...så kom kylan

Jag hade glömt bort hur de där höga kullarna även har djupa hålor.

Man ser kullarna på långt håll. Skåne är platt.
Det finns inte många sådana platser.
Just denna är perfekt för pulkaåkning!
För att komma dit måste man parkera bilen vid en kyrka, pulsa över en åker
med förväntan i var steg, det är härligt!
Väl uppe kan man bara kasta sig ut, känna vinden fladdra i håret som alltid
måste flätas när jag skall ut i snön för att ej tova ihop sig totalt men där ändå
massa blöta slingor alltid letar sig ut.

Vi var ej ensamma.
Flera familjer hade letat sig dit, till de där perfekta höjderna.
Jag var nog före barnen tom när jag hoppade i en pulka och kastade mig iväg!
Jag kände kylan svepa mina kinder och i magen pirrade förtjusningen som om
jag vore lika liten som mina barn, det där vill jag aldrig växa ifrån!
...årets jungfrutur tog dock ett hastigt slut när pulkan for ner i en av groparna
som inte hade täckts helt ännu av snön och jag kastades ur.
Vips togs jag tillbaks till ännu ett barndomsminne när jag kände den kalla snön
innanför mina kläder smälta och svidande rinna ner på ryggen.

Men ack så underbart att snön är här!!

Vi hade en härlig helg trots att hjärtat sved.

Lördagen ägnades både åt innebandymatch, fika hos fina vänner, lussekattsbak

och på kvällen susade vi in mot Malmö och bäddade in oss i biosalongens varma,

popcornsdoftande mörker och flydde världen för en stund.

In i magin som finns när man som barn är mitt emellan liten och halvstor, när man

börjar inse det faktiska i världen och tappar sina drömmar.

De fem legenderna, där barnen lär sig hur viktigt det är att behålla det som de lärt

sig som små och ej växa upp för fort.

Drömmar blir sanna om du bara tror på dem.
Allt är möjligt, om du bara vill.

När vi gick ut från bion föll de första gnistrande snöflingorna från himlen.

Magin följde oss hem och när vi vaknade på söndagen var det ingen av oss som

kunde tro sina ögon, vilken lycka, vilka snömängder!!

Ja, vi tog till vara på den, man vet ju aldrig hur länge vintern stannar här i Skåne!

Flickan skyndade genom regnet under paraplyet hon lånat av sin mor, 

sen för att träffa honom hon aldrig mött.

Kinderna var rosiga av nervositet.

Hennes blå tygskor var blöta av regnet, det stänkte upp på hennes jeans 

och hennes blå kappa var prickig av de droppar som envist föll och gjorde 

världen grå.

Hon såg honom på långt håll, höjde en hand och vinkade lätt.

Han stod där lika blöt och prickig i sina blå tygskor, sina jeans och sin blå 

jacka och molnen skingrade sig och världen blev rosa.

Han var underbar.

Hon föll då, den kvällen. 

Djupare och djupare.

Sommaren var underbar.

de envisa fjärilarna som höll hennes mage i ett fast grepp och gjorde att hon 

log så fort hon tänkte på att han fanns i hennes värld blev bara fler och fler.

Inte minns hon att det regnat en enda dag den sommaren sedan den kvällen 

då de möttes i regnet.

Hon var lycklig.

Kanske lyckligast den kväll de vandrade genom staden mot havet,

tog en glass och såg paren dansa tango i solnedgången.

Eller den morgon hon vaknade med honom i ett annat land där det bara 

existerade de två och deras äventyr.

Kanske när hon satt med hans lilla dotter alldeles nära och läste saga och

tänkte på den gången dottern sa att hon älskade henne.

Eller när de for ner till havet med barnen och det fortfarande var varmt trots 

att det nästan blåste till storm och solen nästan gått ner.
När var tanke på honom gav henne ett stort leende och var gång han hörde
av sig bubblade det i henne av längtan.

Den sommaren.

Hon minns att det var en måndag allting ändrades.

När fjärilarna en efter en började lämna hennes mage då hans sätt förändrades.
Han försvann på en dag. Allting ändrades över en natt och blev till ett långt adjö.

Vad hade hänt den helgen?

Hade någon ersatt henne?

Hade något hänt?

Vad?

Hennes frågor fick aldrig några svar.

Drömmarna skingrades sakta, världen blev grå och plötsligt var det snö där 

hon stod och inget mer fanns.

Hon förstod inte.

Får aldrig veta.

Hon låste dörren och gick utan att veta varför.

Det blev kallt.

Tomt.

Saknar.