Eufori

Natten var så varm, luften stod stilla.
Hela staden andades lycka.
Det var som att gå i en bubbla, inte en vindpust som förändrade något.
Äntligen var den här - sommaren.
Människorna gick skrattandes och njutandes på gatorna.
Själv gick jag sakta, utan brådska någonstans, leendes, lycklig.

Hemma i skogen mötte mig en halv måne.
Samma form som mitt hjärta.
Huset var stilla och tyst.
Kontraster.

Det som hela helgen fyllts med skratt, stök och människor.
Kalasande och härligheter.
Kakbak, Melodifestival och trädgårdspyssel.
Glada som bara den blev gullen för alla fina presenter och för tårtan som de själva tryckt
ut alla bokstäver och blommor till.

Tänk, mina älsklingar har hunnit fylla 11 och 9 år.
Det händer så mycket.
Här finns ingen skugga, bara vita härliga moln på en blå himmel, en viss gnagande skuld över
tiden som ej finns dock men snart kanske lugnet har lagt sig och även den känslan har flytt?
Man kan alltid hoppas:)
Och tills dess göra det bästa av det.
Lovorden från skolan är många.
Allt går så bra nu.
Han valde själv att vända det jobbiga och arbeta med sina svårigheter.
Min lilla starka stora kille.
Jag är så stolt över honom!

9 och 11 år... Makalöst.
Lillgulls födelsedag firades med soldyrkan.
Storgulls som var hans bästa födelsedag någonsin, med allt han önskade, firades i
lugnet här hemma.
Jag har fått vara mamma i 11 år, lycka!!
En kärlek som bara växer och växer i takt med att gullen blir äldre.

Några som också växer är de där små kycklingarna.
Alldeles nyss fick jag sällskap upp i soffan av Henrik som klättrat upp och överraskade mig.
Slut på lugnet. Men ack så söta;)

...och det där köket...
Det som blev bättre än jag någonsin kunnat drömma om!
Det som saknar lister, har ett hål i taket där den gamla fläkten suttit och saknar inredning
kring kyl och frys men som i övrigt gör mig lycklig var gång jag går in där:

Lakanen och örngotten som farmor knypplat och broderat blev gardiner.

Ja, tiden går så snabbt.

Min förstfödda, han som är så försiktig har åter igen påminnt mig om att livet inte varar för evigt.
Att se sitt barn så plågat smärtar så djupt i en själv.
En parkour olycka hos hans far, ambulansfärd, sydd, gipsad och omplåstrad och en vaknatt där
jag satt och såg på hnm som när han var liten, för att se om han andades.
Gör inte så mer...

Inte lika skrämmande som olyckan för ett halvår sedan, då var jag så rädd så rädd,
usch så hemskt det var för hnm!

Lillgull bjuder mest på skratt.
Inte kan jag varken bli arg eller gråta för att han tagit saken och saxen i egna händer och
piffat till sin långa lugg lite.
Initiativrik.
Och ruskigt nöjd själv;)

Eller när vi sitter i bilen och väntar och väntar på hans storebror och det bästa han kan roa sig
med är att stretcha...
Att inte jag kom på det först, solklart.

Jag har ett så rikt liv!
Så mycket lycka.
Det enda jag saknar är tid.
Jag får stanna klockan lite.
Försöka njuta mer, bara ta det lugnt.
Men det är ju inte riktigt min grej:)
Och det är ju alla äventyr, alla vänner jag träffar, allt underbart i mitt liv som gör det så
fantastiskt, som ger mig energi och det där stora leendet som vägrar försvinna från mitt ansikte:)

Nu ska jag försöka få kycklingarna att gå och lägga sig.
Jag tänker iaf göra det.
Timmen är sen och imorgon väntar en ny härlig dag:)

Och framför oss väntar även sommaren som vi hunnit få en försmak av,
den som är lite extra underbar här i Skåne:)

Vardag?

Dagarna passerar så snabbt.
Susar förbi.
Vi har hunnit med en hel del, mycket glädje, sorg och saknad, slitsamma dagar och
de dagar då vi enbart har njutit.
Precis sådär som livet brukar vara.
Vi hjälps åt här hemma med köksprojektet.
Det växer fram och blir så fint, det är riktigt riktigt härligt att se att det uppfyller mina drömmar
och mer därtill.
Detaljerna jag kommer på under arbetets gång, jag trodde ej jag skulle kunna bli så här nöjd:)
Och nej, jag är inte helt ensam om det:)
Min organisatör som plockar in allt:

Han som överraskar med att kunna så många logiska byggdetaljer som knappt jag kan:

Hon den översociala som håller mig sällskap nätterna igenom, aldrig långt borta:

Och mina andra änglar som dimper in här då och då när jag ej klarar ngt själv, TACK!!:)


Vi bygger inte bara.
Vi fångar våren också.
Inte så mycket som vi brukar göra, då när vi verkligen ser den dag för dag komma närmare
och tar till vara på allt den har av härlighet.

Och med våren kommer även mina älskade stockrosor!

...jag är dock troligtvis den enda i området som ej klippt gräset än:(
Jag har ju inte hunnit...

Jag får vakna tillsammans i en hög tillsammans med mina kärlekar.
Stel som få och knappast utvilad men med ett leende dock.

Jag behöver inte ens använda snoozeknappen för så fort klockan ringer kommer ngn och kastar sig upp i sängen och tokkelar lyckligt. Äntligen morgon!

Jag får med tungt bultande hjärta se tonåren komma närmare och närmare.

Jag får vara med och heja fram min älskling i simtävlingen bästa 4:an, en 5:e plats av totalt 32 lag, helt fantastiskt!!

Jag får se liv komma och gå...
Den där mörka höstkvällen för nästan 19 år sedan då jag och min sambo satt i bilen på väg till djurens vänner för att ta steget och utöka vår familj med en liten katt.
Minnet av första gången jag träffade henne, min Doris.
När vi skulle ha en liten hankatt och kom hem med 2, det vore ju så synd om han var ensam
hela dagarna.
Den ena social och pratsam, det var min Astor och den andra som var så rädd och fick dras fram,
min Doris, eller Douglas som hon hette från början då vi ju har kontrakt på att hon också faktiskt
var en hane...
Så många minnen.
Så länge hon har funnits med, tröstat mig, lugnat mig, gjort mig trygg.
Pratat med mig och sovit på min arm var natt.
Tills barnen kom och hon fick mindre och mindre plats och då jag insåg efter lillgulls födelse att vi endast umgicks de timmar jag var vaken på kväll och natt...
Då fick hon flytta till min far och hans fru, få räkor var morgon och bli ompysslad som hon var värd. Jag saknar dig mitt hjärta.

Och samma dag som Doris tog sitt sista andetag så födde Sickans syster Pipin sina ungar.
Liv kommer och går.

Och dagen efter, på självaste Valborg satt jag själv vakandes.
Vi födde barn Sickan och jag!!
Vilket äventyr!:)
Ester kom först, som en liten blöt kyckling.
Vit som snö förutom en fläck på hjässan som sin mor, dock med den röda färgen efter sin morfar. Henrik kom därefter, röd med vit teckning kring ögonen.
Och sist kom lilla kolsvarta Sixten, så underbara alla 3!:)

Vi har varit med om bra dagar, riktigt bra dagar och så denna.
Den där gårdagens huvudvärk fortfarande hängde i och gjorde att jag blev sen till jobb.
Där lillgull meddelade mig redan vid 14 att han var hemma nu och undrade vart jag var, han längtade visst så efter mig:)
Han meddelade att han klarade sig själv tills jag kom hem, han skulle bara studsa studsmatta
och äta riskakor.
Nehej sa jag och hörde varningsklockorna plinga hårt och förmanade och när jag ringt 7ggr därefter utan att få svar hunnit bli lite lätt hysterisk då lillgull hunnit med att åka ambulans ett par ggr redan. När jag susade hemåt gjorde jag det inte direkt i sen slögående filen utan stressade på som vanligt och samtidigt försökte jag knappa fram lillgulls nr för att få fatt i hnm, med ett halvt öga på mobilen, ett halvt på vägen och inser när jag kikar runt alla bilars bromsljus omkring lyser skarpt röda...

Hinner tänka att behöver jag bromsa hårt eller räcker det med lite innan jag inser att om jag inte trampas så hårt jag bara kan här kommer jag inte överleva i denna hastigheten.
Får bilen stilla, obekvämt nära bilen framför men chockerande nog kommer inte den där smällen jag väntat mig och under dessa bråkdels sekunder hunnt höra ljudet av flera ggr i mitt huvud redan.
Inte förrens bilen bakom kör in i min med en smäll.
Alla bilar står som plockepinn omkring oss.

Skakande försöker jag korsa filerna och ta mig ut till väggrenen.
Skakande sitter jag där en stund innan jag törs gå ut och prata med den andre föraren som
parkerat sin bil bakom min.
Inte en skråma på min bil.
Den andre föraren i den nya snygga volvon som endast gått 35 mil beklagar och vi byter både
telenr och regnr.
Chockad vill jag inte köra en meter till men vill ju hem till mina barn.

Väl hemma möts jag av mitt lilla duktiga hjärta, av pussar och kramar i mängder och jag låtsas som ingenting, det hade skrämt dem för mkt om jag berättat vad som skett.
Gör allt som vanligt, dock med det innre i kaos.
Mat?
Vi grillar, kopplar in eldgaffeln och försöker förbereda lite.
Går in i huset och inser att det är tyst.
Alldeles tyst...
Strömmen har gått!
Kollar om ngn propp har gått, alla är hela.
Ringer far min lite hysteriskt för andra gången på 30 min och berättar om nästa eskapad.
VAD gör jag?!
Proppskåpet ute ser fint ut.
Grannarna har ström.
Vad sker?
Vad händer?!
Felsöker med min trygga lugna elektrikerpappa i luren som luskar ut att det måste vara fel på eldgaffeln och att den slår ut allt och berättar hur jag efter att ha dragit ut den skall göra i proppskåpet.
Och vips varde det ström!!:)

Andas ut och sätter mig på altanen och försöker varva ner lite.
Inväntar världens bäste granne som skall hjälpa mig få upp fläkten som är det enda kvarvarande svåra projektet och som jag inte klarar på egen hand.
Efter många svordomar inser vi att nej, ngn ny fläkt fick vi ej upp idag heller, men däremot måste
jag numera handla en ny spis....

Vissa dagar vill man inte vakna, det borde stå på alarmet när man vaknar att stanna för guds
skull kvar i säng!!

Man kan se det som världens otursdag.
Eller så kan man se det som att inget allvarligt faktiskt hände!
Jag fick inte en skråma, inte bilen heller.
Vad var oddsen för det?!
Änglavakt.
Spisen var ej nyköpt och ingen blev skadad där heller.

Och mitt kök börjar faktiskt bli fantastiskt....:)