Lycka är ett hem i ordning

I min väntan och längtan städade jag hela huset, i var vrå.

Garderoberna var sorterade och deras rum städade.

Allt det där som jag på sista tiden varit för trött för att göra.

Ett hem i ordning ger mig ro i själen.

Ger mig andrum att sitta still utan att stressas av måsten.

I väntan på mina gull och i saknad av dem ger det mig sysselsättning och ngt att 
fokusera på så jag kan hålla de där bångstyriga fjärilarna i min mage i styr så de 
ej äter upp mig och jag blir alldeles kollrig av saknad.

På fredagsmorgonen gick jag upp lite extra tidigt för att få de sista saker på 
plats innan min far skulle anlända på kvällen för en helg i Skåne.

Min far och hans två hundar.

Barnen skulle komma hem först på söndagen.

Fredagen blev stillsam och gemytlig.

Knytblus av, mjukisbrallan på och pizza och öl inmundigades framför hockeyn.

Lördagen njöt vi stilla takt.

Sovmorgon, långfrukost, långpromenad i det underbara vädret och ledigheten 
togs tillvara på.

8:12 hade min lillasyster skickat första smset och frågat när vi skulle komma.

Kvällen innan hade hon bestämt sig för att vår plan med att komma vid 14 tiden 
så vi skulle hinna måla mitt sovrum innan vi åkte till henne för elkoppling och lunch 
var på tok för sent.

Hon ville ha oss hos sig tidigt och hon ville följa med hem hit till lilla gröna och sova över.

8:12 sov jag fortf sött.

Eftermiddagen förflöt i lätt kaos hos systran och mattheten smög sig på.

Kl 17 landade vi åter i mitt lilla hus, nu i sällskap av syster+2 barn.

Hundarna hade klarat att vara ensamma och endast haft sönder en porslinsskål.

Hennes charmiga förstfödda och jag hade en underbar kväll.

I en annan miljö är den tösen så underbar så det kniper i hjärtat.

Vi lagade maten, fixade och donade.

Men så ser jag det i ögonvrån.

Ngt som ej stämmer.

Över hela mitt vita köksgolv är det fläckar av blod.

Jag kastar mig ner på knä och lyfter upp barnet som kryper och kallar på min 
syster och tillsammans undersöker vi hans kropp, flera ggr utan att hitta ngt.

Det måste ju finnas ett stort sår, där är så mkt blod.

Men hur mkt vi än letar finner vi inte en skråma.

Jag ber den glada, spralliga systerdottern sätta sig ner och drar av henne de svarta strumporna.

Hennes ena fot är täckt av blod.

Morfadern som vid det laget inser att ngt är på tok har då kommit ut i köket och då 
han tidigare i sitt liv utbildat andra i omplåstring, livräddning osv tar han barnet in i 
badkaret för att lokalisera och rengöra skadan.

Den visar sig vara knappnålsstor men förmodligen precis på en liten åder.

Batmanplåster på och alla andas ut.

In med nerblodade handdukar och mattor i tvätten.

Strax efter middagen fick jag ett samtal som fick mitt hjärta att slå dubbla slag och 
hjärnan att sluta fungera.

De var hemma!!

Mina kärlekar var hemma tidigare än planerat och skulle snart komma hit.

Vilken glädje!!!

Trötta och lyckliga landade de här och jag höll dem nära nära hela kvällen.

Talade om för dem att de inte får bli större nu då jag aldrig vill att denna tiden 
ska ta slut, räds för den dagen då kramarna sinar.

Fast jag ser fram emot att få följa dem, se deras framsteg och lycka, stå vid deras 
sida i motgångar och alltid hålla deras hand i min, om än enbart mentalt.

Vårt hem har 3 sängar. Min 180, storgulls 140 och lillhjärtats 90.

Här finns även en bred bäddsoffa och två andra sovbara soffor. Den tredje soffan 
är mest till för att vara snygg och för att man skall kunna krypa upp i den framför 
kaminen och njuta, utan att för den delen slockna och aldrig kunna resa sig.

I dessa fick nu alla dessa människor fördelas ut. 

Sönerna i sina sängar.

I min säng fick systran och hennes barn bäddas ner och i bäddsoffan min far och 
hans hundar.

Kvar till mig blev soffan under lilla sonens säng.

När alla kommit till ro insåg jag att jag saknade lakan, täcke och kudde.

Det senare fick jag ta ett ur min egen säng där det fanns två då jag tycker om värme.

Lilleman och jag hjälps åt att bädda soffan i halvmörker och kryper sedan ner där för 
att kramas lite till då han saknat mig så mkt. 

Jag hör lillasyster stöka med ngt i badrummet och inser att det jag hör är kräkningar.

Samtidigt sträcker jag ut mig under täcket och känner hur ngt kallt, blött och kladdigt 
nu täcker mina ben.

Himmel.

Upp och dra av det nerspydda lakanet och in och dränka kroppen i handsprit samtidigt 
som systrans lilla som vaknar och skriker. 

Min far, stora sonen och hundarna sover sött.

Vi turas om en stund med att hålla upp håret på det barn som kräks, trösta det lilla 
vakna barnet och dränka oss i handsprit.

Jag är ju inte typen som åker på många halsinfektioner ex utan typen som åker på 
många maginfluensor.

Jag vet det och ångesten kryllar mina tår samtidigt jag vet att det inte är ngt att göra 
utan ta sig, eller systran, igenom detta.

Samtidigt ser jag de där planerna på ett ommålat sovrum i helgen blekna allt mer i takt 
med att tvätthögarna och bacillhärdarna växer då lillfröken inte riktigt kan kontrollera att 
hosta och kräkas samtidigt.

Bannar mig själv för att jag fortf ej handlat ngn ny Fernet, om den inte hjälper magen 
som jag inbillar mig att den gör så hade det varit gott nog ändå för sinnet. 

Lugnet har äntligen lagt sig.

Huset sover.

På soffan under en liten filt ligger jag ngt uppvarvad och känner efter om inte magen 
kör lite extra, dubbelvikt då två katter som heller inte hittat ngnstans att sova i detta 
kaoset tagit sin tillflykt till den ena änden av soffan.

3 vuxna. 4 barn. 2 hundar. 2 katter.

Ett litet grönt hus och en röra utan dess like.

Det är kärlek det.

Det kommer ta mig dagar att få ordning på detta igen, fler om vi nu inte kommer 
undan bacillerna.

Men jag älskar dem.

Syster yster som jag är så olik och helst umgås med i små doser då jag annars blir 
alldeles utpumpad, men som är den snällaste som finns på denna jord och vars humor 
jag älskar då den ju är en spegelbild av min.

Hennes yrväder till lilla dotter som kommer bli den starkaste lilla tös och som jag längtar 
efter att få se växa upp.

Systersonen vars näsa jag lyckades fylla flera ggr med barnmat, då det var så länge 
sedan jag var van vid att mata, men som alltid skiner som en sol.

Min far, min klippa som jag idag berättade om sin barndom, eller avsaknad av den.

Och mina kärlekar, mitt hjärtas ljus och glädje, de som får mig att var morgon vilja göra 
deras dag bättre än gårdagen.

Vilket kaos.

Så tacksam jag är för att ha dessa i mitt liv!!:)

...vi fick målat.
Lilleman och jag.
När lugnet äntligen lagt sig hjälptes vi åt.
Inte gjorde det huset mer i ordning.
Det är totalt uppochnervänt.
Men det är en lisa för själen att byta ut ngt gammalt.
Och här krävs förändring.

Vi fick en söndag tillsammans bara han och jag då storhjärtat var hos en vän.
Försöka komma ikapp med kramarna.
Försöka göra ngt åt det där bygget han fick i present för några år sedan och
som ger mig gråa hår. Vi fastnade. Igen.
Men ändå, så ruskigt härligt att bara ha dem hemma.

Och vi tvättade. Tvättade och tvättade.
Och njöt av att kunna hänga ut den på tork i vårsolen.

Imorgon har jag semester.
En dag att ägna åt att styra upp yttre och inre kaos, komma i fatt med det som
missades i helgen och kanske fånga våren.
Bara vara.

DET behövs.

Mina tulpaner letar sig fram.