i ett rum, skrika det högsta man kan, kasta saker omkring sig och bara
uppgivet ge uttryck åt den maktlöshet som överväldigar.
Inte bättre än ett litet barn.
Men man hejdar sig lite.
Kanske öser ur sig gallan hos en vän tills det känns bättre igen och mer
åt det pinsamma hållet för att man beklagat sig, alla har ju sitt.
Idag fick min egen älskade pappa ta mina tårar i bilen på väg hem från jobb.
Han som alltid finns där, mer än någonsin och som jag alltid tillsammans med min mor kommer behöva.
Älskar som de är och för vad de är, precis som de gör med mig.
Konflikthantering.
Den dag man väljer att bli förälder så gör man det för resten av sitt liv.
Man väljer att alltid finnas där.
Alltid älska oavsett fel och brister.
Stötta.
Uppmuntra.
Intressera och engagera sig.
Visa vad som är rätt och fel för det är inget som ett barn föds med utan
som den tar efter sina föräldrar och sin omgivning.
Lösa de problem som uppstår och inte bara vänta på att de ordnar sig själv,
de är ditt ansvar.
Det är ett jobb du aldrig lämnar.
Aldrig ger upp.
Som tar ditt hjärta och ditt sinnes alla timmar, du är förälder.
Av vikt är att man tar sig tid att också enbart vara människa, att ladda
batterierna och rensa huvudet för att uppskatta den vardag som ofta är
en kamp men också värd var sekund av den.
Men även de handlingar och beslut du tar för egen del ger konsekvenser
som kan påverka de där små du har ansvar för.
Små beslut kan ge stora förändringar.
Den där dagen min stora son lades på mitt bröst för första gången
stannade världen.
Jag förstod inte hur något utanför det lilla rummet där vi befann oss
kunde fortsätta i sin vanliga takt, världen hade för evigt förändrats.
Jag hade förändrats.
Jag var mamma.
Åt världens underbaraste lilla varelse som behövde mig och som alltid
skulle fortsätta göra det.
Jag kunde se på honom i timmar.
Oförstående över att det där lilla miraklet var min son.
Han som var det vackraste jag någonsin sett.
Och precis lika underbar är han idag.
När han slutat skolan för dagen ringer jag ofta bara för att höra hans
röst, höra så allt är ok.
Med fjärilar i magen längtar jag hem till dem varje dag.
De där två ÄR världens underbaraste.
Oavsett.
Dock är inte alltid deras handlingar det.
Men som för alla har de en bakgrund och anledning.
Precis som för vuxna är det vad de gör som kan vara dumt, inte det de är.
Jag klubbades vid fotknölarna i förmiddags.
Besked om att storgull fortsätter bete sig illa.
Han kamp, hans ilska.
Hans försök att bli förstådd och att lära sig reglerna.
Han har inte svaret i en medfödd handbok, vi måste lära dem.
Han kan inte veta om vi inte visar.
Han har kämpat så länge.
Hans murar är så höga, långt högre än de borde än på många många år.
Ett barnasinne skall vara öppet, oförstört.
Hans stängdes delvis lite för tidigt.
Det knäcker mig.
Men man ger alrig aldrig aldrig upp.
När jag låg bredvid hnm i hans säng ikväll vid sovdags så talade jag om
för honom som så många ggr för att jag ALLTID kommer älska hnm.
Vad som än händer, vad han än gör så finns jag alltid här med gränslös kärlek.
Men jag räcker inte till.
Det är för mycket nu.
Skolan kan inte ge all den hjälp han behöver heller.
Jag har vänt mig utåt för hjälp.
Jag hoppas de kan nå hnm.
Låt dem hjälpa mitt stackars lilla arga hjärtegull.
Låt dem förstå att han duger och är fantastisk som han är.
Låt dem hjälpa mig att stärka hans självkänsla, att skaka av sig
bekymmer och inte alltid stoppa allt i sin egen ryggsäck.
Nu skall jag sova på saken.
Imorgon kommer vara en bättre dag.
Efter att jag har sorterat mina tankar och fått hopp kommer jag att
ha mer ork att finnas där.
Tålamod.
Kärlek.
Envishet.
Kärlek.
Styrka.
Kärlek.
Hoppfull.
Kanske ett steg mot en lösning och hjälp för mitt stora hjärta.
...ännu en punkt som bockades av på den tunga listan idag var att jag
köpte en värmepump!
Vuxenpoäng på det;)
Som lagen är så skall ju alltid de jobbiga sakerna komma i flock.
Nu är iaf denna avklarad.
