Idag möttes jag av en son som kastade sig ut från gården när han såg mig, ropade
mamma, innerligt glad att se mig.
Trots kompisarnas blickar kunde han inte låta bli att krama om mig lite lätt.
Han hade saknat mig.
Längtat efter mig, som jag efter honom.
En lugn och skön fredag har getts oss.
Mat, stillhet, skratt och en film.
Ihopkrupna alla 3 under samma filt nära, i mina händer hade en av var pojkes
numera ganska stora händer smugit sig in.
Min lilla son överöser mig med pussar titt som tätt.
Min stora son masserar mina fötter där den ena har krampat, det är för att jag
går i högklackat berättar han för mig.
När det smärtar till och han frågar om han ska massera dem säger jag nej, de
lär nog inte lukta hallon efter en dag i skor, han svarar bara asch och fortsätter
trycka dem tills det onda försvinner.
Min sköra pojke.
Min omtänksamme lille man.
Varför blir det så fel?
Varför kan det inte sluta?
Jag önskar så att han själv skulle se hur fantastisk han är.
Att orden jag säger till honom flera gånger per dag faktiskt är sanna.
Han är underbar, älskad och jag är så stolt över att få vara hans mamma.
Men i mitt hjärta finns en så stor sorg.
3 gånger bara denna månaden har föräldrar till andra barn ilsket talat om för mig
hur illa min son beter sig, hur taskig han har varit mot deras barn.
Hur dåligt sällskap han är.
Var ord de uttalar är som piskrapp på min såriga rygg.
Var tår min son fäller i timmar efter dessa utskällningar är som knivar i mitt hjärta.
Han vill inte att det ska vara så.
Han vill inte vara arg.
Han vill så gärna ha vänner.
Varför kan inte all hans kamp få märkas?
Varför kan inte han bara få vara ett barn som inte behöver bygga upp murar för
att inte såras när andra går på hnm för att de vet att han blir så arg?
Han vet inte hur han ska hantera sin ilska.
Han måste ha murarna för att inte själv gå under.
Ett barn ska inte behöva känna så...
Hans murar hänger på kroken i hallen tillsammans med jacka och skolväska.
Här hemma behöver han dem ej.
Här vet jag att han är den mest omtänksamma och underbara kille som finns.
Jag talar om det för hnm om och om igen.
När han går ut utanför min dörr kommer han ta på sig den tillsammans med skorna,
mur, cykelhjälm och mobilen i fickan, redo.
Det är inte hans fel.
Han vill inte vara och inte ha det så här.
Han har tagit efter ett sätt som han bemötts med.
Ideligen.
Då är det svårt att fast man inte vill, se att det är fel.
Se vad som är fel.
Inbankat i honom finns att det alltid är han som är skulden till allt.
Alltid är det han som gjort fel.
Jävulsungen som alltid är orsaken till allt även om han inte gjort ngt alls.
Bemött med ilska.
En djup ingrodd rädsla och osäkerhet.
Åh vad jag önskar att han kunde få fina vänner.
Att han kunde se hur man skulle bete sig.
Att man ej behöver vara kaxig, att man älskas när man älskar.
Att en god vän stöttar inte stjälper, förstår när man behöver förstås.
Inte stöter bort när man gör fel för att man redan är stämplad.
Mitt hjärta blöder.
I timtal kunde vi sitta och fika med vänner när han var liten,
han gjorde aldrig något, han var så snäll.
Han som hjälpte sin mamma.
Stolt fanns där för sin lillebror.
4 år var han när han lärde sig räkna och läsa, min hjälte.
Han som får mig att skratta så mycket.
Han kramar mig lugn när jag är arg på hans bror.
Han vet när kärlek mest behövs.
När var magsjuk trotsade han baciller och sin far för att få vara hos
mig och pyssla om mig så att jag inte var ensam.
Han är 11 år.
Den mest omtänksamme, kärleksfulle, humoristiska kille som finns.
Skolans odåga, den som alltid startar alla bråk, även de han som
uppstår när han är någon annan stans, det kunde ju lika gärna varit
han då också, han har ju varit med i så många.
Så lätt att reta upp.
Utan rätt redskap för att hantera sin ilska, gör som han blivit lärd.
Han är inte utan skuld, hans murar har varit uppe för länge för att
han ska veta hur han ska vara utan att vara tuff.
Men det är inte ett val han har gjort för egen hand.
Han går till slut till handgripligheter och det är aldrig aldrig ok.
Jag hade blivit arg jag med om någon gjort så mot mitt barn.
Som den gången när de andra killarna på skolan dunkade hans
huvud i isen gång på gång utan att någon annan reagerade.
Det är inte något han vill vara.
Han kämpar hårt för att försöka tvätta bort det där, kommer det
någonsin gå?
Är det för sent?
Vilken väg ska jag välja för att han ska få det bra?
Fortsätta den kamp så som jag gjort i många år?
Flytta?
Skall jag lyckas få honom att se vad jag ser?
Kan han älska sig själv när han blir nertryckt så mycket?
Se honom, det finns så mycket att tycka om!
Låt honom vara den fina kille han vill vara!
Försöker och kämpar för att vara!
Hjälp mig, snälla, han kan inte stanna innanför mina väggar,
under mina vingar för alltid.
Jag önskar jag önskar jag önskar att jag kunde ta din smärta älskling,
den är inte för ett barn att bära.
Och det är min dröm, att du fick vara ett barn, göra vad ett barn ska.
Leka med dina vänner, skratta, vara utan det där tunga på dina små axlar.
Om man hade vetat hur mkt smärta det kan medföra att älska så mycket,
då ska man vara tacksam, för utan kärlek har man inget.
Och är det något jag har och får mycket av så är det kärlek, gränslös,
så mycket mina fina barn ger mig.
.JPG)
