Otäckheter

Överallt i huset finns de.
De sitter på väggarna, på golvet, på bordet.
Spindlarna.
Tycker de är lite många nu...
Tacksam för att jag imorgon kan packa ner dem i en liten
låda och glömma bort dem till nästa halloweenhelg.
Och tack för att de bara är av plast.

Helgen har varit fylld av monster, varulvar och zombies.

Det startade redan på fredagsmorgonen när storgull och jag
skulle på återbesök hos tandDr för att se hur det hade gått
med hans tand, levde den eller ej?
Till det ämnet får jag återkomma...
Men det blev ett gott skratt hos hans rara tandDr som inte
tyckte det blev så mkt bättre fast han tog av sig masken;)

Lördagen ägnades åt pumpastyckning tillsammans med
rara vänner.

Det har pysslats och fixat, allt i otäckheternas tecken.

Farliga typer i min hall som gick ut på bus eller godis
runda och kom tillbaks nöjda över förväntan.

En trevlig men sen lördagskväll som känns idag.

Dagen har också tillbringas med fler fina, åter bakning
på samma tema, dock var inte systran och jag riktigt överrens
om högtid, jag tycker att kycklingar hör lite mer till påsk...

Sickan, den lite lätt hysteriskt gosiga har hunnit få sitt
av önskat gos och mer därtill...

Lillgullet mitt också, vi har enats om att han faktiskt ej
får växa mer, snart får han inte plats att somna i mammas knä.

Den dagen de föds förändras livet.
Från att ha varit odödlig blir plötsligt någon annans liv
viktigare än ens eget.
Man kan ge sitt liv för deras liv och lycka.
Man önskar att man kunde ta deras smärta.
Deras sår blir till sår i ens egen själ.
Man bär ett tungt ansvar.
Och en enormt stor ovärderlig och omätbar lycka.

Hos tandläkaren i fredags fick vi beskedet om att storgulls
skadade framtand nog ej gick att rädda.
Den skulle nog behöva rotfyllas och förmodligen skulle där
bli en stifttand så småningom.
Det var som ett knytnävsslag.
Sänkte mig in i en sorgesam grå dimma.
Ingen stor grej kan tyckas men då jag själv håller på att
pyssla med en besvärlig tand som ska rotfyllas och borrats
ur och den smärtan gör ont så det kryllar sig i tårna, då
vill jag ej utsätta mitt barn för det.

Man önskar ju inte sina barn ngn smärta i världen, men inte
kan man linda in dem i bomull för det, men ont gör det i
mammahjärtat.

Det är många kamper att vara föräldrar.
Som bärs upp av en så stor lycka, en sån obegränsad kärlek.
En önskan om att vara en så god människa som möjligt, en
så bra förebild man kan för de där små.
Jag är tacksam för att de gör mig till en bättre människa.

Jag tycker helt klart att han har haft tillräckligt.
Han har varit mer om fler svårigheter i sitt korta liv
än många vuxna och behöver ej mer.

Det är svårt att finna en balans, veta när man gör rätt
och fel och det finns en anledning till att man behöver
vara 2 för att tillverka ett barn.
Man behöver orka finnas där, ha andra vinklar när man
själv inte ser lösningarna.
Och ibland är det svårt när man själv känner sig liten
och maktlös att inte ha ett eget stöd att luta sig mot,
finna tröst av, få batterierna laddade, få trygghet och
bli förvissad om att man gör rätt, eller fel.

Han är så tapper den där lille store mannen min.
Tuff utanpå men inuti river stormar.
Hur ska jag som mamma kunna finna den rätta vägen för att
göra hnm till en stark och trygg vuxen?
En man som inte är rädd för sina egna känslor, som vågar
känna efter och göra val efter sitt eget hjärta och inte
följa fel väg till dumheter.
Hur ska jag göra för att få den där lille sargade osäkre
pojken till att bli en ung man med självkänsla, som tror
på sig själv och i sitt led vill vara en god förebild?

Som inte i sin osäkerhet kränker andra för att må bra.
Så som han lärt och ibland nu gör.

Barn lär av det de ser.
Och det bästa jag kan göra, tror jag, är att vara en så
god person jag bara kan vara, göra gott och visa vad jag
känner och tala ut om det.
De vinner både de och jag på.
Och älska dem, älska och älska dem alltid.
Som jag berättar för dem var kväll så älskar jag
dem även när de gjort dumma saker, även när
vi är osams och kommer alltid göra det.
Kärlek är villkorslöst.


Imorgon lämnar gullen för en vecka hos sin far.
Min vecka kommer fyllas med trevliga, härliga äventyr
och vips är de tillbaks, jag längtar redan:)

Så, dags att plocka ner katten från taket och krypa i säng!

Så här cyklar numera mitt stora hjärta, rädd men utan
att för den skull få hämmas att göra vad han älskar.
Klokt.