onsdag 7 maj 2014

Gröna små äpplen

I vårt samtal vid matbordet så seglar han plötsligt iväg i tankarna
sådär som han gör ibland, man vet att han är någon helt annan stans.
Han ler stort och bara sitter så en stund.
Jag betraktar den där lilla vackra underbara ett tag men frågar sedan
nyfiket, vad han tänker på som gör honom så glad.
Jag är glad att jag har det där... asperger svarar han.
Varför det undrar jag.
För det känns skönt är hans svar.
Känner du dig annorlunda frågar jag på nytt.
Jaa, lite egen sådär, pyttelite egoistisk ibland.
Tänker lite mer på mig själv.
För att du ej förstår de andra frågar jag.
Ja, typ.
Det är häftigt att vara som han coola killen vi känner, som
att vi är speciella och alla andra är vanliga.
Vi är lite egna säger han, den lilla fantastiska och det där leendet
som fyller hela hans ansikte och ögon är det finaste jag har sett.


Ibland när man står där och bara känner sig förvirrad, med en hel
storm inuti av tankar som bara snurrar och allt bara är så mycket
så man inte vet vad man ska göra, vart man ska gå eller tänka
så är det plötsligt som om det bara finns där.
Om man låter det.
Ett möte, ett samtal, man trillar över det man behövt.
Och man ser det man ska se.
Fylls av energi.


Det ÄR mycket nu.
Att stanna upp och tänka på hur dagarna ser ut känns som om det
skulle göra dem alldeles för påtagliga, som om jag kände efter skulle
göra att det blev övermäktigt och det jag kämpar så hårt för skulle
falla över mig och ej orkas med längre.

Vardagen med en son som bara vill äta mat med en viss konsistens,
en viss färg, ej vill prova något nytt, gillar en sak ena dagen och när
jag handlat hem det ogillar det. Som inte kan ha kläder som sitter åt,
inte kan ha strumpor på sig för det känns konstigt och varmt. Som
tycker att duscha och borsta tänderna är plågsamt. Vars hela värld
faller om han ej äter mellis för blodsockret blir för lågt.
Som inte har någon förståelse för andra eller för den stora sonen som vill
synas, få uppmärksamhet, vars dåliga självkänsla gör att han klagar på
andra, vars högljudda tics stör den lilla tysthetskrävande, som ger bråk,
missförstånd, svårigheter att träna läxorna med dem båda, det efter att
man under veckan åkt på diverse möten med olika instanser för att
få den hjälp de där älskade behöver och tröttats ut av hur mkt detta tär
på ork och plånbok är inte alltid lättsamt.
Att i det hinna med alla vardagliga måsten.
Att göra det i motvind från den person som säger sig älska dem lika
mycket men inte accepterar att något är fel med dem och således
ej hjälper till utan istället stjälper på alla plan som går är halvkul.
Den person som gör att det går två steg fram och ett bak hela tiden
och jag blir allt mer uppgiven då jag inte kan förstå hur man inte kan
vilja dessa fantastiska barns bästa utan istället göra mängder av saker
som straffar dem.
Det är overkligt.
Att stanna upp och känna efter går inte nu, det är så nära ett av de
stora målen, dit jag kämpat för att komma i 8 år nu.
Snart.
Då kan jag andas.
Stressen ligger i att få hjälp till den stora kärleken, han som vilken dag
som helst inte längre nås, som snart kommer tycka att den person vars
arm han alltid vill somna på, vars hand han vill hålla i soffan när vi ser
på tv, inte är mycket värd att lyssna på.
Vilken dag som helst är han tonåring och då är jag så rädd att han
kommer bli förlorad, detta måste lösas innan. Nu.
De mail och samtal som kommer från skolan med tråkigheter, svårigheter,
bakslag är som ett slag i magen var gång.
Det äter upp mig.


Dagarna med de där två är också fantastiska.
Jag längtar hem till dem var dag, vill höra deras fantastiska skratt, vill
höra hur de har haft det i skolan och fyllas av stolthet när vi gör läxorna
just för att de är så himla smarta, vill visa dem världen och allt underbart.
De där som jag fått som gåva att vårda.
Och gör.
Innerligt och utan en tanke på att sluta.
De där två är det bästa sällskapet man kan ha.
Jag älskar deras tankar.
Deras kreativitet och utveckling.

Att se världen genom deras ögon, så olika, gör att man ser allt för
för första gången.
Får en chans att se allt från en annan vinkel.
Att de är och ser saker så annorlunda är spännande.

Tack för att ni är ni och helt fantastiska, just som ni är.
Jag är så glad över att jag är er mamma.

Att sista kvällen de är hemma bli överraskad av lillgull som utvecklat ett nytt recept och bakat åt oss.

Att få en kväll själv med han den stora, underbara.

Att få vara HÄR den kvällen.

Att få bo med dessa utanför ytterdörren.

Att få vänta på årets nykomlingar i stockrosrabatten.

Att se piprankan växa.

Att se honom, den lilla så högt älskade, omgiven av högtalare-hans passion. Ren lycka.






3 kommentarer:

  1. Stor kram till dig och din lilla familj! Ni är så härliga alla tre ♥

    SvaraRadera
  2. Kikar in här och skickar styrkekramar! Hoppas det vänder till det bättre för er alla snart! : )

    SvaraRadera
  3. Grattis kusin som fått så speciella barn, även om det kan kännas jobbigt då det brister i förståelse med andra människor.
    Min en dotter, mitt barnbarn och även jag har olika NFP, och visst får man stångas men många gånger känna tacksamhet för att man får se världen på det speciella sätt som de gör.
    Det enda jag önskar är att omgivningen som jobbar med dessa barn ska bli mer upplysta och förstå att fastän ett barn har diagnos så är det inte likadant som alla andra med samma diagnos. Vi är först och främst personligheter, sedan har vi vissa svårigheter som kan visa sej olika från person till person.
    Kramr till dej och de dina <3

    SvaraRadera