Även om pusselbitar saknas så finns det viktigaste där och det är så skönt
att ha den där härliga lyckokänslan i magen och kunna njuta av allt
det fina runt omkring.
Efter en turbulent höst där avsaknad av kommunikation förstörde både
det ena och det andra, råder åter lugnet i vårt lilla hus.
Vi har landat i vardag och läxläsning och allt det där som hör till och även
de sakerna har blivit lite roligare.
Vår älskade trädgård gnistrar fortfarande vackert av den vita snön.
...även om vi längtar tills det är dags att plantera ut våra frön, få nya
stockrosor och acklejor, lägga såbäddarna på plats och fylla dem med
potatis, jordgubbar och kryddor.
Gå barfota.
Tills dess njuter vi av den tid vi har nu. Var dag.
Vissa dagar kanske tom lite extra.
Även om det är så simpelt som korv och makaroner, så blir det en fest
med broccolisoppa till förrätt och en pannacotta med hallonsås därefter.
En helt vanlig tisdag, bara lite extra underbar.
 |
| Lillgull tycker även att panacotta ätes bäst med sugrör. |
För vi är där igen, vår spiral snurrar inte neråt längre utan allt det härliga
föder bara mer sådant, vi skulle bara stanna upp och se det först.
Onsdagen blev en av de finaste i mitt liv.
Redan på tisdagen hade storgull berättade att han skulle överraska mig
dagen efter.
Mmmmm, det gjorde han.
Tinat kyckling, stekt och kryddat den. Hackat grönsaker och gjort en
alldeles egen dressing till.
11 år.
Underbar.
Att se hans stolta blick när jag kom hem och han hade dukat fram fint,
tänt ljus och bara strålade hela han gör mig fortfarande tårögd.
Vilken tur jag har:)
På torsdagen åkte de till sin far och jag tillbringade kvällen med en annan
händig kille som hjälpte till att måla lillasysters rum rosa.
Fredagen tillbringade jag i en sällan besökt stad, med mysigt sällskap.
Helgen skulle man kunna tro skulle gå till långa sovmorgonar och vila,
men de små lurviga delar inte den tanken.
De väcker mig tidigt med sitt spinnande och gosande och jag klagar inte.
Söndagen startades tidigt i mitt kära Malmö med fint sällskap och god
brunch, en dag som gick åt till fika, skratt och promenader i det kalla
solskenet.
Och det är ju så, att även om allt inte är optimalt så skall man ej ge upp.
Den optimistiske mannen på skidor mitt i staden kanske inte har det bästa
förhållandet just för sina drömmar men han gör det bästa av det.
Och han fick mig att le ändå mer:)
Nu ligger jag nerbäddad på soffan och skall njuta av "The Intouchables"
under min filt och ladda batterierna till en vecka jag längtar till.
Jag vet redan nu att den kommer bli hur härlig som helst:)
Dock finns det ett par saker jag inte förstår:
1, Hur en del tror att problem försvinner om man flyr från dem.
Hur det skall kunna bli bättre om man bara blundar, tillfredställelsen ligger
ju i att lösa dem, lära sig och därefter leva med det fantastiska resultat som
blivit av att man kämpat för något som var viktigt.
DET är lycka. Inget faller ner perfekt, det kommer alltid krävas lite oavsett
vilket val man gör och saker som ser för svåra ut är inte alltid det, man
måste bara stanna upp och se det man först såg och ville ha, det är ju det
som är målet och är så väl värt det till slut.
2, Hur min värmepump fungerar. Hur kan den plötsligt ha helt ändrat
inställningar och förra årets smidighet i att kunna ställa det gradantal man
önskade bara ha försvunnit och ersatts med 3 fåniga lägen jag inte begriper
mig på och där inget blir riktigt varmt? Mysterier.
3, Vart min förrådsnyckel har tagit vägen. Afrika eller Estland?
Följde den med klädinsamlingen till något nytt och spännande land efter att
den tröttnat på att hänga här i hallen eller ligger den där jag minst anar och
när skall den då tröttna på det och komma fram istället?
JAG har tröttnat på att leta.
Skorna i hallen är allesammans tömda. Jag har kollat i frysen. Bilen.
Handväskan är genomsökt mer än 12 ggr.
NU skulle jag säga vore ett fantastiskt trevligt tillfälle för den att dyka upp igen.
Barnen behöver sina pulkor.
Jag behöver silikona en ny skruv i badrummet.
4, Att inte säga saker rent ut.
Jag är ruskigt dålig på tankeläsning.
Jag kan bara läsa min stora sons och min lillasysters. Där går min gräns.
Hur kan man tro att saker blir enklare och mindre smärtsamma om man
undanhåller fakta istället och låter ens fantasi istället lida av alla problem man
kan komma på?
Ärlighet. Uppriktighet. Tack. Jag älskar det.
Det kan ju bli så himla rörigt i onödan annars.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar