Perspektiv

Igår på stranden stod jag och diskuterade livet och dess svängningar med en
vacker, klok kvinna jag ej möter så ofta.
Gassande sol, het sand under de bara fötterna, stim och stoj från barnen.
Döden var nära i samtalet, påtaglig, det som var svårt och har varit tungt
kom upp, mitt där i verkligheten med så mkt liv omkring oss.

Jag har tänkt på det där samtalet.
Vi ses ej ofta så vi hade en hel del att ta igen.
Det är så sanslöst mkt som hänt under det senaste året.

Jag är långt ifrån densamme som för 1 år sedan.
Vad som är viktigt i livet har blivit mkt mkt tydligare.
Vad som är lönt att bli arg för, hur jag ska leva för att må bra, få ork.
Vad som tar och ger energi.

Och slå det samman med allt som hänt totalt de 4 senaste åren...

Jag ÄR tacksam.
Jag har det bra.
Men det är inget jag kan ta för givet.
Jag lever ej var dag som om den vore den sista, även om så kan vara.
Men jag vill känna mig levande var dag.
Känna att var dag har gett mening.


Jag lever mitt i nuet.
Och just nu läggs min prio främst på storgull.
Jag undrar hur jag någonsin skulle kunna hinna med att vara ngt annat än
bara mamma?
Inte så bara, det kräver mkt, är ett stort ansvar, men ack så mkt det ger
tillbaks i glädje:)
Just nu är denna kampen en helhets sysselsättning.
Viktig.
10 dgr hos mig/4dgr hos pappa och så rullar det på.

Det är inte enbart jag som har förändrats det senaste året.
Samma saker som har drabbat mig har också drabbat honom, vi lever i samma
liv, samma tillvaro.
Fått hnm att tänka i banor han ej borde i sin ålder.
Tampas med problem som är större än honom själv.

Det blir ett litet moment 22.
All kamp går åt till storgull, mkt mer hinns ej med.
Måste läggas på hnm.
Samtidigt måste jag kunna ladda batterierna, omgiven av mina kära fina,
jag är bara en person att tampas med detta.
Jag längtar efter att få träna, men det är tid som tas ifrån fokuset på
honom, jag kan inte få egentid fler ggr/vecka som jag skulle önska, det
skulle rubba lugnet jag kämpar med att bygga omkring hnm.

Men, det är värt det.
Varje dag.
Jag önskar bara jag hade mer tålamod, fick mer tålamod, mer batteriladdning.
Men ack, ingen dag är den andre lik, snart är denna tid förbi och då kommer
jag ha det tillbaks i den fina kille han åter kommer vara.
Utan tvekan.
Det är en kamp man väljer att ta den dag man väljer att bli förälder.

I onsdags gav jag upp lite.
Tisdagen hade varit hemskt kämpig.
Insåg att gå här hemma och försöka, fram och tillbaks, ej gick.
Vi flydde fältet och åkte in till Malmö.
Gick halvbra men bättre.
Tills den trötta puckade mamman kom på att hon gjort en dödssynd.
Missat storgulls fotbollsavslutning.
Det gjorde inte saken direkt bättre.
Så får man inte göra...
Usch.
I tröttheten och uppgivenheten blev det så.

Jag måste börja lösa korsord... Alldeles för mkt jag glömmer när det är
så mkt att tänka på jämt, skäms.

Men i helhet blev det ändå en bra dag.
Träffade fina saknade älsklingar.
Tog det lugnt, bara var.
Pratade.
Gjorde saker de tyckte om.
Att ge gör att man får.
Som jag sagt till storgull när han skäms för att han bråkat, vilket han
egentligen inte kan rå för, så kommer jag älska och älska och älska hnm
tills han inser att han inte vinner på att bråka.

Jag öser inte saker över dem, jag ger dem fasta regler, sunda värderingar,
låter dem se att alla har lika värde, att prata skit om andra bara betyder
att man har låg självkänsla och att säga snälla saker betyder att man får
fler vänner och på så sätt till slut inser att man är värd att tyckas om.
Jag ger dem kärlek, villkorslös.
Lär dem att alla gör misstag, jag om ngn, men att erkänna dem och förklara
varför gör en mänsklig och alltid ändå älskad oavsett.
Trygghet i att de är fantastiska varje dag.

I Malmö badade vi ej i havet, kottarna fann en fontän!:)

Storgull skejtade, lillgull gjorde det han älskar - klättrade.

Min underbara förstfödda, nu så stor.

Stora hjärtat trickar lite, lillgull hade med sig sitt legobygge och var
nöjd han med.
Det var sol, varmt, mysigt och bara vi:)

Dessutom åt vi gott på Möllan med finfint sällskap och kottarna hann även med att se Timbuktu, Mikael Wiehe och en man i kvinnokläder.
En toppendag tyckte de och det trista mönstret var brutet.
Mamman andades ut, storgull likaså.


Förövrigt är den där lilla fröken som flyttat in hos oss och i våra hjärtan
en riktig liten livsnjutare, coolare är svår att finna.
Ok, skulle vara Socker då...

Det hade varit roligt om gullen en dag läste ngt av mina inlägg, det är
ju ändå till dem jag skriver.
En dag när de själva tampas med samma bekymmer, jag tror de hade skrattat gott;)

Att jag älskar dem, det vet jag att de vet:)