Tomhet

Det var tomt på hans plats vid matbordet.
Vi var 3, inte 4.

En liten son som darrade på underläppen när han klev in
genom ytterdörren idag och sade "jag saknar Jonas".
Han fattas oss.
Vi saknar och älskar honom.


Det går bra vissa dagar.
Han har gått, vill ej vara här, jag måste gå vidare.
Det finns trevliga män där ute, visst intresse finns
hos mig också men de är inte HAN.

Jag ville bli gammal med honom.
Min Jonas, min självklara, min största kärlek.
Det bästa som hänt mig efter barnen.

Jag vill inte att saknaden skall övergå i bitterhet
för att jag ska ta mig ur detta.
Jag vill minnas det tråkiga istället för allt det underbara
bara för att det inte ska göra lika ont.

Jag önskar jag gjort så mkt annorlunda.
Tagit vara på det vackra jag hade.
Men jag kan inte, funkar visst inte så.
...ska ta hjälp med den biten.

Jag har tagit ut hans möbler.
Plockat ner de foton från väggarna där vi kysstes,
semesterbilderna där han log lyckligt.
Jag vill inte att det ska försvinna, men var gång jag
fastnar framför dem skär det som en kniv i hjärtat.
Jag vill så gärna ha honom här.

Hans varma vackra lena kropp.
Aldrig får jag röra vid den igen.

Jag påminns om honom överallt.
Han är så närvarande i allt.
Men så långt borta...
Han ringde. Ville prata med barnen.
Jag kan inte prata med hnm.
Kan inte höra hans kyla, orkar inte höra MIN Jonas vara
någon annan, klarar inte.

Om jag nu måste gå vidare måste jag stänga av.
Jag älskar honom så mkt, saknar honom hela tiden.
Var dag, var timme.
Alltid i mina tankar.

Det finaste som finns.
Vackrast både inuti och utanpå.

Undrar om han tror jag skaffat någon annan när jag ej
vill prata med hnm.
Om jag undviker honom för att jag är arg?
Det gör jag inte, jag gör det för att jag älskar hnm.