Att bygga ett kök på 2 veckor ÄR optimistiskt.
Men sådan är jag juh.
Man måste ju iaf försöka. Göra sitt bästa.
Men inte gick det alldeles som det var tänkt.
Lätt orealistiskt att ALLT bara skulle flyta på...
Men även om det ej är klart så ser jag det i det som finns på plats.
Jag njuter och drömmer när jag går ut i mitt lilla kök.
Ser det vackra, det kommande i det kaos som är och som växer fram till
ngt mycket finare än jag kunnat föreställa mig.
Det kommer bli bra.
ALLT kommer bli bra.
Trött är jag på kaoset.
Men man får se de delarna som är bra, allt kan inte bli perfekt på en gång.
Det är precis som med allt annat.
Man väljer att se det svarta eller det vita, det som inte är klart utan
ser ut som om en mindre tromb gått igenom mitt hus eller drömmarna...
Jag är ju nästan där:)
Men som alltid krävs det att man kämpar lite om man vill ngt.
Ibland har vi dock smitit iväg och gjort hela andra saker.
Andats. Njutit.
En kväll när jag fixat massa pryttlar och kom hem senare hade en av mina
älsklingar varit här med en present.
På trappan låg en skatt.
Lillgull hade plockat detta åt mig och cyklat hem till mig för att göra
sin lilla mamma glad.
Jag hoppas du förstår mitt lilla hjärta hur lycklig du gör mig!:)
Hur glad jag blir för dina små överraskningar, du är fantastisk!
...slitsamt men detaljerna gör det.
Och jag har inte slitit ensam...
...änglar har susat hit och hjälpt till:)
Både stora som små;)
Arbetet har också varvats med ex babyshower.
Men det blir ändå ett kök.
Mormor fick sin bil tvättad.
Alla hjälper vi ju till med vad vi kan.
Ja, ALLA.
Snygga kylen fick jag på plats med en stor dos envishet och många
kartonger att fösa den på.
...för just kartonger blev det ju ngr stycken.
Tvättstugan var ju ändå ur funktion där under några plågsamma veckor.
En 30 års fest för en av världens bästa har också hunnit avnjutas!:)
Och en och annan sovmorgon har vi tagit efter att slitit nätterna igenom.
Änglarna har susat ner ända från Småland.
Med sig i bagaget fanns även tillbehör, såsom denna krokodil.
Varde ljus sa pappsen min och fick styr på det elektriska.
Och vips var favoritplatsen i röran funnen.
Ikv tog vi en paus.
De där tankarna som jag försöker sortera samtidigt som jag gör ngt helt
annat för att kunna fokusera, de var väldigt starka.
Gårdagen var tung och klumpen i min mage är stor för en av de jag älskar
allra mest.
Han kämpar ju så...
Varför kan inte alla se det? De som borde se det mest.
Han är så liten, mitt hjärta värker.
Älskade älskade...
Det som hände i måndags får ej ske.
Glöm inte att han bara är 10 år. Det är inte han som är vuxen.
Det är vi och det är vårt ansvar.
Förstå. Respektera. Stötta.
Han är värd att lyfta ner månen för, de är de båda.
Han har gjort så stora framsteg.
Här hemma är han åter min hjälpsamme, omtänksamme duktige kille.
Lovord från skolan ger bevis för att han försöker så mkt.
Att hans och min kamp ger resultat, att vi gör rätt.
Han är så liten, ska ej behöva ta ansvar för detta, han är ett barn.
Så sorgesamt när han ofta visar sig vara starkare än de vuxna.
Jag kommer aldrig sluta kämpa.
Det MÅSTE bli bra.
Och kärlek får man även om hela huset är tyst.
När man allra mest behöver det.
...och sedan fortsatte jag.
Tankarna följer med mig även i arbetet.
Så här ser köket ut ikv:
Kaklet ligger fortfarande i kartonger i vardagsrummet.
Fläkten kommer väl aldrig komma på plats.
I övrigt endast lister, täcksidor, småpyssel.
Nästan nästan där;)
