Så kom den efterlängtade måndagen.
Precis så underbar och tom bättre, än jag önskat.
Snuviga, gosiga, hostiga är de nu hemma igen och jag sitter här fortfarande med
ett stort leende på läpparna och de där lyckliga fjärilarna i magen fastän de sover
sött sedan länge.
Det är magiskt hur mkt man kan älska och längta efter dem fastän de bara varit
borta några dagar, fastän de är mina och har varit i många år.
Så fina.
Så olika.
Den trygga lilla mannen som kvittrande som en kanariefågel berättade om allt
de gjort under dagen i skolan, helgens kalas och promenaden hem med kamraterna
och vad han hade hittat på själv när han kom hem i lugnet alldeles ensam.
Så som han vill ha det.
Han gör det ofta, går hem före sin storebror och njuter av tystnaden.
Plockar fram skålar och ingredienser och från sina egna tankar och idéer svänger
han ihop de godaste muffinsen.
Chokladmuffins.
Alltid.
Alltid olika. Han testar sig fram till perfektion.
När han väl vispat ihop det där han hade tänkt ut så häller han upp dem i små formar.
Plockar undan allt han tagit fram och lämnar bara en bunke i vasken.
Det är storebror som sedan längtansfullt ringer mig när han kommit hem och ber
om instruktionerna för spisen då han gärna vill smaka på lillebrors små mästerverk.
Finns det något underbarare än barns idéer och drömmar?
Att de vågar, testar, provar sig fram och att de tillåts.
Man måste kunna misslyckas för att lyckas.
Tordas försöka och inte ge upp, kämpa för det där perfekta receptet som är precis
så som de har föreställt sig.
Ingenting är enkelt.
Drömmar slår in för de som vågar och vill försöka.
Det nya året har verkligen börjat underbart.
Även om pusselbitar saknas så finns det viktigaste där och det är så skönt
att ha den där härliga lyckokänslan i magen och kunna njuta av allt
det fina runt omkring.
Efter en turbulent höst där avsaknad av kommunikation förstörde både
det ena och det andra, råder åter lugnet i vårt lilla hus.
Vi har landat i vardag och läxläsning och allt det där som hör till och även
de sakerna har blivit lite roligare.
Vår älskade trädgård gnistrar fortfarande vackert av den vita snön.
...även om vi längtar tills det är dags att plantera ut våra frön, få nya
stockrosor och acklejor, lägga såbäddarna på plats och fylla dem med
potatis, jordgubbar och kryddor.
Gå barfota.
Tills dess njuter vi av den tid vi har nu. Var dag.
Vissa dagar kanske tom lite extra.
Även om det är så simpelt som korv och makaroner, så blir det en fest
med broccolisoppa till förrätt och en pannacotta med hallonsås därefter.
En helt vanlig tisdag, bara lite extra underbar.
Lillgull tycker även att panacotta ätes bäst med sugrör.
För vi är där igen, vår spiral snurrar inte neråt längre utan allt det härliga
föder bara mer sådant, vi skulle bara stanna upp och se det först.
Onsdagen blev en av de finaste i mitt liv.
Redan på tisdagen hade storgull berättade att han skulle överraska mig
dagen efter.
Mmmmm, det gjorde han.
Tinat kyckling, stekt och kryddat den. Hackat grönsaker och gjort en
alldeles egen dressing till.
11 år.
Underbar.
Att se hans stolta blick när jag kom hem och han hade dukat fram fint,
tänt ljus och bara strålade hela han gör mig fortfarande tårögd.
Vilken tur jag har:)
På torsdagen åkte de till sin far och jag tillbringade kvällen med en annan
händig kille som hjälpte till att måla lillasysters rum rosa.
Fredagen tillbringade jag i en sällan besökt stad, med mysigt sällskap.
Helgen skulle man kunna tro skulle gå till långa sovmorgonar och vila,
men de små lurviga delar inte den tanken.
De väcker mig tidigt med sitt spinnande och gosande och jag klagar inte.
Söndagen startades tidigt i mitt kära Malmö med fint sällskap och god
brunch, en dag som gick åt till fika, skratt och promenader i det kalla
solskenet.
Och det är ju så, att även om allt inte är optimalt så skall man ej ge upp.
Den optimistiske mannen på skidor mitt i staden kanske inte har det bästa
förhållandet just för sina drömmar men han gör det bästa av det.
Och han fick mig att le ändå mer:)
Nu ligger jag nerbäddad på soffan och skall njuta av "The Intouchables"
under min filt och ladda batterierna till en vecka jag längtar till.
Jag vet redan nu att den kommer bli hur härlig som helst:)
Dock finns det ett par saker jag inte förstår:
1, Hur en del tror att problem försvinner om man flyr från dem.
Hur det skall kunna bli bättre om man bara blundar, tillfredställelsen ligger
ju i att lösa dem, lära sig och därefter leva med det fantastiska resultat som
blivit av att man kämpat för något som var viktigt.
DET är lycka. Inget faller ner perfekt, det kommer alltid krävas lite oavsett
vilket val man gör och saker som ser för svåra ut är inte alltid det, man
måste bara stanna upp och se det man först såg och ville ha, det är ju det
som är målet och är så väl värt det till slut.
2, Hur min värmepump fungerar. Hur kan den plötsligt ha helt ändrat
inställningar och förra årets smidighet i att kunna ställa det gradantal man
önskade bara ha försvunnit och ersatts med 3 fåniga lägen jag inte begriper
mig på och där inget blir riktigt varmt? Mysterier.
3, Vart min förrådsnyckel har tagit vägen. Afrika eller Estland?
Följde den med klädinsamlingen till något nytt och spännande land efter att
den tröttnat på att hänga här i hallen eller ligger den där jag minst anar och
när skall den då tröttna på det och komma fram istället?
JAG har tröttnat på att leta.
Skorna i hallen är allesammans tömda. Jag har kollat i frysen. Bilen.
Handväskan är genomsökt mer än 12 ggr.
NU skulle jag säga vore ett fantastiskt trevligt tillfälle för den att dyka upp igen.
Barnen behöver sina pulkor.
Jag behöver silikona en ny skruv i badrummet.
4, Att inte säga saker rent ut.
Jag är ruskigt dålig på tankeläsning.
Jag kan bara läsa min stora sons och min lillasysters. Där går min gräns.
Hur kan man tro att saker blir enklare och mindre smärtsamma om man
undanhåller fakta istället och låter ens fantasi istället lida av alla problem man
kan komma på?
Ärlighet. Uppriktighet. Tack. Jag älskar det.
Det kan ju bli så himla rörigt i onödan annars.
De små vita flingorna har kämpat hela helgen men aldrig helt lyckats
täcka marken.
Små små har de singlat genom den kalla luften, sakta så att man i alla fall
har fått glädjas lite åt att se dem.
Veckan och helgen har varit underbar.
Stilla, lugn och bara fylld av ro och njutning.
Torsdagen tillbringade gullen hos sin far och jag blev bjuden på middag
och tillsammans med kvällens fina sällskap trotsade vi snöyran och traskade
genom Malmös gator tills vi kom till en av de finaste vinterdekorationerna
där är, denna gör mig alltid glad.
På fredagen kom åter gullen och med dem en kär väninna, att man sedan
stupade allt för tidigt i säng och knappt kunde komma upp på lördagen
kunde man unna sig.
Väl uppe var det innebandymatch för stora hjärtat mitt.
Han försvann dock efter matchen och kom ej åter förrens ikväll.
Det är väl sånt de ska ägna sig åt i den åldern, jag får försöka vänja mig vid
att jag ej är viktigast längre;)
Lillgull fick äntligen bakat det recept han själv skrivit.
Han styrde upp och fixade och om några år kan han lätt platsa på vilket
konditori som helst.
På kvällen gosade vi ihop oss i soffan bara han och jag, Socker med förstås
och log oss igenom den vackra "Det levande slottet".
Så skönt när kärlek och lycka kan få vinna om den är tillräckligt envis.
Söndagen startade jag med promenad med återfunna vänner.
Det är så vackert här där jag bor!
Väl hemma ville lillgull ha varm choklad, sådär med knorr på sitt eget vis.
Nyckeln till förrådet är fortf borta.
Idéerna för hur det ska lösas är många.
Stora hjärtat mitt frågade mig när han kom hem idag om jag gjort inbrott där än?
-nää... Det hade jag ju ej.
-varför undrade han?
Jo, jag hoppas väl fortf att den skall dyka upp när jag minst anar, problem brukar ju ofta lösa sig av sig själv, om man bara tror, hoppas och vill.
Och jag är ju inte den som ger upp.
...även om det nu är så att den hamnat i Afrika vilket är det troligaste alternativet.
Vips försvann en vecka till och med solens löften i helgen går vi snart
mot våren. Inte längtar jag? Mmmmm, det kommer bli underbart!
Snart har även nästa vecka gått mot helg och den ser jag mkt fram emot.
Den som kommer vara barnledig och äventyrsfull!:)
Min mormor var så rädd för fyllgubbar. Om vi var ute och promenerade och en fyllgubbe kom fram och tiggde om en slant så grep hon min hand så hårt och väste-stå alldeles stilla och blunda så tror han kanske att vi är döda. Och jag stod där och gjorde som hon sa. Men jag tänkte, det här fungerar nog inte, han tror nog int vi är döda, han tror nog bara vi är en galen kärring och ett bizarrt barn. Åren har gått och mormor har slutit ögonen för evigt , men jag blundar inte. Jag tittar rakt på fyllegubben och tänker han är full och runt honom slår parken ut i blom. Jag tänker inte låtsas vara död, livet är för vackert. Så börjar Mark Levengoods bok "Hjärtat får inga rynkor" som fått mig att skratta så mkt i veckan då jag lyssnat på den till och från jobb.
Nu råder stillheten i mitt lilla hus och även kylan och vindarna får det
att knaka är här varmt och lugnt.
Dags att bädda ner sig och ladda inför en ny spännande vecka!
Sällan har väl min stora säng varit så skön som denna måndagsmorgon.
Sväva mellan sömn och vakenhet, halvslumra och njuta av att få
omslutas av den sköna trygga drömmen.
Sträcka ut sin varma kropp under täcket och känna de lena lakanen
och bara somna om lite till, klockan kommer ju snart ringa på nytt.
Den vita lilla katten på min arm som sträckte ut sin tass och sakta fick
tag i en slinga av mitt hår och sedan också somnade på nytt.
Klockan hann bli alldeles för mkt innan jag till slut slog upp mina blå.
Det var åter vardag efter ledigheten.
En ledighet som ägnats åt begrundan och återhämtning.
Ett oskrivet blad låg framför mig, mitt att fylla med vad jag ville.
Arbetsdagen blev även den en nystart.
Omgiven av de jag tycker om och som alltid får mina tankar på allt
möjligt dumt och ger mig många många skratt var dag.
Kvällen blev underbar.
Veckan har smygstartat för mina gull.
Ännu inga läxor och bara en del av aktiviteterna.
Vi ägnade kvällen åt att njuta.
Barnen i badet och jag på den mjuka badrumsmattan läsandes en
bok högt för dem.
Levande ljus och stillhet.
Efter badet valde lillhjärtat att krypa ihop under en filt i fåtöljen
och mysa medans storgullet och jag yogade.
Så skönt det är att sträcka ut kroppen, väcka alla muskler till liv
och samtidigt ge den avslappning inför en god natts sömn.
Om man inte vänt på dygnet...
Den biten är kvar, att lära sig somna i vettig tid.
SÅ avslappnad var jag inte där åter ensam i min säng.
Om möjligt blev tisdagen ändå mer stillsam.
Lillhjärtat hjälpte mig i köket.
Smet in i badrummet och tvättade händer och klädde halvt av
sig, redo för att laga mat.
Lämpligt klädd för att slippa kladd kan tyckas, vidhåller dock
att både barn och kläder är tvättbara och svepte in honom i ett
förkläde för att minska olycksrisken.
Handlingskraftig som min lilla son är startade han efter maten upp
en brasa i kaminen och grillade marsmallows med sin bror.
Gyllenbruna med krispigt yttre och mjukt varmt fluffigt inre.
De har gjort det där förr, en kamin har man ju inte bara för
att värma huset med.
Åter är timmen sen och jag sitter här nerbäddad och bakåtlutad
och knappar, räknas det inte om man iaf kommit i säng, även
om det som vanligt kommer dröja innan jag somnar?
När jag skriver ser jag hela tiden armbandet som storgull gjort
åt mig, just i de färger han vet att jag tycker om att bära.
Omtänksamt. Uppmärksamt. Kärleksfullt.
Så som min stora älskling är.
Jag gläds åt det fina jag har och tänker ej så mkt på det andra.
En av de underbara vänner jag omger mig med vänder ofta mina tankar.
Vid våra samtal får hon mig att fnissa åt det eländiga och hennes
klingande skratt suddar bort det tramsiga mörka, tack!
Hennes humor är underbar och även om jag är trött lyssnar hon,
jag kanske inte alltid hör henne då hennes lille glade son också
gärna är med i samtalet, men att ha de telefonstunderna med de
där två fina betyder mkt.
Det är de pärlorna som påminner en om det viktiga, all glädje
man har och allt underbart omkring.
Att välja att se det som är fint är inte att blunda för det som inte
är det. Utan att med saklighet välja vad som skall få ta energi och
framför allt ge energi för att just orka med den andra sidan också.
Man har alltid val.
Fånga det som är bra, låt det ej glida dig ur händerna och försvinna.
Allt är möjligt om du bara väljer att låta det ske och inte bara se de
hinder som finns på vägen.
Härom dagen när solen lyste sådär klart fick man nästan känslan av att
våren vore på väg. Den gav hopp.
När jag blundade och låtsades kunde jag med solens varma strålar i mitt
ansikte nästan känna känslan av det varma mjuka gräset mot mina bara fötter.
Vi går mot rätt tid, nu kommer allt bara bli bättre, var dag.
Snart kommer jag kunna stå där barfota på min gräsmatta som förvisso
är mer mossa än gräs, men det gör den ju bara mjukare.
Njuta av kaffe på min altan.
Se mina stockrosor knoppas och så småningom brista ut i underbara blommor.
Ta tag i de härliga projekt som innebär att mina fötter kommer vara svåra
att skrubba rena från den sandiga jord jag kommer arbeta i med att lägga stenar,
fylla mina såbäddar med ny fin jord och så småningom kunna sätta potatis,
plantera ut jordgubbsplantor, så sallads och kryddfrön.
Slitgöra och ren njutning.
När vi svettiga och dana far mot stranden för att svalka oss i vattnet.
Kastar macka.
Packar in picknick i bilen och kör vilse både 2 och 3 gånger innan vi hamnar
på något främmande ställe som vi tänkt utforska.
Vi går mot rätt tid.
Det mörka ligger bakom oss.
2012 också, både det som har varit mörkt och det ljusa fina.
När man ser tillbaka så hann vi med en hel del.
Den första natten på året kom vi hem vi hem och såg ut som vi vridit klockan
tillbaka istället för att klivit in i ett helt nytt år.
Vilken kväll!
Det är fortfarande en av mina favoritbilder:)
Vi grillade vid en sjö mitt i kallaste vintern.
Med fina vänner som värmde och ett bastubad på det blev dagen en av de
finaste.
En del mindre lätta dagar men till slut och med en del hjälp från mina
kära och nära kom det på plats.
Finare än jag någonsin kunde drömma om!
Sommaren närmade sig och vi fångade den tidigt.
Vi njöt av all hoppfullhet som närmade sig!
Det var mycket som hände den sommaren.
Fortfarande precis som när de är små kan jag stå och se på dem när de sover.
Andas in den lycka över att jag får ha dem i mitt liv.
En hög med kärlek. Där, helst i min säng.
Vi fick tillökning.
Ett gäng med busiga små kycklingar gjorde vårt hem ändå mer livligt.
Ester, Henrik och Eskil.
Storhjärtat min råkade ut för en ny hjärnskakning.
Stackars stackars gullet, att han ska drabbas av så mkt.
Ack vad det värkte i hjärtat.
Sommaren kom och jag blev åter igen påmind om vilken ynnest det är
att få bo just här i min del av paradiset med allt detta runt hörnet.
Killarna fyllde år.
Tänk, redan 11 och 9 år. Makalöst.
Med maj och sommaren kom även kärleken.
Varm och underbar som sommarnatten var den och jag svävade försiktigt
på moln, snuddade vid ngt så fint.
Jag njöt.
Henrik flyttade hemifrån och Rut fick till sin glädje en egen liten katt.
Mormor pysslade om sina barnbarn och de har så kul tillsammans.
Vi susade upp mot Småland för att hälsa på min far och det är ju så, det är
inte målet som är det viktigaste, lika betydelsefull är resan dit och så härligt
det är att få åka på äventyr med de där underbara personerna som jag har
äran att få ha som söner!
Vi plockade svamp.
Inte många men få.
Tog tag i allt det där som en trädgård innebär.
Njöt ändå mer och i fulla drag av de härliga sommarkvällarna hand i hand.
Kvällsdopp - så där som sommaren ska vara när den är som bäst.
Jag for till London med kärleken, vilken lyx, vilken lycka, vilka underbara dagar.
Inte så många grillkvällar blev det men de som var var härliga:)
Vi tog oss till Ale stenar med kära vänner. Iskallt vatten, varm sol, fantastiska
skogar och stränder, en sagolik dag!
Äventyr när det är som bäst.
Lillhjärtat gör ofta lite som han vill han, han är ju sån - underbar.
Så många skratt han ger mig:)
Det tältades i trädgården.
Sällan är väl sommarlovet så mysigt som när man får fylla sitt hem med skratt
från sina och andras glada barn.
Vi lyssnade på fin musik i Malmö och fångade även kvällen.
Vi badade och badade på vår underbara strand.
Med hjälp av kära vänner styrde jag upp en liten fest, jag blev visst 35.
Vilken kväll, så roligt jag hade:)
Vi tog oss åter till Nimis, som jag älskar det stället.
Extra speciellt blev det denna gången.
Skolan började och hösten närmade sig.
Vardag, skjutsande och rutiner.
Stressiga morgnar när jag inte var den mamma jag önskade, men när
sönerna påminde mig om vad som var viktigt.
Syster yster tyckte det var dags att göra Ida till storasyster.
Sicket mys det skall bli, det är inte lång tid kvar nu.
Sommaren gjorde comeback och vi fick en magisk dag!
Storgulls rum blev renoverat och kan nu användas till det killar i den åldern vill.
Jag har vaknat tidigt och bara legat och väntat bredvid på att de ska vakna
så att jag kan få njuta av deras sällskap.
Vi fick snö i mängder!!
Ack så kul vi hade.
Vi åkte pulka och drack varm choklad.
För trots att vi bor i Skåne har vi även turen att ha fantastiska pulkabackar!
Kärleken gav upp.
Jag blev rödhårig.
Lillgulls årskull höll i Luciafirandet och med mammahjärtat så stolt och stort
så det knappt fick plats i bröstet fick jag bevittna det han övat och längtat
till i veckor.
Tavlan av min favoritkonstnär fick mustach.
Lillgull fnissar lyckligt. Jag låter den vara så, det gör den inte vackrare men
jag ler var gång jag går förbi den och minns glädjen i hans blick:)
Det blev jul.
Lillgull fick både ALL den mat han ville ha på julbordet och till sin stora
förtjusning bla en egen tejprulle som gick att måla på.
Med tid som blev över tog jag åter tag i träningen och promenader.
Den hade ju uteblivit sedan i våras då jag fick trokanterit och det har redan
till min glädje gett resultat.
Morfar kom och vi har spelat spel och roat oss med att köra radiostyrd
bil inomhus då det regnat vilt utanför. Mattor är ändå onödiga kan tyckas.
Och återigen blev det den sista kvällen på året.
Jag firade den utan mina kärlekar men med de jag också älskar.
En härlig kväll.
Nu i ledighetstider har vi även försökt komma ifatt med lyckan.
För den har på ngt sätt inte riktigt hunnits med ändå.
Inte funnits så närvarande detta året som den borde och brukar.
Vi försöker hitta dit igen.
Det har varit mkt som gnagt i år.
I kaoset och all stress har vi lite tappat den och ägnar oss nu åt att hitta den
igen, för den finns alltid där om man kan se den.
Man måste bara påminna sig.
Lycka föder lycka.
Ett nytt år väntar och jag tänker göra det bästa av det.
Se till att det blir bra, riktigt härligt faktiskt.
Inte glömma igen.
Se det lilla, njuta av det och fånga det. Jag kan ju det där.
Inte låta allt det jobbiga äta mig för mkt, negativt föder negativt.
Allt är en spiral och man måste bara välja åt vilket håll det ska snurra.
Man får påminna sig om vad som är viktigt.
Vad som gör en lycklig.
Vem som gör en lycklig.
Umgås med de man älskar.
Älska.
Se allt fint man faktiskt har.
Inte se saker som för svåra utan vad de kan ge.
Våga. Annars vinner man ju ej.
Det är ju bara jag som kan fixa det här.
Och det ska jag.
Jag har ju så mycket att vara lycklig för!
