Mitt hjärtas ljus och glädje

Jag är glad över att i många år, inte alltid, haft förmågan att stanna upp och vara
så genuint lycklig över vad jag har.
Känt mig rik.
Många minnen har samlats här. Främst då barnen var mindre då det märkligt nog
fanns mer tid då, den känns som att den försvunnit nästan helt de senaste åren.

Då kämpade man på med de små bekymren, nu med större.
Sedvanligt.

Att bläddra bland dessa minnen som finns dokumenterade här sedan barnen var
små är för mig fantastiskt. Att ha en lättåtkomlig dagbok över många av de stunder
man annars inte hade kunnat minnas.

Nu finns inte tiden riktigt till.
Dagarna fylls av läxor, diskussioner, försök att lugna, stilla, bearbeta.
Dygnet runt. Ständigt.
Lillgull fick sin diagnos autism (asperger) för snart 1,5 år sedan.
Inte så överraskande och heller inte omvälvande. Vi har alltid vetat.
Alltid vetat att han lever i en annan värld, en rosa och jag är så tacksam för att
få dela hans bild av världen. Höra hans tankar. Få se allt genom hans ögon.
Han är fantastisk, har alltid varit.
Min glädje.
Han som alltid skrattar, vänder på orden och alltid måste pussas och kramas.
Fortfarande.

Storgull är min hjärtesorg.
Han som alltid burit världen på sina axlar och haft den emot sig.
Inget går riktigt hans väg.
Han som talade tydligt vid 1,5 års ålder, alltid var den snällaste, lärde sig läsa
och räkna när han var 3,5år.
Det vände.
Det hände tråkiga saker och det har liksom fortsatt på den vägen.
Han som är så mån om mig och alla andra, som skickar mig hjärtan i alla sina
sms som jag så ofta får, som berättar om sina känslor och vad som händer och
inte förstår varför världen skall hata just honom så mkt.
Han visar det i ilska. Förlåter sällan.
De murar han byggde upp omkring sig som liten finns kvar, nu är han tonåring.
En tonåring som nyligen fått diagnosen adhd, ångest, tics och en z diagnos pga
hur han blev behandlad som liten.

Hade jag kunnat se det tidigare... Hade han kunnat få bättre hjälp då?
Hade mindre tråkiga saker skett i hans värld?
Han sa det själv, mamma jag har adhd.
Jag sa nej.
Vad var oddsen för att man skulle ha två barn med olika diagnoser?
Det är ju diagnoser till höger och vänster...
På Lysmasken där vi gått i alla år sa de också nej, det beror på vad han har
varit med om, han gör mot andra såsom han själv blivit behandlad och smart
är han ju.
Ärftligt visade det sig.
Det visade sig också att han hade rätt.

Han har inget hyperaktivt i sig. Men han kan inte koncentrera sig, han klarar inte
skolan. Han som enligt hans psykolog tom är smartare än henne i mycket får
inte ut det där i den miljö som skall vara för alla barn.
Den miljö där alla skall följa en mall och vara lika.
Han klarar det inte.
Han kommer inte ens få betyg. Kommer han få en framtid?
Om jag fortsätter stånga mitt huvud blodigt. Kommer jag fortsätta?
Ja alltid, han är den mest underbara kille som finns, omtänksam, rolig, smart, snäll.

Adhd betyder att förutom att han inte kan koncentrera sig på lektionerna som de
andra barnen, inte förstår konsekvenstänkande, men han är för den skull inte något
dumt eller elakt barn, han handlar bara utan att tänka när det gäller.
Det gör också att han i vissa situationer är 30% yngre än sina jämnåriga.
Det gör att han inte sover om nätterna och kan vara buttrare än andra för att han
ej fått ro.

Han känner sig missförstådd, ledsen och misslyckad.
Vem hade inte varit det om man behövde ta sådana fajter var eviga dag.
Var dag veta att man skulle misslyckas.

Tonåren gör inte saken lättare.
Vilken missförstådd tonåring gör inte uppror.
Punkare, gothare, skinheads. De som slås ner hårdast dras oftast till de som
också vill trycka ner andra för att iaf på ngt sätt få känna sig bättre.
Min son har fått fel syn på andra, smått rasistisk.
För att jag lärt honom det? Inte, så mkt tvärtom det bara går.
Men för att andra förebilder saknar kunskap, för att han inte klarar av orättvisa
och just rasistiska inlägg oftast propageras som just detta.
De är ofta så dumma så bara de med okunskap går på det.
Men hans tankar börjar lyckligtvis vända. In med kunskap och fakta.
Min son är yngre i mycket.
Han kommer göra fler fel än andra.
Han har en längre och svårare väg att gå.

Men hur ska jag kunna lära honom att ej döma andra utan fakta när han själv
blir dömd på samma grunder?
När vuxna människor snackar skit om min son och sprider ut lögner att han skulle
ha tänt eld på en paintballbana?
HUR ska då han kunna möta detta och själv förstå att man ej beter sig så illa, att
man sätter sig över sånt och tar reda på fakta innan man förstör för andra.

Ja min son kommer hamna i fler galna situationer än andra.
Hans klasskamrat betedde sig illa och bråkade med en kille, provocerade och blev
själv omkullputtad.
Storgull blev då rädd och ville försvara sin vän och sig själv och tog upp en metallbit
från marken för att försöka skydda sig.
Det andra barnet slog då till mot storgull och fick en rispa på armen.
Ett "vanligt" barn hade förstått att man ej tar upp en metallbit.
Min son blev istället polisanmäld.
Föräldrarna till barnet han försvarade tackar honom med att vara några av de som
smutskastar min son och säger att han är pyroman.
Min son blev rädd. Men nej, HAN är inte dum.
Han är heller ej elak och skulle aldrig planera att gå och göra ngt dumt.
Hur ska jag kunna få min son att tänka rätt i en värld som denna?!
När de som är vuxna ej gör rätt.

Vi lever i vår lilla bubbla. Ganska trötta på världen utanför.
Vi har ej heller tid med den. All tid går ju till läxor. Att iaf försöka få betyg.
Det är som i all vård, du måste själv ha alla medel och lösningar och presentera
dessa färdigpaketerade för att komma någonstans, så även i skolan.
Min son kommer inte ens få betyg i vissa ämnen.
Skolan misslyckas.
Vi repeterar vissa böcker från åk6 hemma, nu går han i åk8.
Tid för socialisering? Ork. Knappast.
All energi går ju åt att försöka på alla sätt att ge barnet hopp om ett liv.
Alla dessa kamper som min 14 åring måste ta var dag hade knappast många vuxna klarat.

Vi kämpar på.
Mitt sorgebarn.
Min stolthet och min bästa vän.
Han som alltid stått mitt hjärta närmast.
Som jag är så stolt över att mot många andra tonårsföräldrar, får ha så fin kontakt med.
Alltid, var sekund så högt älskad.

Imorgon kommer han hem, bara han.
Lillgull får egentid med sin far och jag med stora hjärtat.
Då är det bara vi. Favoritmat, samtal, stillhet.
Inga läxor, bara starta veckan med att ladda batterierna tillsammans.
Som jag längtar efter honom!
Mitt hjärtas ljus och glädje.

Vi har fått tillökning i familjen under det gångna året. Både med en kärlek...

Och en Charlie.