2, 14...

När jag vaknade på morgonen var kudden våt av tårar.
Jag höll ögonen slutna, ville stanna kvar i drömmen.
Den var så verklig.

Han hade funnits där, han som var allt jag drömt om,
som faschinerade mig så mycket med sin mångsidighet som
jag aldrig tröttnade på.
Som fick mig att gå omkring att le lyckligt, fortfarande.
Som gav mig fjärilar i magen och som jag ville berätta
allt för, längtade till.

Han hade rört vid min kind, kysst min panna.
Jag hade smekt honom över hans bröst, ner över magen
och han hade ryckt till och skrattat.
Ömt hade han viskat "knäppskalle" och lett mot mig
och flyttat på en slinga av mitt mörka hår.
Jag var lycklig.

Ville aldrig vakna därifrån.

Jag hade rest mig från sängen, rört vid min tjocka mage
där den där lilla efterlängtade sparkade hårt inuti.
Gått ut i köket och satt på kaffe.
Medans det puttrande rann ner såg jag ut i trädgården.
Vårt paradis.
Vi hade letat länge för att hitta det där huset.
Det ljust ljust gula med vita kanter, det som rymde vår
växande familj och även hade plats för alla intressen.
Att finna det perfekta ska ta sin tid men en dag fanns
det där, lite längre bort än vi tänkt oss, men... perfekt.
Vårt hem.

I eftermiddag skulle mina stora gull komma med bussen
från sin far, huset skulle fyllas med liv och glädje.
Innan de kom hade vi tänkt gå och simma lite, njuta av
söndagen och äta lunch på en liten mysig restaurang
inne i stan.

Jag stack tidningen med korsordet under armen och tog
kaffekopparna, en med mycket mjölk och en med lite mindre
och gick in till min make som fortfarande låg slumrande
kvar i sängen.
Kysste honom över hela kroppen för att han skulle vakna
ordentligt och lade mig sedan leende bredvid honom.

Jag såg oss bli gamla.
Hur vi en kall vinterdag där luften gjorde stora moln
omkring oss i den kalla luften, promenerade genom bokskogen.
Hand i hand.
Kameran dinglade från hans axel där han tänkt fånga den
gnistrande frosttäckta världen innan solen smälte den för
att ge plats åt en ny vår.
Hur vi stannade och han lyfte upp mössan som täckte mitt
gråa hår för att kunna kyssa min panna.
Vi stod så en stund och genom mitt huvud for lyckliga
tankar på allt vi hunnit med dessa år.
Hur vi tillsammans tagit oss igenom allt, enade, ofta,
så ofta skrattandes:)
Så roligt livet vårt liv hade blivit, precis vad vi gjort
det till, inte alltid som vi önskat men ändå hade vi gjort
det allra allra bästa av det.
Tillsammans.


Men han gled bort, försvann och jag sträckte mig efter
honom för att få honom att stanna, min hand rörde nästan
vid hans, sedan vaknade jag.
Det var bara en dröm.
Sakta öppnade jag ögonen.
Såg åt sidan där den andra halvan av sängen var tom.
Sträckte ut handen och rörde vid det svala lakanet.
Plötsligt gick luften ur mig, den stora lufsen hade
hoppat upp på min mage, Socker hade insett att jag var
vaken, det var en ny dag.

Drömmar är inte alltid vad man tror att de ska vara,
blir inte som man önskar alltid men som man vill.
Om man gör dem till det.
Fånga drömmarna, låt inte livet bara passera.
En dag vaknar du och inser att allt gått dig förbi
för att du såg åt ett annat håll.


Fröken ska bädda ner sig.
Det är redan en ny dag och inatt kommer inga nya
drömmar födas, jag är trött inombords och natten kommer
bli drömlös.

Om 17 timmar får jag krama mina älskade, de där små
underbara som snart är så stora så de flyttar hemifrån:)
Inte före ni fyllt 26 säger jag till dem, joho säger
storgull trotsigt, du flyttade hemifrån när du var 15,
det ska minsann jag också.
Jag vet vem han brås på...