Le

Varje dag bär med sig ngt nytt.
En ny lärdom, på gott och ont.

Ytterst.
Få.
Av dessa.
Bankar sig in.
Fastnar.
Blir en erfarenhet.

För visst är det så lätt, när livet oftast rusar förbi i 160 att fortsätta
trampa i samma mönster för att det är bekvämt och man ej vet vad som väntar.
Man har det bra.
Jag är ej den som tror att gräset är grönare.
Jag tror på att lösa problemen.
Bara man kan se lösningarna.
Där i ligger det svåra.
Att stanna upp.
Reflektera.
Se utanför sin tunnel och vidga sin periferi.

När man står där och stampar med foten som ett barn för att få sin vilja
igenom, försöka få ngn annan att se saker såsom jag gör, då missar man
att förstå hur de ser.
Och varför.

Jag tror ej på det perfekta.
Det existerar ej.
Min själ är för utforskande, för livsbejakande.
Ingen dag är som den andra.
Fastna ej.
Du vet ej vad som väntar runt hörnet.
Var öppen.
Men var trygg i dig själv.
Se olikheter som möjligheter.
Le.
Just det, att le, är nog det viktigaste:)
...and the world will smile at you!

Nu arbetar jag på en ny lärdom.
Ensamhet:)
Jag är dålig på att bara vara. Har blivit.
Nu är det dags att återta njutningen i att bara vara.
Ensam tid är effektiv tid då så mkt som möjligt måste hinnas med, just för
att jag ej ska kunna stanna upp och känna mig... ensam.
Jag som har varit så bra på det i min ungdom.
Njutit av tystnad, sena nätter med musik och måleri.

Sen kom de där små och man var aldrig ensam...
Sedan kom all kamp, en ny kärlek.
Som försvann och tiden rullade på. Snabbare.
Och snabbare.
För visst, tid är det ont om när man är själv med det jag har förärats med.
Ett faktum.
Men jag måste lära mig njuta av tystnaden.
Och av mitt eget sällskap.
Ta vara på det.

Och även om jag är mina kottars största fan, så vill jag aldrig att det
går dit så de på ngt sätt skulle känna att jag är mer beroende av dem
än de är av mig.
Jag har de sista månaderna gömt mig lite bakom dem.
Sett det men inte riktigt kunnat ta steget och sätta mig ner och tänka.
Ensam.
Det har ju hänt lite saker, upprepade ggr, som fått mig att inte riktigt
vilja stanna upp och känna efter.
Jag har fyllt mina dagar med trevligheter, vänner och upplevelser
för att slippa se.

Dags för en ny utmaning.
Njuta av dessa veckorna då jag knappt träffar mina gull.
Sådär länge som jag aldrig varit utan dem förut...
Att ej bry mig så mkt om att mitt sällskap i soffan är en vansinnigt
irriterande liten vit katt som jag älskar.
Var sak har sin tid.
Det vet jag ju, det gäller kanske bara att komma ihåg det:)

Faktiskt är jag rätt bra på det också, den där ensamhetsbiten.
Och denna är på ngt sätt vald.
Just för att jag känner att det är dags att stanna upp.
Se över vart jag är.
Det var bara de här sista månaderna...
Då jag tappade mig själv lite.
Men, som tur är vill jag aldrig sluta lära mig saker.
Aldrig sluta se.
Aldrig sluta le:)

Oj vad jag hunnit med många filmer denna veckan!
Jag som knappt har sett på tv på så länge.
Jag, den jobbiga lilla katten, den lurviga stora katten.
Min kvällsmat bestående av dippade grönsaker och te, nästan var kväll...
Och, det har regnat ute, såå härligt att se film då!:)
Vi har bott ner oss i soffan och tagit det lugnt och skönt.
Lagt måstena åt sidan.
De finns ju kvar:)


Jag städar i mitt liv.
Så mkt har flutit under broarna, beteenden jag ej är nöjd med och
som ej passar med den person jag önskar vara, har funnits kvar och
är inte alltid så lätta att bryta.
Men att ta upp dem till ytan, ransaka sig själv och sina tankar är
det så mkt lättare att aktivt bearbeta sig själv:)
Jag har ett mål, en önskan, en bild.
Hur jag tar mig dit har jag ingen aning om, jag vet ej vad som händer
imorgon eller nästa vecka.
Men jag vet att jag kommer dit:)

Bilden med de kloka orden ovan knyckte jag från fantastiska Laila.
En person som får mig att le, var dag, för att hon är som hon är;)