nog behöva rotfyllas och förmodligen skulle där
bli en stifttand så småningom.
Det var som ett knytnävsslag.
Sänkte mig in i en sorgesam grå dimma.
Ingen stor grej kan tyckas men då jag själv håller på att
pyssla med en besvärlig tand som ska rotfyllas och borrats
ur och den smärtan gör ont så det kryllar sig i tårna, då
vill jag ej utsätta mitt barn för det.

Man önskar ju inte sina barn ngn smärta i världen, men inte
kan man linda in dem i bomull för det, men ont gör det i
mammahjärtat.

Det är många kamper att vara föräldrar.
Som bärs upp av en så stor lycka, en sån obegränsad kärlek.
En önskan om att vara en så god människa som möjligt, en
så bra förebild man kan för de där små.
Jag är tacksam för att de gör mig till en bättre människa.

Jag tycker helt klart att han har haft tillräckligt.
Han har varit mer om fler svårigheter i sitt korta liv
än många vuxna och behöver ej mer.

Det är svårt att finna en balans, veta när man gör rätt
och fel och det finns en anledning till att man behöver
vara 2 för att tillverka ett barn.
Man behöver orka finnas där, ha andra vinklar när man
själv inte ser lösningarna.
Och ibland är det svårt när man själv känner sig liten
och maktlös att inte ha ett eget stöd att luta sig mot,
finna tröst av, få batterierna laddade, få trygghet och
bli förvissad om att man gör rätt, eller fel.

Han är så tapper den där lille store mannen min.
Tuff utanpå men inuti river stormar.
Hur ska jag som mamma kunna finna den rätta vägen för att
göra hnm till en stark och trygg vuxen?
En man som inte är rädd för sina egna känslor, som vågar
känna efter och göra val efter sitt eget hjärta och inte
följa fel väg till dumheter.
Hur ska jag göra för att få den där lille sargade osäkre
pojken till att bli en ung man med självkänsla, som tror
på sig själv och i sitt led vill vara en god förebild?

Som inte i sin osäkerhet kränker andra för att må bra.
Så som han lärt och ibland nu gör.

Barn lär av det de ser.
Och det bästa jag kan göra, tror jag, är att vara en så
god person jag bara kan vara, göra gott och visa vad jag
känner och tala ut om det.
De vinner både de och jag på.
Och älska dem, älska och älska dem alltid.
Som jag berättar för dem var kväll så älskar jag
dem även när de gjort dumma saker, även när
vi är osams och kommer alltid göra det.
Kärlek är villkorslöst.


Imorgon lämnar gullen för en vecka hos sin far.
Min vecka kommer fyllas med trevliga, härliga äventyr
och vips är de tillbaks, jag längtar redan:)

Så, dags att plocka ner katten från taket och krypa i säng!

Så här cyklar numera mitt stora hjärta, rädd men utan
att för den skull få hämmas att göra vad han älskar.
Klokt.

Några dagar, som alla andra...

Kära Dagbok...

Måndag morgon.
Klockan ringer obehagligt tidigt.
Jag vill inte alls gå upp.
Snoozar lite.
Sviterna från lördagen dröjer sig fortfarande kvar med en
irriterande värk i huvudet och ett leende på läpparna.
Kommer iväg lite för sent och inser att jag kommer kunna
ta mig 2 mil innan jag blir stående pga bensinbrist.
Asch, iväg och tanka.
Dagens andra obehagliga insikt slår mig när jag inte
hittar plånboken… Vart?!!
Förmodligen har den trillat ut i lilla mammans bil som vi
har använt i helgen.
Lätt panik.
Finner kontanter i handväskan som jag tankar för.
Fastnar givetvis i bilköerna då jag kommit på motorvägen
på tok för sent.
Kommer naturligtvis inte i tid.
Måndag morgon.

Susar hemåt med fjärilar i magen för att hämta de saknade
små gullen.
Finner plånboken på köksbänken med ett brev från min mor
som varit och lämnat den:)


Tisdag.
Startar dagen med att delvis rotfylla en tand.
Say no more.

Vid 16 tiden får jag ett meddelande på Facebook.

Lillhjärtat mitt tyckte själv det var dags för hnm att börja
gå hem på egen hand.
Att fråga mig eller ngn fröken tyckte han var överflödigt.

Efter jobb sticker jag och knycker ett extra barn inför
ögonen på hans lätt chockade far.
Kan enkelt konstateras vara världens snällaste lilla troll!
Vi 4 har sedan en urmysig kväll!

Onsdag.
Vaknar 04:45 av att en blomkruka trillar ner i huvudet på mig.
Sickan startar sin dag lite tidigare än övrig familj och gör sitt bästa
för att vi andra ska inse att det är dags att stiga upp.

Har en extra trevlig onsdag och susar sedan hem.
Förundras över hur vackra höstens färger är.

Nej, det är ej jag som backat på stolpen, jag förmodar att det är ngn pappa.

Hur röda bladen är i kontrast mot fritidshemmets kolsvarta fönster.
...där det är stängt tomt och låst.
Var är mitt barn?!!
Jodå, han har återigen tagit saken i egna händer och i samförstånd
med sin storebror som inte höll med sin mor sist om att de måste
meddela sånt där, har de knallat hem.
Snickrat ihop en cykelramp och haft hur mysigt som helst på tu man hand.

Rullar köttbullar i stora lass och gör hemmagjort potatismos.
"Snygga köttbullar" säger lillhjärtat och berättar att de fått
precis samma mat i skolan.
Fullträff.

Så kan det gå.

Nu är Sickan och jag väldigt trötta, vi har ju ändå varit vakna väldigt länge,
och ska bädda ner oss i den rena, numera blomkruke och jordfria sängen.
Jag tänkte att vi skulle ta 2 lugna dagar.
Hoppas lite att de också blir så...
Vi kommer nämligen behöva lite vila inför helgen som kommer bli
riktigt riktigt trevlig och tom lite farlig.
Så som sig bör!:)

Tack!!

Hösten ÄR här...
Jag kan bädda in mig i filtar och inte behöva göra så mkt annat
än att njuta av kylan utomhus och kaminens värme här inne:)

Det är inte lätt att förstå sig på livet.
Varför saker sker, varför man möter vissa människor och
varför de försvinner.

Man kanske kan likna möten vid att gå in i ett mörkt rum,
tända lampan snabbt och minnas vad man såg...
Försöka minnas det man ville se, eller behövde.
Lära sig ngt.

Att man ska se det som var positivt, vända allt till en
lärdom, du har ju bara ett liv att göra till vad du vill.
Om man ser... Varför.
Det är dina val vad du vill göra det till.

Men det är inte alltid lätt.

Förra veckan blev jag påmind om att jag älskar:)
Att jag har så mkt underbart i mitt liv, att de fina
omkring mig tycker om mig trots/som det pucko jag är:)

Jag blev inbäddad i bomull.
I kärlek och glädje:)
De ser att jag behöver dem före jag inser det själv.
De finns alltid där och jag är så evigt tacksam.
Jag älskar er!

Tisdagskvällens pannkakor var de godaste jag ätit!:)

Onsdagen bjöds jag och kottarna så välbehövligt hem till
världens bästa grannar, ack ack, vad skulle jag göra utan er?!

Torsdagen, finns det hjärterum så finns det stjärterum sa
Daniel och jag och tog en filmkväll, nålade, sydde och
dryftade det viktiga.

Fredagen, susade moderskapet mitt och jag upp mot familjen
uppe i norr, mot Stockholm och våra kära!
Jag lärde mig att köregenskaper och buckliga bilar går
i arv och att jag alltid bör ha minst 2 par solglasögon
med mig när jag ska ut och köra, man vet aldrig vart man
sätter sig när det kan vara stressigt...


Och ojojoj vilken helg det blev...
OJ!:)
Ett sagolikt bröllop!!
Nya möten.
Mängder av skratt.
Jag ler fortfarande:)

Så fin hon är lilla mamman min! Och nej, klänningen är inte såå gul egentligen...

Vackra Jenny och Niclas

Kärlek finns när du behöver den, det gäller bara att se
den och ta vara på den.
Vårda den, inte kasta bort det som är viktigt.

Jag har inga murar omkring mig, med så fina i sitt liv
så faller man inte särskilt långt.
Man behöver inte alltid vara stark men bör känna till
sina begränsningar.
Man kan låta sig vara lite naiv om man vet vem man är
och vad man har och vad man själv skulle göra för andra.
Om man vågar lita på människor villkorslöst.
Älskar utan fördomar och tar andra som de är, då får
man tusenfalt tillbaks.
Jag älskar och vågar göra det, njuter av livet hellre än
att inte känna alls.
För det är ju när man vågar som man vinner.

Hellre svart och vitt än grått.

Jag tänker fortsätta se livet sådär löjligt positivt,
för jag har inte tid att gå igenom det grubblande,
då missar jag ju det som är bra!:)

För, jag har ju bara detta livet...
Även om mor min säger annorlunda:)

2, 14...

När jag vaknade på morgonen var kudden våt av tårar.
Jag höll ögonen slutna, ville stanna kvar i drömmen.
Den var så verklig.

Han hade funnits där, han som var allt jag drömt om,
som faschinerade mig så mycket med sin mångsidighet som
jag aldrig tröttnade på.
Som fick mig att gå omkring att le lyckligt, fortfarande.
Som gav mig fjärilar i magen och som jag ville berätta
allt för, längtade till.

Han hade rört vid min kind, kysst min panna.
Jag hade smekt honom över hans bröst, ner över magen
och han hade ryckt till och skrattat.
Ömt hade han viskat "knäppskalle" och lett mot mig
och flyttat på en slinga av mitt mörka hår.
Jag var lycklig.

Ville aldrig vakna därifrån.

Jag hade rest mig från sängen, rört vid min tjocka mage
där den där lilla efterlängtade sparkade hårt inuti.
Gått ut i köket och satt på kaffe.
Medans det puttrande rann ner såg jag ut i trädgården.
Vårt paradis.
Vi hade letat länge för att hitta det där huset.
Det ljust ljust gula med vita kanter, det som rymde vår
växande familj och även hade plats för alla intressen.
Att finna det perfekta ska ta sin tid men en dag fanns
det där, lite längre bort än vi tänkt oss, men... perfekt.
Vårt hem.

I eftermiddag skulle mina stora gull komma med bussen
från sin far, huset skulle fyllas med liv och glädje.
Innan de kom hade vi tänkt gå och simma lite, njuta av
söndagen och äta lunch på en liten mysig restaurang
inne i stan.

Jag stack tidningen med korsordet under armen och tog
kaffekopparna, en med mycket mjölk och en med lite mindre
och gick in till min make som fortfarande låg slumrande
kvar i sängen.
Kysste honom över hela kroppen för att han skulle vakna
ordentligt och lade mig sedan leende bredvid honom.

Jag såg oss bli gamla.
Hur vi en kall vinterdag där luften gjorde stora moln
omkring oss i den kalla luften, promenerade genom bokskogen.
Hand i hand.
Kameran dinglade från hans axel där han tänkt fånga den
gnistrande frosttäckta världen innan solen smälte den för
att ge plats åt en ny vår.
Hur vi stannade och han lyfte upp mössan som täckte mitt
gråa hår för att kunna kyssa min panna.
Vi stod så en stund och genom mitt huvud for lyckliga
tankar på allt vi hunnit med dessa år.
Hur vi tillsammans tagit oss igenom allt, enade, ofta,
så ofta skrattandes:)
Så roligt livet vårt liv hade blivit, precis vad vi gjort
det till, inte alltid som vi önskat men ändå hade vi gjort
det allra allra bästa av det.
Tillsammans.


Men han gled bort, försvann och jag sträckte mig efter
honom för att få honom att stanna, min hand rörde nästan
vid hans, sedan vaknade jag.
Det var bara en dröm.
Sakta öppnade jag ögonen.
Såg åt sidan där den andra halvan av sängen var tom.
Sträckte ut handen och rörde vid det svala lakanet.
Plötsligt gick luften ur mig, den stora lufsen hade
hoppat upp på min mage, Socker hade insett att jag var
vaken, det var en ny dag.

Drömmar är inte alltid vad man tror att de ska vara,
blir inte som man önskar alltid men som man vill.
Om man gör dem till det.
Fånga drömmarna, låt inte livet bara passera.
En dag vaknar du och inser att allt gått dig förbi
för att du såg åt ett annat håll.


Fröken ska bädda ner sig.
Det är redan en ny dag och inatt kommer inga nya
drömmar födas, jag är trött inombords och natten kommer
bli drömlös.

Om 17 timmar får jag krama mina älskade, de där små
underbara som snart är så stora så de flyttar hemifrån:)
Inte före ni fyllt 26 säger jag till dem, joho säger
storgull trotsigt, du flyttade hemifrån när du var 15,
det ska minsann jag också.
Jag vet vem han brås på...

Underbara fredag!!

Man vet aldrig vad livet kommer bjuda på av sorg och av glädje.
Båda kommer när du minst anar det.
Visst kan man ana sig till vissa saker och ibland kan tålamodet ta slut.
Vissa saker kan man ha svårt att inse, om man inte ser förbi sina egna
murar kan det vara svårt att se lyckan som finns där, precis framför
ögonen, om man bar vågar fånga den.

Olyckor kan hända när man minst anar det, få en att tänka efter,
reflektera över vad som är viktigt. Man kan möta sin drömprins när
och där man minst anar det, man kan inte styra över allt och allt blir ej
heller som man tänkt. Du kan vinna 10 miljoner på lotto eller så får du
inse att drömmarna du drömt ej kommer uppnås eller bli som du vill,
de kommer bli helt annorlunda och helt perfekta om du gör dem till det.

Livet är inte lätt.
Men oh så skönt det känns när man kämpat och vunnit.
Vissa viktiga saker är värda den där kampen.
Man kan inte få allt på en gång eller serverat på silverfat.

Men saker ska heller inte vara för svåra.
Om allt bara är en kamp är det kanske ej lönt.
Om man inte kan se förbi de där murarna kanske man ska sluta kämpa.

Jag ger sällan upp, men även min gräns kan nås.
Jag tror på lycka, jag ser hellre vitt än svart.
Möjligheter före svårigheter, för det är ju vad du gör det till.
Det behöver ej vara svårt, ibland kan det bara vara alldeles alldeles underbart.
Fånga lyckan när den finns där, du har bara ett liv.


Ikväll är huset alldeles för tyst.
Tankarna för många, tränger sig på, är svåra att mota bort fast jag
ej vill ha dem där.
Jag saknar mina kärlekar.

Vi hann med en del i veckan ändå, trots att den gick så fort så fylldes
den med både vardag och äventyr.
Storgull och jag hann bli saliga i en magisk tygaffär!

Vi hann med att bowla och på sista rundan klassade storgull ut oss andra
totalt, övning ger färdighet;)

Och en vecka efter den hemska olyckan som fortfarande håller mitt hjärta
i ett hårt grepp och är en stor klump i min mage ser storgull ut så här:

Som om det aldrig hänt, jag kan inte fatta hur snabbt han läkt!!:)

Det firades med att hans moster köpte hnm en cykel!:)
...som inte cyklas på utomhus innan ngn med starkare nypor än mamman här
har skruvat ihop den ordentligt, vi vet vad som kan ske med nya cyklar...

På torsdagen skojade storgull till det med att tappa tandställningen och
fredagen tillbringades hos tandläkaren på nytt.

Fredagen...
Den underbara.
Fantastisk, magisk!:)
Lycka!:)

The Baseballs på KB, inte ngt jag lyssnar på var dag men vilken show!!:)



Lördagen tillbringades i Malmös parker.
Mormor och Rutan visade oss deras nya områden och vi tog dem i gengäld med
till Stapelbäddsparken där vi satt i solen och drack kaffe och njöt.
Sommaren checkar in ibland, vägrar lämna oss helt.
Tacksamma fångar vi de sista solstrålarna.

Det är dags att bädda ner min slitna kropp.
Helgen har även bjudit på en del cyklande och det känns;)
Men ack så roligt det är!!:)

Imorgon är en ny dag och nya möjligheter.
Och förmodligen en start på dagen som innebär att jag både får skrapa bilrutorna och köra
väldigt väldigt förstiktigt till jobb...
Men när jag vaknar kommer hela trädgården gnistra vackert av frosten, vilken start på dagen!:)