Det är den där drömmen man drömmer halvvaken, man vill vakna men kan
inte förmå sig.
Som att springa ett lopp och tro att runt nästa hörn börjar man närma sig,
men bara för att finna att målet är långt, långt ur sikte.
Vad finns annat än att fortsätta, fortsätta, inga alternativ existerar.
Att stå ensam i ett rum och slå huvudet mot en vägg utan att ngt sker.
Gång på gång.
Trött.
Maktlös.
Ensam.
Älskande.
En vecka återigen fylld med både äventyr och åtaganden.
Måsten varvat med nöjen då barnen varit på skidresor.
Den stora tunga tråkiga grejen med att köpa bil är nu avklarad.
Det svåra låg i att välja mellan Saab eller Volvo, hitta en bil som
skulle hålla, som jag kunde lita på och trivas i.
Och hem kom jag med denna söta sak:
Ännu en bock på listan är satt bredvid punkten "köpa kök".
Nytt underbart kök är beställt och jag bara längtar efter att få börja
skruva och fixa, det kommer bli så vansinnigt fint!!
Helgen blev aktiv.
Nöjen i mängder och en magisk kväll där det bubblades, dansades, skrattades
och allt var lite sådär extra fantastiskt.
Vilket såklart kändes i ryggen dagen efter då man ju inte är ung längre.
Men ack, vad är en bal på slottet;)
De saknade kom hem.
Oh vad jag älskar deras humor!;)
Och ikväll har jag gosat med ett litet underverk.
Pillat tåludd mellan de där allra minsta små tårna, klappat de lenaste
lockarna och mjukaste kinderna.
Han är alldeles alldeles underbar.
Välkommen till världen efterlängtade Julian!
När jag vaknade imorse var det till en sån där strålande dag då man visste
att solen skulle finnas som sällskap och göra dagen riktigt härlig.
Trots att ögonlocken var ovanligt tunga när jag kämpade och kämpade för
att få upp det byttes de strax ut mot de vanliga glada blå när jag kommit
upp och sett ut över min solbelysta trädgård.
Vår.
Mmmmm tänkte jag, jag skulle kunna skippa detta med vinter nu, trots att
den gett alldeles för lite snö och inte ett enda åk i pulkabacken.
Jag kan vänja mig vid detta.
En rask promenad på lunchen med 2 kollegor och ett leende över hela ansiktet av att
vara ute i det underbara vädret.
Glädjen över den kommande värmen varade ända tills för en liten stund
sedan då min far ringde och skrattande informerade mig om att ack nej,
inte är det vår inte, inatt kl 12 kommer det ny snö till er.
Jahopp, snabba äro livets vändningar och ofta, så ofta överraskar de.
För så är ju livet, sällan blir det som man tror och ofta är det så mkt
mer spännande än man kunde föreställa sig:)
Bara man inte lever i ngn box med för klara mål och drömmar och blir
allt för besviken när de ej infrias eller visa sig stämma, säg den dag
som blir som man tänkt sig.
Ofta dyker nya bekantskaper upp i mitt liv.
Tillfälliga eller för att stanna.
Det är underbart.
Dock har jag lagt mig till med en ovana, sådär sedan augusti-oktober
ngn gång har jag börjat fundera allt mer på hur andra ser mig.
Blivit lite avvaktande, tystare. Tar in intryck istället för att skapa.
Och de som känner mig vet att jag varken är tyst eller rädd för att säga
vad jag tycker och tänker.
...och det är ju det där första intrycket som gör det,
som är av så stor vikt.
Och där är jag plötsligt en tyst osäker person som varken gör eller
säger det jag tänker.
Udda.
Det måste jag sluta med, sån är jag ju inte.
Det är väldigt intressant hur andra ser på en.
Lugn är nog ett ord som många använder, trots att jag också kan vara
en lite lätt hispig fjolla. Men jo, lugn är jag.
Impulsiv är nog ett ord som jag själv skulle använda.
Glad. Det vill jag vara och är jag, tycker att det ej är lönt att lägga
energi på tråkigheter man ej kan styra över eller göra ngt åt när man
istället kan njuta av det som är härligt.
Lojal.
Lycklig.
Jag vet vem jag är och vad jag vill, vad jag tycker om och ogillar.
Om jag ser till de vänner jag har omkring mig så är de fantastiska.
Underbara, genomgoda, energivande och roliga.
De vet också vem de är och är bekväma med sina liv.
Och de där härliga typerna hade nog inte orkat umgås med mig om jag
varit för tråkig:)
Men det hade varit intressant att få veta HUR andra egentligen ser mig?
Snälla, berätta:)
Jag tror ju att jag måste hitta balansen i mig själv för att kunna hjälpa
den där store osäkre sonen jag har... Då måste ju jag vara trygg.
Den där nya underliga ovanan får mig att vackla lite i mig själv, den
måste ju genast arbetas bort, gillar den inte alls.
Jag vet ju vem jag är:)
Jag har landat i den jag är och är rätt nöjd.
Vet man om sina brister så kan man lösa dem.
Jag är ju en problemlösare, gillar ej för enkla saker.
Det tröttnar jag på.
Suck, det var kvällssvamlet... Sortering av allt för snurrande tankar
som jag vill få rätsida på.
Och den där våren lär väl dröja.
Inte för att jag ej är optimistisk men det vatten som var en sjö av
smältvatten i min trädgård och som jag och barnen skrattande hoppade
över förra veckan utan att lyckas särskilt väl, är nu en isgata.
Jaja, den kommer snart, det är jag säker på:)
Denna bild fick jag idag från storgull som befinner sig i ändå mer vinter:
Givetvis med sina snygga skidor med på bild;)
Huset är lite tyst utan dem.
När man kliver in genom dörren och endast möts av pip från den lilla vita, då saknas
de extra mycket.
Men jag trivs i stillheten också.
Dock önskar jag att jag iaf kunde få njuta lite av att kunna bre ut mig som jag vill i
sängen nu när det ej dundrar in fler där.
Men, vissa tycker annorlunda.
Varför utnyttja att det är gott om plats när man kan ligga på varandra? Kärlek.
Min favoritplats i mitt lilla hus är i min röda soffa framför kaminen.
Där står tiden stilla.
Jag fastnar ofta där i lugnet och värmen och det är så svårt att slita sig.
De där röda sammetsmöblerna var det vackraste jag visste när jag var liten.
Jag kunde gå och känna på dem, smeka min lilla hand över det lena tyget och
pilla på de virkade dukarna som prydde dess armstöd.
Då stod de hos min älskade lilla farmor.
Hon som är den godaste, som jag alltid tänker på med ett leende och beundrar
för att hon aldrig klagade, varken över smärtor eller orättvisor.
Hon var bara den där lilla lilla skrockande tanten som älskade oss.
Som vi älskade och saknar än idag.
Farfar och farmor
Nu står möblerna i mitt hem.
Hämtade från Småland till mitt Skåneland och vårdas som skatter.
Som om en del av min fina farmor alltid finns här.
Ger ro. Lugn. Glädje.
Fullmånen kom åter.
Den rubbar balansen och bjuder ofta på oväntade händelser, äventyr.
När min trädgård inte är mörk om nätterna utan lyses upp av dess vita ljus
kan jag ana mig till att något är på gång.
De rusande veckorna har sansat sig lite.
Jag har låst in mig i karantän och kommit ifatt.
Andats.
Sorterat och pysslat.
Fått ordning på mitt fina nya vardagsrum
Sanerat barnens rum och insett att sonen lever lite efter "den som spar han" har filosofin
Ätit semla till frukost bara för att jag kan och för att det är sanslöst gott
Hunnit med äventyr som sig bör.
En fantastisk afton!
Vi har äntligen fått snö!
Den kom med välbehövliga plusgrader då vi haft det ruskigt kallt inne och
barn och djur har fått värma sig framför kaminen.
Nu har vi dock fått den nya värmepumpen på plats och jag förundras var
morgon när jag går upp hur skönt det är att ej frysa och vilken lyx det är
att komma hem till ett uppvärmt hus:)
I mig bubblar oron.
Imorgon susar kottarna mot Björnrike med sin far.
Varningar angående både väglag och lavinfaror har utfärdats.
Jag är en hönsmamma och kommer så antagligen förbli.
Ouff.
Nu sitter jag vaken och väntar...
Pirrig till tusen.
Inte kan jag sova.
Världen kommer förändras snart, föralltid och jag längtar:)
