täcka marken.
Små små har de singlat genom den kalla luften, sakta så att man i alla fall
har fått glädjas lite åt att se dem.
Veckan och helgen har varit underbar.
Stilla, lugn och bara fylld av ro och njutning.
Torsdagen tillbringade gullen hos sin far och jag blev bjuden på middag
och tillsammans med kvällens fina sällskap trotsade vi snöyran och traskade
genom Malmös gator tills vi kom till en av de finaste vinterdekorationerna
där är, denna gör mig alltid glad.
På fredagen kom åter gullen och med dem en kär väninna, att man sedan
stupade allt för tidigt i säng och knappt kunde komma upp på lördagen
kunde man unna sig.
Väl uppe var det innebandymatch för stora hjärtat mitt.
Han försvann dock efter matchen och kom ej åter förrens ikväll.
Det är väl sånt de ska ägna sig åt i den åldern, jag får försöka vänja mig vid
att jag ej är viktigast längre;)
Lillgull fick äntligen bakat det recept han själv skrivit.
Han styrde upp och fixade och om några år kan han lätt platsa på vilket
konditori som helst.
På kvällen gosade vi ihop oss i soffan bara han och jag, Socker med förstås
och log oss igenom den vackra "Det levande slottet".
Så skönt när kärlek och lycka kan få vinna om den är tillräckligt envis.
Söndagen startade jag med promenad med återfunna vänner.
Det är så vackert här där jag bor!
Väl hemma ville lillgull ha varm choklad, sådär med knorr på sitt eget vis.
Nyckeln till förrådet är fortf borta.
Idéerna för hur det ska lösas är många.
Stora hjärtat mitt frågade mig när han kom hem idag om jag gjort inbrott där än?
-nää... Det hade jag ju ej.
-varför undrade han?
Jo, jag hoppas väl fortf att den skall dyka upp när jag minst anar, problem brukar ju ofta lösa sig av sig själv, om man bara tror, hoppas och vill.
Och jag är ju inte den som ger upp.
...även om det nu är så att den hamnat i Afrika vilket är det troligaste alternativet.
Vips försvann en vecka till och med solens löften i helgen går vi snart
mot våren. Inte längtar jag? Mmmmm, det kommer bli underbart!
Snart har även nästa vecka gått mot helg och den ser jag mkt fram emot.
Den som kommer vara barnledig och äventyrsfull!:)
Min mormor var så rädd för fyllgubbar.
Om vi var ute och promenerade och en fyllgubbe kom fram och
tiggde om en slant så grep hon min hand så hårt och väste-stå alldeles
stilla och blunda så tror han kanske att vi är döda. Och jag stod där och
gjorde som hon sa. Men jag tänkte, det här fungerar nog inte, han tror
nog int vi är döda, han tror nog bara vi är en galen kärring och ett
bizarrt barn.
Åren har gått och mormor har slutit ögonen för evigt , men jag blundar inte.
Jag tittar rakt på fyllegubben och tänker han är full och runt honom slår
parken ut i blom.
Jag tänker inte låtsas vara död, livet är för vackert.
Så börjar Mark Levengoods bok "Hjärtat får inga rynkor" som fått mig
att skratta så mkt i veckan då jag lyssnat på den till och från jobb.
Nu råder stillheten i mitt lilla hus och även kylan och vindarna får det
att knaka är här varmt och lugnt.
Dags att bädda ner sig och ladda inför en ny spännande vecka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar