Nedräkning och nedpackningen har börjat.
2 dagar kvar.
Som jag längtar:)
Hela min lilla stuga är upp och nervänd.
Från min fristad här i soffan har jag utsikt över tvn... och kyl/frysen.
Javisst!
Hur smidigt som helst om man skulle bli sugen på ett glas mjölk när man
ser på film ex.
Fast, då måste man ju gå till storgulls rum för att hämta glasen, för
de bor numera i hans rum...
18 dagar, plus lite packdagar, av kaos.
För extra pepp har jag även blivit bygglare!
http://www.byggla.se/
Där hittar ni mitt lilla projekt under benämningen:
"Köket i lilla röda huset".
Såklart.
Nu är det så nära att bli verklighet.
Något jag trodde bara skulle vara en dröm kan snart bli sann.
Många nätter när jag legat vaken och funderat, längtat.
Många dagar när jag seglat iväg i tankar...
Inte vågat tro, trott att det varit för stort.
Nu är det dagar, inte ens veckor.
Om 7 dagar.
Den 23/3 slås släggan i mitt gamla kök.
Allt ska ut.
Allt skall bytas.
Från golv till tak.
Brädgolv skall läggas, målas.
Väggar ska målas.
Kök ska monteras upp.
Och det kommer bli så sanlöst fint!:)
Förhoppningsvis.
På 18dgr skall detta ske, wish me luck.
Då skall allt utom kakel vara på plats, det måste väljas när
jag sett hur resten ser ut och är ingen brådska.
En baggis i det hela:)
18dgr utan kök, utan möjlighet att laga mat, i kaos.
Jag längtar efter att riva ut, lägga nytt, måla mitt golv.
Ack så spännande, slitsamt och härligt det kommer bli!
Nu ligger det bara här och väntar.
Men sällan kommer det grus i planerna...
Innan den 23/3 skulle jag ha skruvat ihop stommarna.
Till det hade jag 14 dgr.
7 av dem har jag nu varit sjuk.
Ynkligt, totalt utslagen.
Influensa. Förkyld, febrig, ont ont i kroppen och så
väck så jag bara har sovit.
Detta kulminerade på måndagen, då fattade jag inte hur
jag någonsin skulle komma upp ur sängen, hur jag skulle
kunna bli frisk från detta, orkade ju ej vara vaken och äta ens.
Vissa var nöjda över att dela sjukstuga.
Då kom mitt stora hjärta hem.
Med maginfluensa.
Älskade stackars gull.
Vi låg här som spagetti i varsinn ände av soffan tills
jag frågade hnm om vi skulle gå och sova.
Mysigt sa han bara och stapplade in.
Vi sov och sov, lillebror var omhändertagen.
När han vaknade mådde han bättre och var hungrig, bäst
att passa på så mamman hasade sig upp och svängde ihop ngt
ätbart, ställde det på bordet hos hnm och kastade sig sedan
på knä framför toaletten för att där stanna i 2dgr.
Det kunde bli värre.
Men det har sina fördelar att vara envisare än synden.
Och nackdelar...
Men köket kommer bli klart.
På 18dgr.
Jag tvivlar ej, jag kommer fixa det!
Lite omplanering bara men det efterlängtade kommer ske!:)
Snart, alldeles snart.
Tills dess bygger vi i stillhet andra byggen här hemma...
Inspirerade, lika längtande alla 3.
När man får en extra bonusdag, en helg bestående av 3 dagar istället för
de sedvanliga 2 blir det lite lyxigt.
Man hinner varva ner och behöver inte jaga för att hinna få lite ledighet,
vila och nöjen, man hinner.
Oftast.
Sovmorgon är ju en del av det som är lite extra skönt.
Även att kanske hinna ta itu med ngn av de där stora puckarna som kräver
lite längre tid och därför skjuts lite på för att man ej hinner.
Listan över det jag önskade hinna denna helg var därför lång.
Klockan ringde 07:44 på fredagen så jag skulle hinna färga håret innan
jag susade in mot Malmö för att hjälpa en väninna medans gullen var
i skolan.
Efter ett minnesvärt IKEA besök och framför allt bilfärd susade jag åter
mot skogen för att möta upp mina gull.
Årets första utomhus fika avnjöts i den soliga trädgården.
Lillgull skjutsades till killkväll som varade mellan 18-20:30 och
storgull och jag lagade lite fredagsmiddag innan det var dags för att
hämta lillgull från sitt kalajs och lämna storgull på sitt disco som
var mellan 20:30-22:30.
Jag provade att klona mig för att hinna båda men lyckades sådär och
fick istället gasa på bilen lite extra.
Hem och mysa med en uppspelt liten man i väntan på att storgull skulle
bli färdig med sitt galej, ögonen blev tröttare och tröttare.
Fredag.
Det är ngt med katter och inbyggd klocka...
Var natt nästan prick 4 ringer Socker kiss och jaktklocka och jag får
masa mig upp för att släppa ut dem så de hinner med lite äventyr innan
det är dags för att släppas in för frukost när vi andra sovit lite till.
Lördag lullade vi omkring, idag skulle förrådet städas, röjas och sorteras
så att det som ej fick vara kvar kunde köras till tippen på söndagen.
Då hörs ett lätt hysteriskt skrik från soffan där storgull sitter med
Sickan utslagen på soffan bredvid sig.
På lilltösens ben är ett stort hål!
Urk.
Så synd om det lilla livet!
Skakande ringer jag veterinären.
Tid ges till oss om 1,5h och jag försöker lika skakande utfodra barn,
få på mig något anständigt, få på barnen ngt varmt och styra upp dagen.
Barn måste placeras ut och Sickan köras till Dr.
In med barn och djur i bur i bilen och åka in till stan.
Bensinlampan börjar lysa halvvägs.
Ta en omväg för att tanka, sedan lyckas jag på ngt sätt, fortfarande
skakande, pricka alla återvändsgränder, vändplaner och vägbyggen i
hela Malmö.
De ord mina barn fick höra under den bilturen fick jag be om ursäkt
många ggr för... Som tur är hör de dem så sällan från mig så de mest
fnissade men skäms gör jag lite fortfarande.
Lilltösen blir efter lång väntan både sydd, får dränage och tratt.
Då är klockan 16.
Kl 18 skall jag befinna mig på bröllop i Falsterbo.
Leverera den utslagna lilltösen hos mamman min som får barnvakta
henne också, susa ut mot skogen, kasta mig in i duschen och fixa.
Mitt i fixeriet knackar det på dörren och där står vår bagare med
4 semlor, kunde jag ha önskat mig ngt mer än det just då?!:)
Vilken lyx mitt i bedrövelsen!
En hann såklart slinka ner;)
Jag hann nästan i tid men iaf lagom till den vackra och
överraskningsfyllda vigseln, ack vilken kväll det blev!
Sällan har ett bröllop innehållit så många överraskningar och skratt!;)
Sällan natten heller...
Minus skratt.
I villervallan och stressen lyckades jag glömma nycklar hem till min mor.
Då hon tar pris i att sova tungt blev det en lång och kall natt.
Batteriet var på väg att dö i mobilen efter ca 100-200 försök att
ringa min mor för att hon skulle vakna.
Ringsignalen hördes ut till mig på gatan men inomhus var det stilla
och rofyllt.
Efter att ha kastat min kuvertväska om och om igen på hennes sovrums
fönster i sisådär 40 min öppnade en granne till henne porten och jag
kunde gå inomhus.
Högklackat, strumpbyxor och klänning är inte rätt klädsel när
temperaturen ligger kring 0:an.
Huttrande ringer och ringer jag på hennes dörr, knackar och ropar
genom brevinkastet.
En granne sticker ilsket ut huvudet och jag kastar mig kvickt in bakom
en pelare.
Inne hos min mor är det fortfarane stilla och rofyllt...
Tröttnar och sätter mig på golvet.
Klockan närmar sig 4 på morgonen.
Det är för kallt för att sova.
Klänning, strumpbyxor och högklackat är inte rätt outfit om man planerat
att sova i ett trapphus. Jag borde planerat bättre.
Jag står och halvsover mot hennes dörr när dörren mot gatan öppnas och
en brevbärare kommer in, han stannar snabbt efter att ha hoppat till
och sneglar på mig.
Säger, "Ok, nu blev jag rädd, jag brukar vara själv här denna tiden
på dygnet!".
Jag ser ju ej så farlig ut och kläcker ur mig ngt som att "Ja, här
står bara jag och hänger". Han andas ut och kastar sig in i hissen
och önskar mig en trevlig natt innan han rusar ut igen.
Det låter jag bli att svara på.
Ngn timme senare när jag inser att kombon inte funkar för att få ngn
sömn alls ger jag mig ut på småstensletarjakt.
Finner ett gäng som jag fyller lilla kuvertväskan med och därefter
intensivt kastar på moderns fönster.
DÅ vaknar hon!!
Mirakel kan ske!!
Och hallelujah och sånt...
Dock tar det ju sin tid att somna när man skakar och är frusen som
en isglass.
2 timmar senare vaknar jag av pussar och en liten man som kramar mig hårt.
Morgon, bredvid de jag älskar mest.
Kl 10:30 levererades lillgull på kalas, vi hade hunnit införskaffa
present och varit hemma och bytt om.
Och jag HANN ju efter den tidiga morgonen städa förrådet!
21 var vi alla nerbäddade men det är ju inte helt lätt att sova med
en tratt på huvudet, för någon av oss.
Det är den där drömmen man drömmer halvvaken, man vill vakna men kan
inte förmå sig.
Som att springa ett lopp och tro att runt nästa hörn börjar man närma sig,
men bara för att finna att målet är långt, långt ur sikte.
Vad finns annat än att fortsätta, fortsätta, inga alternativ existerar.
Att stå ensam i ett rum och slå huvudet mot en vägg utan att ngt sker.
Gång på gång.
Trött.
Maktlös.
Ensam.
Älskande.
En vecka återigen fylld med både äventyr och åtaganden.
Måsten varvat med nöjen då barnen varit på skidresor.
Den stora tunga tråkiga grejen med att köpa bil är nu avklarad.
Det svåra låg i att välja mellan Saab eller Volvo, hitta en bil som
skulle hålla, som jag kunde lita på och trivas i.
Och hem kom jag med denna söta sak:
Ännu en bock på listan är satt bredvid punkten "köpa kök".
Nytt underbart kök är beställt och jag bara längtar efter att få börja
skruva och fixa, det kommer bli så vansinnigt fint!!
Helgen blev aktiv.
Nöjen i mängder och en magisk kväll där det bubblades, dansades, skrattades
och allt var lite sådär extra fantastiskt.
Vilket såklart kändes i ryggen dagen efter då man ju inte är ung längre.
Men ack, vad är en bal på slottet;)
De saknade kom hem.
Oh vad jag älskar deras humor!;)
Och ikväll har jag gosat med ett litet underverk.
Pillat tåludd mellan de där allra minsta små tårna, klappat de lenaste
lockarna och mjukaste kinderna.
Han är alldeles alldeles underbar.
Välkommen till världen efterlängtade Julian!
När jag vaknade imorse var det till en sån där strålande dag då man visste
att solen skulle finnas som sällskap och göra dagen riktigt härlig.
Trots att ögonlocken var ovanligt tunga när jag kämpade och kämpade för
att få upp det byttes de strax ut mot de vanliga glada blå när jag kommit
upp och sett ut över min solbelysta trädgård.
Vår.
Mmmmm tänkte jag, jag skulle kunna skippa detta med vinter nu, trots att
den gett alldeles för lite snö och inte ett enda åk i pulkabacken.
Jag kan vänja mig vid detta.
En rask promenad på lunchen med 2 kollegor och ett leende över hela ansiktet av att
vara ute i det underbara vädret.
Glädjen över den kommande värmen varade ända tills för en liten stund
sedan då min far ringde och skrattande informerade mig om att ack nej,
inte är det vår inte, inatt kl 12 kommer det ny snö till er.
Jahopp, snabba äro livets vändningar och ofta, så ofta överraskar de.
För så är ju livet, sällan blir det som man tror och ofta är det så mkt
mer spännande än man kunde föreställa sig:)
Bara man inte lever i ngn box med för klara mål och drömmar och blir
allt för besviken när de ej infrias eller visa sig stämma, säg den dag
som blir som man tänkt sig.
Ofta dyker nya bekantskaper upp i mitt liv.
Tillfälliga eller för att stanna.
Det är underbart.
Dock har jag lagt mig till med en ovana, sådär sedan augusti-oktober
ngn gång har jag börjat fundera allt mer på hur andra ser mig.
Blivit lite avvaktande, tystare. Tar in intryck istället för att skapa.
Och de som känner mig vet att jag varken är tyst eller rädd för att säga
vad jag tycker och tänker.
...och det är ju det där första intrycket som gör det,
som är av så stor vikt.
Och där är jag plötsligt en tyst osäker person som varken gör eller
säger det jag tänker.
Udda.
Det måste jag sluta med, sån är jag ju inte.
Det är väldigt intressant hur andra ser på en.
Lugn är nog ett ord som många använder, trots att jag också kan vara
en lite lätt hispig fjolla. Men jo, lugn är jag.
Impulsiv är nog ett ord som jag själv skulle använda.
Glad. Det vill jag vara och är jag, tycker att det ej är lönt att lägga
energi på tråkigheter man ej kan styra över eller göra ngt åt när man
istället kan njuta av det som är härligt.
Lojal.
Lycklig.
Jag vet vem jag är och vad jag vill, vad jag tycker om och ogillar.
Om jag ser till de vänner jag har omkring mig så är de fantastiska.
Underbara, genomgoda, energivande och roliga.
De vet också vem de är och är bekväma med sina liv.
Och de där härliga typerna hade nog inte orkat umgås med mig om jag
varit för tråkig:)
Men det hade varit intressant att få veta HUR andra egentligen ser mig?
Snälla, berätta:)
Jag tror ju att jag måste hitta balansen i mig själv för att kunna hjälpa
den där store osäkre sonen jag har... Då måste ju jag vara trygg.
Den där nya underliga ovanan får mig att vackla lite i mig själv, den
måste ju genast arbetas bort, gillar den inte alls.
Jag vet ju vem jag är:)
Jag har landat i den jag är och är rätt nöjd.
Vet man om sina brister så kan man lösa dem.
Jag är ju en problemlösare, gillar ej för enkla saker.
Det tröttnar jag på.
Suck, det var kvällssvamlet... Sortering av allt för snurrande tankar
som jag vill få rätsida på.
Och den där våren lär väl dröja.
Inte för att jag ej är optimistisk men det vatten som var en sjö av
smältvatten i min trädgård och som jag och barnen skrattande hoppade
över förra veckan utan att lyckas särskilt väl, är nu en isgata.
Jaja, den kommer snart, det är jag säker på:)
Denna bild fick jag idag från storgull som befinner sig i ändå mer vinter:
Givetvis med sina snygga skidor med på bild;)
Huset är lite tyst utan dem.
När man kliver in genom dörren och endast möts av pip från den lilla vita, då saknas
de extra mycket.
Men jag trivs i stillheten också.
Dock önskar jag att jag iaf kunde få njuta lite av att kunna bre ut mig som jag vill i
sängen nu när det ej dundrar in fler där.
Men, vissa tycker annorlunda.
Varför utnyttja att det är gott om plats när man kan ligga på varandra? Kärlek.
Min favoritplats i mitt lilla hus är i min röda soffa framför kaminen.
Där står tiden stilla.
Jag fastnar ofta där i lugnet och värmen och det är så svårt att slita sig.
De där röda sammetsmöblerna var det vackraste jag visste när jag var liten.
Jag kunde gå och känna på dem, smeka min lilla hand över det lena tyget och
pilla på de virkade dukarna som prydde dess armstöd.
Då stod de hos min älskade lilla farmor.
Hon som är den godaste, som jag alltid tänker på med ett leende och beundrar
för att hon aldrig klagade, varken över smärtor eller orättvisor.
Hon var bara den där lilla lilla skrockande tanten som älskade oss.
Som vi älskade och saknar än idag.
Farfar och farmor
Nu står möblerna i mitt hem.
Hämtade från Småland till mitt Skåneland och vårdas som skatter.
Som om en del av min fina farmor alltid finns här.
Ger ro. Lugn. Glädje.
Fullmånen kom åter.
Den rubbar balansen och bjuder ofta på oväntade händelser, äventyr.
När min trädgård inte är mörk om nätterna utan lyses upp av dess vita ljus
kan jag ana mig till att något är på gång.
De rusande veckorna har sansat sig lite.
Jag har låst in mig i karantän och kommit ifatt.
Andats.
Sorterat och pysslat.
Fått ordning på mitt fina nya vardagsrum
Sanerat barnens rum och insett att sonen lever lite efter "den som spar han" har filosofin
Ätit semla till frukost bara för att jag kan och för att det är sanslöst gott
Hunnit med äventyr som sig bör.
En fantastisk afton!
Vi har äntligen fått snö!
Den kom med välbehövliga plusgrader då vi haft det ruskigt kallt inne och
barn och djur har fått värma sig framför kaminen.
Nu har vi dock fått den nya värmepumpen på plats och jag förundras var
morgon när jag går upp hur skönt det är att ej frysa och vilken lyx det är
att komma hem till ett uppvärmt hus:)
I mig bubblar oron.
Imorgon susar kottarna mot Björnrike med sin far.
Varningar angående både väglag och lavinfaror har utfärdats.
Jag är en hönsmamma och kommer så antagligen förbli.
Ouff.
Nu sitter jag vaken och väntar...
Pirrig till tusen.
Inte kan jag sova.
Världen kommer förändras snart, föralltid och jag längtar:)
Det finns dagar då man även som vuxen allra helst bara vill stänga in sig
i ett rum, skrika det högsta man kan, kasta saker omkring sig och bara
uppgivet ge uttryck åt den maktlöshet som överväldigar.
Inte bättre än ett litet barn.
Men man hejdar sig lite.
Kanske öser ur sig gallan hos en vän tills det känns bättre igen och mer
åt det pinsamma hållet för att man beklagat sig, alla har ju sitt.
Idag fick min egen älskade pappa ta mina tårar i bilen på väg hem från jobb.
Han som alltid finns där, mer än någonsin och som jag alltid tillsammans med min mor kommer behöva.
Älskar som de är och för vad de är, precis som de gör med mig.
Konflikthantering.
Den dag man väljer att bli förälder så gör man det för resten av sitt liv.
Man väljer att alltid finnas där.
Alltid älska oavsett fel och brister.
Stötta.
Uppmuntra.
Intressera och engagera sig.
Visa vad som är rätt och fel för det är inget som ett barn föds med utan
som den tar efter sina föräldrar och sin omgivning.
Lösa de problem som uppstår och inte bara vänta på att de ordnar sig själv,
de är ditt ansvar.
Det är ett jobb du aldrig lämnar.
Aldrig ger upp.
Som tar ditt hjärta och ditt sinnes alla timmar, du är förälder.
Av vikt är att man tar sig tid att också enbart vara människa, att ladda
batterierna och rensa huvudet för att uppskatta den vardag som ofta är
en kamp men också värd var sekund av den.
Men även de handlingar och beslut du tar för egen del ger konsekvenser
som kan påverka de där små du har ansvar för.
Små beslut kan ge stora förändringar.
Den där dagen min stora son lades på mitt bröst för första gången
stannade världen.
Jag förstod inte hur något utanför det lilla rummet där vi befann oss
kunde fortsätta i sin vanliga takt, världen hade för evigt förändrats.
Jag hade förändrats.
Jag var mamma.
Åt världens underbaraste lilla varelse som behövde mig och som alltid
skulle fortsätta göra det.
Jag kunde se på honom i timmar.
Oförstående över att det där lilla miraklet var min son.
Han som var det vackraste jag någonsin sett.
Och precis lika underbar är han idag.
När han slutat skolan för dagen ringer jag ofta bara för att höra hans
röst, höra så allt är ok.
Med fjärilar i magen längtar jag hem till dem varje dag.
De där två ÄR världens underbaraste.
Oavsett.
Dock är inte alltid deras handlingar det.
Men som för alla har de en bakgrund och anledning.
Precis som för vuxna är det vad de gör som kan vara dumt, inte det de är.
Jag klubbades vid fotknölarna i förmiddags.
Besked om att storgull fortsätter bete sig illa.
Han kamp, hans ilska.
Hans försök att bli förstådd och att lära sig reglerna.
Han har inte svaret i en medfödd handbok, vi måste lära dem.
Han kan inte veta om vi inte visar.
Han har kämpat så länge.
Hans murar är så höga, långt högre än de borde än på många många år.
Ett barnasinne skall vara öppet, oförstört.
Hans stängdes delvis lite för tidigt.
Det knäcker mig.
Men man ger alrig aldrig aldrig upp.
När jag låg bredvid hnm i hans säng ikväll vid sovdags så talade jag om
för honom som så många ggr för att jag ALLTID kommer älska hnm.
Vad som än händer, vad han än gör så finns jag alltid här med gränslös kärlek.
Men jag räcker inte till.
Det är för mycket nu.
Skolan kan inte ge all den hjälp han behöver heller.
Jag har vänt mig utåt för hjälp.
Jag hoppas de kan nå hnm.
Låt dem hjälpa mitt stackars lilla arga hjärtegull.
Låt dem förstå att han duger och är fantastisk som han är.
Låt dem hjälpa mig att stärka hans självkänsla, att skaka av sig
bekymmer och inte alltid stoppa allt i sin egen ryggsäck.
Nu skall jag sova på saken.
Imorgon kommer vara en bättre dag.
Efter att jag har sorterat mina tankar och fått hopp kommer jag att
ha mer ork att finnas där.
Tålamod.
Kärlek.
Envishet.
Kärlek.
Styrka.
Kärlek.
Hoppfull.
Kanske ett steg mot en lösning och hjälp för mitt stora hjärta.
...ännu en punkt som bockades av på den tunga listan idag var att jag
köpte en värmepump!
Vuxenpoäng på det;)
Som lagen är så skall ju alltid de jobbiga sakerna komma i flock.
Nu är iaf denna avklarad.
Vilken ynnest det är att få sitta här i soffan med värkande kinder efter
att ha suttit med ett stort leende på läpparna konstant hela dagen:)
Sicken dag...
Tillbaks på jobb bland de där underbara som överraskar mig på så många
sätt var dag och får mig att skratta så mycket.
Hemlängtan för att få låna gullen under pappa veckan, fjärilar i magen
efter att få ha dem omkring mig, luras av storgulls finurliga hyss, känna
den där lille sonens lilla hand i min, hans lyckliga blick när han ser
på mig och utan ord berättar hur mkt han älskar mig:)
Lycka!!
Tiden som borde stanna upp här efter jul fortsätter att snurra snabbt.
Hektiska veckor utan att hinna så mkt av det jag borde, men med dagar
fyllda av härlighet.
Jag kan inte klaga.
Men jag kan heller inte riktigt andas ut.
Jag är alldeles för bra på att njuta;)
Vi är ofta och hälsar på min mor, har barnen chansen så frågar de om vi
inte kan åka dit och sova över och har vi tur gör även lillfisen och
hennes mamma det:)
Barnen pysslar och myser, det allra bästa den där envisa lilla trollungen
vet är spindlar!
Fler än en gång har jag undrat om vi är släkt...
Hunden som tror hon är en katt håller oss sällskap långt in på småtimmarna
då jag och storgull ser på film och har egentid, vi nattugglor.
De 3 barnbarnen fyller mormoderns kylskåp med poetiska texter...
Eller texter iaf.
Vi fångar vintern och lär den lilla fröken hur man står på skridskor.
Men hon som är envisare än envisast utforskar hellre lekparken med
mormor och Rut och vi andra kasar istället runt i försök att återvinna
barndomens glansdagar då järvheten övervann rädslan för att dråsa i med
de ädlare delarna och farten var betydligt högre.
Lilla fröken "jag vill gärna bli ett tomtebloss" trotsar lågor och förnuft
och skyr kylan framför kaminens värme till min stora fasa.
Jag har fått en ny hobby i att varannan onsdag tillbringa 2 timmar i
en idrottshall där jag peppar mitt stora försiktiga gull och tittar på
en modig ung herre som lär barnen hur man hoppar upp för väggar, kastar
sig över hinder och får allt att se ut som om man flyger.
Linus Lundberg Larsen är hans namn och detta är vad han pysslar med:
Kan ju vara bra som stora sonen min inte lyckas så bra med studierna
som man skulle önska...
Eller för att träna för tjo som de studsar fram, vansinnigt underhållande!:)
Middagar med kära nära, den där lilla extrakusinen de tycker så mkt om:)
Mamman blandar mys med mingel och for iväg och möhippade!
Ack vad man kan lära sig mkt!
Framför allt om vilka muskler man inte har och hur man borde ha gjort
för att undvika blåmärken på innanlåren.
Hur man fångar en mördare...
Och vilka skor man egentligen borde ha valt att dansa i under några timmar.
Värdsliga ting i så trevligt sällskap och efter ngr drinkar;)
Att dagen efter få ta på sig vinterkängorna och mötas av att vintern
har nått till Skåne tillsammans med fantastiska människor är drömlikt
och verkligt på samma gång:)
Som sagt, i Skåne gäller det att man FÅNGAR snön;)
Imorgon åter en annan värld då barnen åker till sin far igen och jag får
vara utan dem ytterliggare några dagar innan det är min vecka.
Tills dess stannar jag lite i nuet och njuter av det tysta huset där bara
stilla lugna andetag hörs från mina sovande älsklingar och det lilla
snarkande vita fröet ihop kurat i soffan bredvid mig.
...och av den där skatten jag funnit och därav inspirerats till att göra
om hela mitt mörka vardagsrum till en liten oas, där minnen blandas med
framtid och min saknade lilla farmors saker åter får skänka glädje i sin
perfektion.
Mitt äppleskåp som blev målat vitt och vackert
Mmmmmm, man hinner mkt trots att världen snurrar snabbt.
Det är kanske mest vilja det handlar om?
Och den lilla skylten jag hittade med texten: "Livet är inte lätt, bara fantastiskt!"
