Where's my baby?

Dörrarna till mitt lilla hus står ännu öppna, in strömmar luft som fortfarande är
sensommarvarm efter en helt fantastisk dag.
Det susar stilla i träden utanför och långt långt bort hörs muller från ett för länge
sedan passerat oväder.

Jag älskar denna plats på jorden, min lilla bubbla av lycklighet.
Efter så många flytter är detta min oas.
Varje blomma, varje buske och grässtrå vårdas ömt.
Ingen perfektionism, min själ är heller ej rakt igenom vit.
Den är inte helt tämjd, på sina ställen fortfarande vild, lever sitt eget liv och träder
fram överraskande vacker i sin naturlighet.
En plats för njutning.

Jag har pysslat och påtat och njutit av den sol som så oväntat hållt
mig sällskap. Både haka och näsa är rosiga och på mina kinder har för årets
(troligtvis) sista gång, fräknar tittat fram.
Gräset är klippt, växter flyttade, rabatter rensade och jag välkomnar hösten
och regnrusket, jag har ju ändå köpt nya fina röda stövlar!:)


Idag är för mig en dag att minnas.
Ett stort steg har tagis mot storgulls vuxenhet.
Ett äventyr, en liten händelse i sin helhet men ack så stor för hnm.
En pusselbit av vikt.

Idag har min stora lilla son åkt buss tillsammans med 2 vänner för att shoppa och
äta hamburgare.
Sonens vän och dennes flickiga kusin hade båda tidigare åkt iväg men för mitt gull var
det ett stort förtroende att på egen hand åka buss, ha ansvar för pengar och sig själv.

Poängen och det som gör det så stort är just det, att han kunde se att han faktiskt
klarade det.
Att jag litar på honom.
Med en fot i litenvärlden och en på väg för tidigt mot vuxenvärlden är mitt stora
hjärta lite vilse.
Hans dåliga självkänsla som lyser igenom i de kamper han tar utan att han
egentligen behöver men ej har styrkan att välja bort.
Att hitta en balans i det ansvar han för tidigt fick, det ok han allt för ung fick bära
och som jag önskar att jag kunnat skydda honom från.
Det är inte lätt att hitta sig själv.
Men att behöva leta så liten när inte alla redskap finns är tufft.
Att få honom att växa på insidan, att hjälpa honom tro på sig själv.
Och idag kom han en bit på väg:)

Han var så stolt när det gick upp för honom att den plan han och vännerna smitt
faktiskt skulle få genomföras.
Han försäkrade mig hela tiden att han hade mobilen med sig, berättade hur de
skulle gå tillväga och kom inom trädgården och kramades och pussades innan
de skulle åka:)
De var borta 2 timmar och när stora hjärtat kom hem visade han så nöjd vad
han hade shoppat - 2 par hängslen!:)

10 år?!!
Jag undrar om jag legat i koma och missat ngt....

Storgull i sina nyainköpta hängslen.