65,45..

Morfar prosten är läst.
Ikväll hade Anton kallat prosten för skitgubbe och blivit jagad genom
huset med mattpiskaren och med nöd och näppe räddat sig in under sängen.
Otäckt avsnitt!

Fnissande låg vi alla i min stora säng och kramades.
De för torsdagen hemlånade gullen och jag har mest ägnat kvällen åt att
öva på kindpussar, ätit ostbågar, pärlat och sett på Mythbusters.
Som vilken torsdag som helst.
Denna dock med ett litet annorlunda inslag...
Idag kom den dagen då det mitt stora barn visade sig vara starkare
än sin mor. Är det tillåtet för en 10åring?
Finns det inte regler för sådant kan man undra?
Han brås visserligen på sin far men mamman känner att allt för lite tid
har tillbringats på gymmet och att det är ngt som bör tas itu med omg!!
Så här kan det ju ej vara.


Jag borde packa.
Imorgon susar jag iväg för en helgs äventyr med mina kära kollegor.
Men jag är fast...
Tankarna snurrar och jag vill egentligen bara vrida fram klockan till
något annat som ska ske.
Längtan.

Även denna vecka har varit underbar.
Så här mitt i den med lika härliga dagar bakom sig som framför:)
Gårdagen skulle tillbringas tillsammans med flickorna, snyftandes,
drömmandes om kärleken och vassa tänder till Breaking Dawn.
Men påhittiga som de är blev det mycket bättre!
En perfekt kväll på Kallis!

Med peeling, bastubad, inpackningar och idel njutning.
Värmen ångade om våra kroppar då vi klev ut från den varma bastun vidare
ut i den 4 gradiga kylan utomhus.
Jag tyckte bara den känslan var spännande nog och stannade på land när
Kajsa coolt nog doppade sig, imponerande!:)
Jag är en kyckling och kommer så förbli.

Tisdagen snyftades det desto mer.
Daniel, middag, kär och galen.
En tidig kväll.
Hur mysigt som helst.

Måndagen... ja måndagen.
Surrealistisk.
Magisk:)


Vad det är spännande att leva!:)
Att livet kan svänga så och att man inte har en aning om dess överraskningar.
Man vill heller inte veta vad som är mening med allt.
Bara försöka njuta så mycket man kan av det som ges.

Om man kan se utanför sina egna murar, släppa sina fördomar och se
möjligheter istället för problem, så mycket mer livet kan erbjuda.
Så underbart det kan bli!

Om man vågar fånga lyckan när den kommer i ens väg.


Tänk om man klev in i ett rum och kände en så stark samhörighet med en
annan person så man bara inte kunde sluta tänka på denne.
Om allt kändes rätt.
Samma tankar, värderingar och prioriteringar.
Någon som säger orden som snurrar inuti ditt eget huvud.
Någon som lugnar din oro genom att stilla dina farhågor innan de
ens har hunnit få fäste, innan de ens har sagts.
Om allt bara var rätt från början.
Som om man känt varandra hela livet men ändå aldrig setts.
Som om det bara skulle vara så.
Och när man väl mötts bara räknade timmarna till nästa gång.

Tänk om...

Om allt inte stämde med de drömmar man haft.
Om det fanns yttre faktorer som stred emot.

Skulle man då fånga chansen eller inte tordas?
Låta den glida en ur händerna...
Eller göra det modiga:)

Man lever bara en gång.
Njut!
Gör det inte så svårt.
Det kan faktiskt vara så enkelt, bara du tillåter det ske.


Men hur ofta sker ngt sånt?!:)
Skulle ngt sådant kunna vara sant?
Skulle du tillåta dig själv att tro på det?
Skulle du tordas falla?

Livet är inte lätt.
Det är sanslöst spännande och alldeles alldeles underbart!:)
Men aldrig mer än vad du väljer att låta det bli.