Obalans

Jag vill kunna ta det till mig!
De där mötena...
Det är som om jag vore en marionettdocka, någon drar i
trådarna, ger mig hintar om vart jag ska gå, vad som är
menat, men jag ser det inte.
De tecken som ges ses så glasklara, men ändå är de
svävande så när jag närmar mig för att röra vid dem suddas
de ut och försvinner....

Det viktigaste.
Livet är förgängligt.
Se det vackra.
Lär av de du möter.
Se ledtrådarna.


Åh om jag kunde se!
Då hade jag sluppit fundera.
Fått balans.

Det snurrar så mkt, jag kastas fram och tillbaks som
i en torktumlare.
Besvikelse.
Oro.
Genomströmmande lycka - vill stanna där.
Tacksamhet.
Ilska.


Dessa möten...