Det lilla som gör det så stort

Vissa dagar gör alla andra dagar som inte är lika bra, obetydliga.
Även om det inte händer ngt särskilt, inget stort alls så fyller de ens hjärta med en
varm lycka och ett enormt hopp och ens ansikte med det största av leenden.

Jag behövde den här dagen. Kommer leva på den länge och minnas den när
det jobbiga åter poppar upp, DENNA dagen är vad som betyder ngt.


Det där med att ha söner som fortfarande, ibland, gärna sover i min säng, den
där sängen som numera har dubbla sköna täcken och ett överkast över, gör det
ganska trångt och varmt och får mig att sova ganska ytligt.
Även om det är lycka att krypa ner mellan de där varma älskade så vaknar man
fortfarande för minsta lilla, pillar ut en numera ganska stor tå ur örat och försöker
veckla ihop barnen så att deras armbågar och ben iaf lämnar en liten yta för mig
att sova på.
Så att jag vaknade med rungande migrän till en dag jag visste skulle bli galet stressig
var inte oväntat.
Pallra sig iväg, hinka kaffe, bubbelvatten och migränpiller och starta dagen.

Efter en stund skickade en rar vän ett sms och frågade hur min dag var.
Jag svarade att jag hade bestämt att det skulle bli en bra dag.

Det blev det.
En ruskigt skön och härlig dag.
Stressig? Ngt vansinnigt.
Underbar? MYCKET.

Så många små saker.
Glada besked från skolan om storgulls skolresultat.
Fina kollegor, en vän som berättade ngt som gjorde mig tårögd av lycka.
Det finns så mkt glädje.

Väl hemma möttes jag av en liten son som var på sitt allra mest strålande humör,
han hade bunkrat upp framför tvn, startat en bra film och knaprade kex.
Maten var klar sedan dagen innan och vi slog oss bara ner i soffan och myste.
Såg ännu en film.
Kramades och kramades. Han öste pussar och fnitter över mig.
Storgull var glad och hos kompis, så som det skulle vara.

Vi satt bara där i soffan hela kvällen.
Var.
Stilla.
En son på var sida, nära, med sina händer inflätade i mina.
Skratt, prat, kärlek. Så mkt kärlek.

Så lite av det där behövs för att påminna mig om hur sablans fint jag har det.
Det svarta som fyllde gårdagen bara blåses bort och ersätts av den där sköna
känslan som jag nästan glömt bort, det är dags för den att stanna.

Imorgon är det fredag.
Helgen bär på så mkt härligheter, trädgårdsarbete med min älskade familj.
Galej med förförfest, förfest och dans tills det ljusnar.
En förmodligen vansinnigt seg söndag som ändå skall tillbringas med mina
kära i vårsolen.

Tack!

Att tanka lilla mammans bil som jag numera har lånat då min dog i Markaryd var även det
en positiv upplevelse, barnen må tycka att mormors Aygo är lite pinsam och go-cart känslan
är också stor, men vad gör det när detta är priset för två veckor ToR till jobb i Malmö.

Han den lilla av de två omtänksamma, hämtar alltid glas och vatten till oss ifall vi är
törstiga, jag blir så tacksam för den gesten även om den ej är så stor, han blir så
glad för att jag är glad.

Stora hjärtat mitt kom på mitt i tandborstningen att han tröttnat på det där handtaget
till badrummet som glappar och gick och hämtade en skruvmejsel och fixade det.

Smolket i bägaren, men ack så litet kom när stora barnet chockerat skriker och kommer
uthoppande på ett ben från sitt rum, hysteriskt mumlar, "gud vad äckligt, guuuuud vad
äckligt, aaaah, äckligt" och vi konstaterar att det våta han klivit i på sitt rum är ngt som ej
trivts i ngn av katternas mage utan kommit upp lite väl fort igen.
Den skyldige satt sedan bakom gardinen och skämdes i hopp om att vara osynlig en stund.

Nu sover de älskade sött.
Lillgull i sin "skog" förmodligen med drömmar om morgondagens Talangtävling i skolan
och jag skall gå ut och svänga ihop några pannacottor till morgondagens mys, det som
är de bästa de vet, de där som gör mitt liv så underbart.


Det blev ett sovrum till slut.
Ett som passar in till övriga huset och där jag ligger och tittar mig omkring lite var kväll innan
jag ska sova och njuter trots den lätt romantiska touchen.

Joo det blev semlor.
Såklart.
Mängder av dem, de godaste jag någonsin bakat, tillsammans med kära vänner.