Härligt folk, god mat och omtänksamma värdar som trots att vi var väldigt många
gäster får en att trivas så bra.
De flesta ansikten var nya.
Det är alltid lika spännande att få lära känna nya människor, har de vänner man
tycker om just dessa som vänner så bör de ju vara små skatter.
En av kvinnorna jag träffat tidigare vid ett speciellt tillfälle då jag åt min allra första
surströmming sa, dig har jag träffat förr! Det var du som hade de där 2 fina killarna
med dig, så härliga de var!
Hon mindes mig för mina fantastiska barn.
Jag älskar henne!
För jag vet ju det, att de är de mest fantastiska killar som finns.
Var vecka väntar jag på att tiden ska börja snurra saktare, att det skall bli lite
lugnare och att bitarna skall falla på plats.
Men de gör inte det.
Kaoset här hemma har iaf packats ner i lådor och ut i förrådet.
Inne i vårt lilla röda hus råder åter stillhet, renoveringsdammet har lagt sig och vi
har tid att njuta och gör det.
Ibland.
När inte träningar, möten, grubblerier eller ngt trevligt äter upp våra dagar.
Jag hinner inte med.
Orkar inte. Men även där räddas jag av envisheten:)
Och av just kommentarer som ovan, "det var ju du som hade de där fina killarna".
Jag hoppas att just den kvinnan får vara med om ngt riktigt underbart imorgon!
Att ngt hon behöver och drömmer om slår in!
Det önskar jag henne.
Det kämpas mkt på alla sätt här för att få saker och ting på plats.
För att det som är bra ska få vara det, synas.
För att mina barn ska få vara lyckliga små barn.
Intensivt. Hårt.
Att det där ska vända. Någon gång måste det göra det faktiskt.
Än så länge går det inte riktigt åt rätt håll. Det har blivit annorlunda, hopp och
medvetenhet har väckts men vägen är fortfarande inte rak utan svänger för mkt
och går ofta åt fel håll, med hjälp från dem som inte vill inse vad som måste göras.
Detta är en så vanlig syn här hemma.
Så HÄR är det hos oss.
Storgull hjälper lillgull med läxan, nyduschad efter sin träning medans jag lagar
maten och därefter kan överta läxeriet.
Det där hörnet jag byggde i köket fyller sin funktion.
Och om man inte kan få hjälp med läxan och ska hinna två saker samtidigt, kan
man iaf få hjälp med maten av lillkusinen.
För det är ju så viktigt, att hjälpa dem man älskar och bryr sig om när de behöver.
Hos oss är det sport 4-5 dgr i veckan som gäller.
Spännande matcher, pyssel och fix.
Storgull kämpar på medans lillhjärtat och jag sitter på läktaren och hejar på och
äter chokladbollar och dricker kaffe.
Storgulls rum blev klart till slut.
Med hjälp från våra kära, vad vore man utan dem?
Det får dock dröja innan renoveringen av lillgulls rum startar.
Det behövs lite lugn och ro, komma ifatt.
Hinna andas ngt.
Få rätt på alla sjukdomar som avlöser varandra innan vi hinner bli friska från den första.
Envisa höst, låt det bli vinter, låt bacillerna gräva ner sig under ett tjockt lager snö
och döden dö.
Vi måste ju orka.
Jag har aldrig varit så här trött i hela mitt liv.
Lillgulls rör fick tyvärr plockas ut. Bittert.
Alla är inte helt missnöjda med att jag varit sjuk så mkt i höst.
Och de behöver ju också få sina doser med kärlek och närhet som alla andra.
Och ja, kycklingarna har det bra.
De adopterades av en ny kärleksfull mamma som älskar dem som sina egna.
Livet vore så mkt enklare om det var lite rakare.
Om folk kunde vara lite tydligare, säga vad de tycker tänker.
Inte undanhålla och ludda in.
Vad jag skulle uppskatta det.
Slippa fundera, lägga energi på att undra.
Energi som jag väl behöver till annat.
Vad är det som är så svårt med att vara uppriktig?
Det hade ju blivit så mkt enklare på alla plan.
Oavsett.
Det är ruskigt svårt att läsa tankar och inget blir bättre av att tro att andra kan
just det, veta vad du vill och förstår om du ej säger ngt.
Hur skall man kunna veta och förstå om man ej får veta?
Funkar inte.
Tycker du ngt, säg det. Visa det.
Tills allt blir lite klarare, tydligare, enklare får vi bara kämpa på.
Man kan inte välja att skaffa barn utan att ta ansvaret som medföljer.
Det är värt det.
Alltid.
Imorgon kommer de hem, de som får mitt hjärta att göra volter.
De där fina, de som är så härliga så folk minns mig:)
Min glädje och stolthet.
Älskade älskade.
Går jag och lägger mig nu är de snart här:)
