När trastarna vaknar i stan

Att vandra hem genom natten som mer är morgon än natt, se dagens första
ljusstrålar glimma mellan träden, sådär starka som de bara är den allra
tidigaste våren då de finns där för att envist skingra alla tankar på att det
någonsin funnits kyla.
Den långa vägen som man trots vansinnigt värkande fötter, ej vill ska
ta slut. Med de högklackade skorna i ena handen, den andra arm i arm
med en stilig gentleman.
Leendes, så lycklig och med hjärtat så fyllt av glädje efter en hel kväll/natt
med underbara människor, dans och härligheter.

Vi ville inte lämna detta ögonblick.

Vi gick sakta hem, åt Janssons, lyssnade på jazz pratade tills morgonen knackade på och påminde om verkligheten.

Den morgonen var så vacker.

Två dagar senare slutade mina fötter värka.
Men det var det värt. Ack så väl värt det var!

)


Tänk att en helg i lycka kan sudda bort allt det svarta så effektivt.
Att få omge sig med de kära, med värme och solljus och där var andetag
är fridfullt och njutningsfullt, trots att större delen av den tillbringades med
en kratta i handen och arbetshandskar på.
Undantaget för en kväll/natt/morgon i en dröm.

Var vår slås jag av hur mkt jag har längtat efter just detta och hur underbart
det är, hur lyckosam jag är som har min plats mitt i detta.

Hur härligt är det inte att få gräva ur sålådor, göra färdigt för en ny sommar
och finna små övervintrare.
Det är Skåne det, varför vill man ha flera månaders kortare sommar?
Det kan jag inte förstå.

Storgull och kompis stack och fiskade, jag mötte upp med picnic. Det är ju ändå vår.

Lägg till bildtext

Att fyllas så till max av sinnesro, förberedas omedvetet inför ngt omvälvande.
Ibland styrs det rätt.


Efter att 7 år ha kämpat för svar fick jag det till slut.
Vad jag vetat hela tiden.
Svart på vitt.
Det är ju så tydligt, såklart det är så.
Vad händer nu? En vändpunkt i mitt liv.
Älskade lilla barn, jag är så fantastiskt glad att du är du.
Du är perfekt precis som du är och jag är så tacksam för att du trillade
ner just hos mig.
Så tacksam för att se dig lycklig, för det är du. Trygg.

Vilket annat barn kan bygga en fungerande högtalare av några sönderklippta
sladdar, ett kretskort från en ellåda och lite saker du hittat och sparat?
Jag är så stolt.

Vilket annat barn lägger handdukarna så här istället, för att det är enklare
(varför skall något vara svårt) och gör sin mamma så glad för att det påminner
mig om hur speciell och fantastisk du är, så jag måste fnissa till i smyg var gång
jag ser någon av dina små specialare?

Vilket annat barn öser så mycket kärlek, komplimanger och pussar över sin
mor och får mig att känna mig som den viktigaste människan i världen?

Jag frågade er vad ni var bra på, stora hjärtat svarade språk, estetiska saker
som kläder och att rita och laga att mat.
Lillhjärtat svarade, att pussas, högtalare och att ge komplimanger.

Jag är rik, så oerhört rik.


På onsdagar har lillgull mormorsdag. De gör matteläxan, fikar, stökar till och gör
sånt som passar de två.
Det är så härligt att se dem. Mormor svärande, lillgull fnissande för att han vet
att sådant språk ju inte är ok. De där två har en pakt. Jag älskar det.

Stora hjärtat och jag firade av kvällen och våren med varsin semla.
Bara för att det är onsdag.
För att jag är näst bäst på att baka dem. För att vi har frysen full av små perfekta
bullar och grädde och mandelmassa har man ju alltid i skafferiet.
För att vi kan.

)

Det lilla som gör det så stort

Vissa dagar gör alla andra dagar som inte är lika bra, obetydliga.
Även om det inte händer ngt särskilt, inget stort alls så fyller de ens hjärta med en
varm lycka och ett enormt hopp och ens ansikte med det största av leenden.

Jag behövde den här dagen. Kommer leva på den länge och minnas den när
det jobbiga åter poppar upp, DENNA dagen är vad som betyder ngt.


Det där med att ha söner som fortfarande, ibland, gärna sover i min säng, den
där sängen som numera har dubbla sköna täcken och ett överkast över, gör det
ganska trångt och varmt och får mig att sova ganska ytligt.
Även om det är lycka att krypa ner mellan de där varma älskade så vaknar man
fortfarande för minsta lilla, pillar ut en numera ganska stor tå ur örat och försöker
veckla ihop barnen så att deras armbågar och ben iaf lämnar en liten yta för mig
att sova på.
Så att jag vaknade med rungande migrän till en dag jag visste skulle bli galet stressig
var inte oväntat.
Pallra sig iväg, hinka kaffe, bubbelvatten och migränpiller och starta dagen.

Efter en stund skickade en rar vän ett sms och frågade hur min dag var.
Jag svarade att jag hade bestämt att det skulle bli en bra dag.

Det blev det.
En ruskigt skön och härlig dag.
Stressig? Ngt vansinnigt.
Underbar? MYCKET.

Så många små saker.
Glada besked från skolan om storgulls skolresultat.
Fina kollegor, en vän som berättade ngt som gjorde mig tårögd av lycka.
Det finns så mkt glädje.

Väl hemma möttes jag av en liten son som var på sitt allra mest strålande humör,
han hade bunkrat upp framför tvn, startat en bra film och knaprade kex.
Maten var klar sedan dagen innan och vi slog oss bara ner i soffan och myste.
Såg ännu en film.
Kramades och kramades. Han öste pussar och fnitter över mig.
Storgull var glad och hos kompis, så som det skulle vara.

Vi satt bara där i soffan hela kvällen.
Var.
Stilla.
En son på var sida, nära, med sina händer inflätade i mina.
Skratt, prat, kärlek. Så mkt kärlek.

Så lite av det där behövs för att påminna mig om hur sablans fint jag har det.
Det svarta som fyllde gårdagen bara blåses bort och ersätts av den där sköna
känslan som jag nästan glömt bort, det är dags för den att stanna.

Imorgon är det fredag.
Helgen bär på så mkt härligheter, trädgårdsarbete med min älskade familj.
Galej med förförfest, förfest och dans tills det ljusnar.
En förmodligen vansinnigt seg söndag som ändå skall tillbringas med mina
kära i vårsolen.

Tack!

Att tanka lilla mammans bil som jag numera har lånat då min dog i Markaryd var även det
en positiv upplevelse, barnen må tycka att mormors Aygo är lite pinsam och go-cart känslan
är också stor, men vad gör det när detta är priset för två veckor ToR till jobb i Malmö.

Han den lilla av de två omtänksamma, hämtar alltid glas och vatten till oss ifall vi är
törstiga, jag blir så tacksam för den gesten även om den ej är så stor, han blir så
glad för att jag är glad.

Stora hjärtat mitt kom på mitt i tandborstningen att han tröttnat på det där handtaget
till badrummet som glappar och gick och hämtade en skruvmejsel och fixade det.

Smolket i bägaren, men ack så litet kom när stora barnet chockerat skriker och kommer
uthoppande på ett ben från sitt rum, hysteriskt mumlar, "gud vad äckligt, guuuuud vad
äckligt, aaaah, äckligt" och vi konstaterar att det våta han klivit i på sitt rum är ngt som ej
trivts i ngn av katternas mage utan kommit upp lite väl fort igen.
Den skyldige satt sedan bakom gardinen och skämdes i hopp om att vara osynlig en stund.

Nu sover de älskade sött.
Lillgull i sin "skog" förmodligen med drömmar om morgondagens Talangtävling i skolan
och jag skall gå ut och svänga ihop några pannacottor till morgondagens mys, det som
är de bästa de vet, de där som gör mitt liv så underbart.


Det blev ett sovrum till slut.
Ett som passar in till övriga huset och där jag ligger och tittar mig omkring lite var kväll innan
jag ska sova och njuter trots den lätt romantiska touchen.

Joo det blev semlor.
Såklart.
Mängder av dem, de godaste jag någonsin bakat, tillsammans med kära vänner.