Sommarkvällar

Kvällen luktade av en smygande fuktig kyla, där dofterna från gräset, bladen, och blommorna
blandades och kändes så starkt så att man nästan kunde ta på det.

Gräset var svalt och luften fortfarande varm.
Mörkret hade börjat falla och höll mig sällskap.

Ingen annan var ute.

Där det tidigare funnits ljud, skratt och stoj på håll fanns nu bara ingentinget.

Och jag.

Jag gick genom den stillsamma världen, som i en bubbla där inget annat fanns.

Hade det varit vinter hade jag kunnat stå utanför och se in genom de upplysta fönstren,
se de andra skratta och prata tillsammans.

Utan att de visste om att jag existerade.

Världen är underligt tom när de inte är här.

Fortfarande lika fylld av måsten och en lista som inte krymper utan istället växer, där
mycket bockats av och hunnit göras men som rinner över av saker medans tiden så
snabbt susar iväg.

Jag går genom den mörka trädgården och ser på det som är vår skatt.

Vår värld.

Det jag skapar för att ge dem ro, för att jag tänker att de liksom jag behöver det vackra
för att själen skall kunna vila och samla sig.

Där de inte skall sakna något.

Där vardagen snart inte kommer ge utrymme för att skapa, där de måsten som finns
kvar är de återkommande och de stora åter får skjutas fram ett år, eller till nästa gång de
är ifrån mig fler än 2-3 dagar i sträck, vilket ej sker så ofta,ett par gånger om året sådär,
och jag kan fylla min tomhet som har skapats av att jag aldrig hinner, aldrig räcker till,
inte orkar, är inlåst i min bubbla där endast de finns och inget annat hinns med,
med de skapande projekt som ger mig ro...
Kanske, när de är klara.

Moment 22.

Ensamheten har aldrig varit så påtaglig.
Jag orkar inte.
Timmarna fylls av det jag måste fokusera på att inget annat får plats.
Finns det en paus i måstena vill jag bara andas, bara vara, det är en lyx.
Och när man ändå inte är en självklar gäst längre, som den ensamvarg man är så sitter
man ändå där med tankarna fulla av måsten om man skulle bli hembjuden.
Tråkig.
Jag saknar mitt sociala glada jag.
Undrar vart jag tappat det.
Älskar de jag omges av och finner mig ändå så lycklig när jag väl är där.


Sommaren kom.
Även denna var sådär som en sommar ska vara, varm, solig, fin, men ack var snabbt
den där så efterlängtade ledigheten passerade.
Som om man väntade och så tordes man inte fånga den.
Nu är sommaren så varm så den knappt är verklig men vacker är den.
Min själ har ingen ro och kan inte njuta.
Som om den längtar till höstens stillhet och rutiner.
Väntar på vad som skall ske.
Aldrig stannar upp.
Jagad.

Vackrast var våren. Den hoppingivande med sina många underbara middagar.

Bara, där man alltid är hemma.

Och så kom sommarlovet. Tänk att de där två vackra är mina.

Storgull slutade här för sista gången, till hösten väntar högstadiet och nya äventyr.

Att fira en dag närmre vuxenlivet på en lekplats, i finshortsen, skjorta och fluga blev så rätt. 

Vi firade midsommar.

Den lyckliga killen som äntligen fått sin dröm utvecklas enormt.

Han gav mig gåshud och magont när han lärde sig hoppa.

Älskade pappan min så uppklädd och fin.

Jordgubbarna, som de gjorde vår semester när de dignande kunde plockas till frukost.

Tomaterna frodas.

De älskade stockrosorna fick rost och blev mindre vackra.

Fingerborgsblommorna gjorde entré och piprankan växer.

Så kom semestern. Vår strand sommarkläddes välkomnande och användes flitigt.

...dag som kväll har vi häckat där.

Vi har utforskat nya sjöar.

Blivit bortskämda av mormor.

Njutit av vår härliga park.

Rest till Vik för en drömhelg.

Där det kastades pinnar vid var bro...

...vandrades i underbar natur.

Badades på vackra stränder med kallt vatten.

Storgull dansade med sin mor, inte de moves han var van vid.

Det åktes ånglokståg.

Och när det underbara äventyret var över gav lillhjärtat mig en sten han hade plockat på stranden, jag
hade också plockat en samma dag, så lika, olika och tillsammans blev de samma hjärta.

Det regnade i tre dagar. Då njöt vi och såg film. Han och jag.

Nu fattas de. Katterna och jag väntar och saknar.