Hela staden andades lycka.
Det var som att gå i en bubbla, inte en vindpust som förändrade något.
Äntligen var den här - sommaren.
Människorna gick skrattandes och njutandes på gatorna.
Själv gick jag sakta, utan brådska någonstans, leendes, lycklig.
Samma form som mitt hjärta.
Huset var stilla och tyst.
Kontraster.
Det som hela helgen fyllts med skratt, stök och människor.
Kalasande och härligheter.
Kakbak, Melodifestival och trädgårdspyssel.
Glada som bara den blev gullen för alla fina presenter och för tårtan som de själva tryckt
ut alla bokstäver och blommor till.
Tänk, mina älsklingar har hunnit fylla 11 och 9 år.
Det händer så mycket.
Här finns ingen skugga, bara vita härliga moln på en blå himmel, en viss gnagande skuld över
tiden som ej finns dock men snart kanske lugnet har lagt sig och även den känslan har flytt?
Man kan alltid hoppas:)
Och tills dess göra det bästa av det.
Lovorden från skolan är många.
Allt går så bra nu.
Han valde själv att vända det jobbiga och arbeta med sina svårigheter.
Min lilla starka stora kille.
Jag är så stolt över honom!
9 och 11 år... Makalöst.
Lillgulls födelsedag firades med soldyrkan.
Storgulls som var hans bästa födelsedag någonsin, med allt han önskade, firades i
lugnet här hemma.
Jag har fått vara mamma i 11 år, lycka!!
En kärlek som bara växer och växer i takt med att gullen blir äldre.
Några som också växer är de där små kycklingarna.
Alldeles nyss fick jag sällskap upp i soffan av Henrik som klättrat upp och överraskade mig.
Slut på lugnet. Men ack så söta;)
...och det där köket...
Det som blev bättre än jag någonsin kunnat drömma om!
Det som saknar lister, har ett hål i taket där den gamla fläkten suttit och saknar inredning
kring kyl och frys men som i övrigt gör mig lycklig var gång jag går in där:
 |
| Lakanen och örngotten som farmor knypplat och broderat blev gardiner. |
Ja, tiden går så snabbt.
Min förstfödda, han som är så försiktig har åter igen påminnt mig om att livet inte varar för evigt.
Att se sitt barn så plågat smärtar så djupt i en själv.
En parkour olycka hos hans far, ambulansfärd, sydd, gipsad och omplåstrad och en vaknatt där
jag satt och såg på hnm som när han var liten, för att se om han andades.
Gör inte så mer...
Inte lika skrämmande som olyckan för ett halvår sedan, då var jag så rädd så rädd,
usch så hemskt det var för hnm!
Lillgull bjuder mest på skratt.
Inte kan jag varken bli arg eller gråta för att han tagit saken och saxen i egna händer och
piffat till sin långa lugg lite.
Initiativrik.
Och ruskigt nöjd själv;)
Eller när vi sitter i bilen och väntar och väntar på hans storebror och det bästa han kan roa sig
med är att stretcha...
Att inte jag kom på det först, solklart.
Jag har ett så rikt liv!
Så mycket lycka.
Det enda jag saknar är tid.
Jag får stanna klockan lite.
Försöka njuta mer, bara ta det lugnt.
Men det är ju inte riktigt min grej:)
Och det är ju alla äventyr, alla vänner jag träffar, allt underbart i mitt liv som gör det så
fantastiskt, som ger mig energi och det där stora leendet som vägrar försvinna från mitt ansikte:)
Nu ska jag försöka få kycklingarna att gå och lägga sig.
Jag tänker iaf göra det.
Timmen är sen och imorgon väntar en ny härlig dag:)
Och framför oss väntar även sommaren som vi hunnit få en försmak av,
den som är lite extra underbar här i Skåne:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar