större del än den där yttepyttiga lilla delen som är ett ägg?
Det måste vara så.
Hur skulle det annars kunna vara så att man känner sig halv och saknar dem så
mycket nu när de är borta i 2 veckor?
Man skulle kunna tro att de tagit med sig både mina ben och ena armen, så
stor del av mig känns som om den fattas...
Eller, de kanske bara tog mitt hjärta. Redan för 11 år sedan...
Älskade älskade!
Jag fyller dagarna, ägnar tid åt sådant jag vill få undan så jag kan ägna min tid
åt er när ni äntligen kommer hem.
För visst är det så att jag inte hinner ge er så mycket tid och äventyr som jag skulle
önska, det är ju så mkt annat jag måste göra också.
Det är det som är fördelen med att ni är borta ett tag, förutom att ni har fantastiskt
roligt med er pappa så får jag undan de stora måsten och skapar mer tid åt er.
Jag bubblar av längtan efter att få hitta på en hel massa saker med er!
Snart, snart är ni hemma igen!
Snart, snart har vi semester tillsammans och kan bestiga berg, resa till månen,
ALLT vi drömt om!
Kramas.
Spela spel.
Skratta och bara slöa tillsammans.
Så därför fixar jag och trixar lite nu.
Inte bara för att få tiden att gå så att ni fortare kommer hem igen.
Helgen blev annorlunda.
Fredagen med kära vänner.
Lördagen som jag i min envishet ensam tog bil och släp och susade till Malmö för
att kika på ett skåp jag sett på annons.
Inte uppfyllde det mina krav.
Sedan fastnade jag ju på en vändplan med släpet, det är ju inte alltid skicklighet
som driver mig framåt utan oftast mest just den där envisheten...
Mitt i mitt backande kommer dottern i familjen ut och erbjuder mig att kika på
ett annat skåp som de egentligen ej tänkt sälja men då mamman i huset tyckt synd
om mig som rest förgäves, ändå kunde låta mig titta på.
Inte passade det heller.
Det jag önskade skulle vara stort, rymma alla farmors broderade lakan, handdukar,
dukar och vara ett rejält och vackert linneskåp.
Inte riktigt lika stort som ert skåp som står i vardagsrummet och rymmer alla
era många spel, tyger, pärlplattor, målafärger och pyssel men nästan.
Det var ej detta.
Ack.
Men vad gör väl det.
De rara människorna erbjöd mig istället kaffe, tjockt starkt Albanskt kaffe drack
jag som första dryck den dagen kl 11 i en vilt främmande människas kök.
Men de är ju just de där oväntade mötena, att få ta del av en människas liv om så
bara för en stund och få erfarenheter och berättelser så olik sina egna som är som
pärlor, gåvor.
Sedan en snabbis på sjukhuset för att röntga min bråkiga höft.
Ja, en snabbis 8 min från dörr till dörr, Landskrona Lasarett är en upplevelse.
Väl hemma igen kom min kära moster och morbror och hur lycklig blev jag inte
när de kom med 2 röda vinbärsbuskar!!
Underbart!:)
Mitt hem och min trädgård är mitt kungarike, min drömvärld och jag älskar att
pyssla både ute och inne.
Jag lurade ut dem på äventyr också!
Jag hade letat upp ett nytt skåp som passade och packade in dem i min bil och
begav oss ut på den Skånska vackra landsbygden.
I ett stort hus fann vi en ensam gammal kvinna vars man hade gått bort.
En morgon vaknade han inte bredvid henne och nu skulle hon flytta till lägenhet
och behövde göra sig av med väldigt mycket.
Det stora skåpet följde med oss, likaså 3 vackra hemvävda trasmattor.
På kvällen for jag på galej:)
Trött som få var jag när klockan ringde vid 7 imorse.
Dags att lämna er mormors sköna soffa och åka hem och utfodra kycklingarna
innan det var dags att jobba.
Men vad gör väl det.
Dagen gick och när jag väl kom hem kunde jag ju inte låta bli...
De där buskarna kan ju inte stå hur länge som helst utan att planteras.
Och man vet ju aldrig vad som händer, när jag har en ny lucka.
Är det ngt jag har lärt mig så är det iaf att ta vara på tiden... Man vet ju
aldrig vad dagarna fylls med.
9 fulla skottkärror med sand kördes bort och krattades ut på gräsmattan som
nu mera ser ut som ett månlandskap.
Jag skulle kanske ha klippt gräset först för mitt emellan de stora fula kala
fläckarna blommar klövern.
Men asch, vad gör väl det.
Sommaren kanske håller i sig och fortsätter med sitt eviga regnande och då
är ju gräset snart uppe där igen.
Lycklig, nöjd och smutsig som få satt jag en stund och beundrade mitt
söndagskvällsnöje.
Så mycket glädje mitt lilla paradis på jorden ger mig!
Sånt lugn.
Jag tog en lång varm dusch.
Sedan kom jag på att jag glömt så gräs ovanpå.
Och vet du vad lillgull, jag orkade ju inte klä på mig utan gick ut i min
stora röda morgonrock och sådde, då kom en klasskamrat till dig ut och
hälsade glatt på mig.
Jag tror både grannar och vänner för länge sedan slutat förundras över
mina konstigheter.
Och vad gör väl det:)
Nu skall jag ta mig lite kex och ost med lite körsbärsmarmelad på som
jag kokade innan jag gick ut i trädgården.
Eran mamma har det bra, riktigt bra:)
Kom snart hem bara så jag blir hel igen!:)
