En dag gick luften ur mig.
Inte allt på en gång, utan sakta som en punktering och en dag var den slut.
Jag blev ingenting.
Utan behov, utan värde och mening.
Med sysslor som krävdes och förväntades att jag tog hand om.
Jag vaknar ibland och tänker att jag kommer klara det, kan vända det, för jag måste ju göra det själv.
Om jag kan ta mig tillbaka, göra saker som ger mig tillfredsställelse och lycka, börja träna.
Göra saker som gör mina barn glada och där de inte känner att jag bara bor på soffan så kan det gå.
Jag gör upp långa härliga listor, bockar tom av ett par saker.
Tänker att dagen ska bli bra. Men så faller jag så lätt, det krävs så lite.
Oftast är det han, mitt stora hjärta som sårar mig så att jag ej orkar mer.
Inte känner att något har någon mening, att jag inte har något värde.
Han är så stor, så stark.
Jag saknar helt styrka nu.
Orkar inget.
Vill inget.
Kan inte ta itu med något.
Det finns inget ljus nu.
Jag tar mig till jobb för där betyder jag något, där kämpar jag på och där funkar det.
Så snart arbetsdagen är över är jag värdelös.
Jag vill inte umgås med folk.
Jag är för trött.
Vill bara ligga här på min soffa och ta mig igenom serier och dagen och hoppas att jag en dag
vaknar upp och är mitt vanliga jag.
Jag är ensam.
Jag vill vara med någon, ha en familj.
Inte behöva kämpa med pengar jämt, kunna slappna av.
Ha ett fint hus och flera barn, en man som älskar mig så som mina vänner är älskade.
Men det är ej något som bara händer och det händer ej mig.
Jag måste vara en skam för mina barn.
Jag försöker när de har vänner här, men jag är ju inte som deras vänners föräldrar.
De med pengar, fina hem och en trygg familj.
Nej, det finns ingen glädje nu.
